Karthago — staden som nästan besegrade Rom

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FRANKRIKE

PÅ AFRIKAS nordkust, i utkanterna av Tunis, huvudstaden i Tunisien, ligger ruinerna av den forntida staden Karthago. Turisten må vara förlåten om han råkar missa dem, för de ser inte mycket ut för världen. Men på den här platsen finns lämningarna av en av forntidens största städer – en stad som var en hårsmån från att besegra det mäktiga Rom. Enligt den romerske historikern Livius ”hölls kungar och folk i spänning av denna kamp mellan de två rikaste städerna i världen”, för det som stod på spel var inget mindre än världsherravälde.

Stadens grundläggning

För omkring 3 000 år sedan bodde fenicierna på en tunn landremsa som sträckte sig längs Medelhavets kust norr och söder om det nutida Libanon. Goda sjöfarare som de var for de västerut på jakt efter guld, silver, järn, tenn och bly. De här metallerna bytte de till sig mot trä (till exempel de berömda cedrarna från Libanon), purpurrödfärgat tyg, parfym, vin, kryddor och annat. *

Samtidigt som fenicierna seglade västerut grundade de kolonier längs Afrikas kust, på Sicilien och Sardinien och även på Spaniens sydkust – vilket kan vara det Tarsis som nämns i Bibeln. (1 Kungaboken 10:22; Hesekiel 27:2, 12) Enligt traditionen grundades Karthago år 814 f.v.t., omkring 60 år före ärkefienden Rom. Serge Lancel, specialist på nordafrikansk historia, säger: ”Grundandet av Karthago kring slutet av 800-talet f.Kr. avgjorde ödet för politiken och kulturen i västra Medelhavsområdet under många hundra år.”

 Ett rike föds

Det var på en halvö formad som ”ett jättelikt ankare ut mot havet”, som historikern François Decret beskriver den, som karthagerna grundade sitt rike. Karthago byggde vidare på den grund som stadens feniciska föregångare hade lagt och utvecklade sitt kommersiella nätverk, som huvudsakligen grundade sig på metallimport, till en jättelik trust, som utövade monopol med hjälp av sin starka flotta och sina legosoldater.

Karthagerna vilade inte på lagrarna, utan sökte hela tiden nya sätt att expandera. Sjöfararen Himilco tros ha landstigit i det tennrika området Cornwall i Storbritannien omkring år 480 f.v.t. Ungefär 30 år senare sägs Hanno, som var från en av Karthagos ledande släkter, ha lett en expedition med 60 fartyg, som förde med sig 30 000 män och kvinnor, för att bilda nya kolonier. Hanno passerade genom Gibraltar sund och seglade nerför Afrikas kust och kan ha nått Guineabukten och till och med Kameruns kust.

På grund av sådan företagsamhet och sådant utpräglat affärssinne blev Karthago känt som den rikaste staden i den då kända världen. ”I början av 200-talet [f.v.t.] hade stadens tekniska kunnande, dess flotta och dess kommersiella etablissemang ... gjort den till en förgrundsstad”, sägs det i boken Carthage. Den grekiske historikern Appianos skrev så här om karthagerna: ”I makt kunde man jämföra dem med grekerna och i rikedom med perserna.”

I skuggan av Baal

Fenicierna var visserligen spridda i västra Medelhavsområdet, men de var förenade genom sina religiösa trosuppfattningar. Karthagerna ärvde den kanaaneiska religionen från sina feniciska förfäder. Under flera hundra år sände Karthago varje år en delegation till Tyros för att offra vid Melkarts tempel. I Karthago var de främsta gudarna Baal Hammon och Tinnit, som identifieras med Astarte.

Sorgligt nog var barnoffer en mycket framträdande del av karthagernas religion. Diodorus Siculus rapporterar att karthagerna offrade över 200 av adelsmännens barn för att blidka Baal Hammon under ett angrepp på Karthago år 310 f.v.t. I The Encyclopedia of Religion sägs det: ”Det främsta sättet att blidka gudarna var att offra barn, och offren var antagligen avsedda att säkerställa släktens och samhällets väl.”

År 1921 upptäckte arkeologer det som kom att kallas Tofet efter det bibliska uttryck som används i 2 Kungaboken 23:10 och Jeremia 7:31. Utgrävningar uppdagade flera lager av urnor som innehöll förkolnade rester av djur (som användes som ersättningsoffer) och barn som hade begravts under stelar med inskrifter. Man beräknar att det vid Tofet finns lämningar av över 20 000 barn som offrats under en 200-årsperiod. En  del hävdar att Tofet bara var en begravningsplats för dödfödda barn eller barn som dog för tidigt för att kunna begravas på den vanliga begravningsplatsen. Men som Lancel, som tidigare citerades, säger: ”Man kan inte kategoriskt förneka att karthagerna offrade människor.”

Kampen om ledarställningen

När det under 500-talet f.v.t. gick utför med Tyros, tog Karthago över rollen som huvudstad för de fenicier som fanns västerut. Men det gick inte som en dans på rosor för Karthago att uppnå den här framträdande ställningen. Tidigt kämpade puniska och grekiska handelsmän om herraväldet över haven, och omkring år 550 f.v.t. bröt krig ut. År 535 f.v.t. drev karthagerna, med hjälp av sina etruskiska allierade, bort grekerna från ön Korsika och började även styra över Sardinien. * Det gjorde att konflikten mellan Karthago och Grekland om styret över Sicilien – en ö av stor strategisk betydelse – förvärrades.

Samtidigt började Rom spänna sina muskler. Fördrag mellan Karthago och Rom säkrade Karthagos handelsprivilegier och gjorde Sicilien till förbjudet område för romarna. Men när Rom underkuvade den italienska halvön, sågs Karthago som ett hot. Den grekiske historikern Polybios, som levde på 100-talet f.v.t., sade: ”Romarna såg ... att karthagerna hade börjat härska över inte bara Afrika, * utan också stora delar av Spanien och att de var herrar över öarna vid Sardinien och i Tyrrenska havet. Om karthagerna erövrade Sicilien, skulle de bli mycket besvärliga och farliga grannar, eftersom de skulle omge Italien och hota varje del av landet.” Vissa grupper i den romerska senaten som drevs av kommersiella intressen yrkade på ett ingripande på Sicilien.

De puniska krigen

År 264 f.v.t. gjorde en kris på Sicilien att romarna fick en förevändning att ingripa. Rom bröt mot en överenskommelse genom att skicka soldater dit och utlöste vad som kallas det första puniska kriget. Den här konflikten, som kännetecknades av några av de största sjöslagen i historien, pågick i mer än 20 år. Till slut, år 241 f.v.t., besegrades karthagerna och tvingades överge Sicilien.  Rom roffade också åt sig Korsika och Sardinien.

För att kompensera de här förlusterna gav sig Hamilkar Barkas, en karthagisk amiral, av för att återuppliva Karthagos makt genom att bygga ett rike i Spanien. Cartagena – ”Nya Karthago” – grundades på Spaniens sydöstra kust, och inom några år hade Spaniens gruvrikedomar fyllt Karthagos penningkistor. Den här expansionen ledde oundvikligen till en konflikt med Rom, och år 218 f.v.t. bröt krig ut igen.

I spetsen för Karthagos armé gick en av Hamilkars söner, Hannibal, som betyder ”gynnad av Baal”. Han lämnade Cartagena i maj år 218 f.v.t. och gav sig av på en berömd marsch genom Spanien och Gallien och korsade Alperna med sin armé av afrikaner och spanjorer samt nästan 40 elefanter. Romarna blev överrumplade och led flera förkrossande nederlag. Den 2 augusti år 216 f.v.t., vid slaget vid Cannae – ”en av de värsta katastrofer som den romerska armén någonsin har upplevt” – utplånade Hannibals armé en romersk styrka dubbelt så stor som den själv och dödade nästan 70 000 fiender medan den själv förlorade endast 6 000 man.

Rom var nästan inom räckhåll! Men romarna vägrade att ge upp och trakasserade Hannibals trupper i ett utnötningskrig under de nästkommande 13 åren. När Rom skickade en armé till Afrika, övergavs Karthago av sina allierade och besegrades i Spanien och på Sicilien. Följaktligen tvingades Karthago kalla tillbaka Hannibal. Följande år, 202 f.v.t., besegrades Hannibals armé vid Zama, sydväst om Karthago, av den romerske generalen Scipio Africanus. Karthago tvingades överge sin flotta, nekades militär självständighet och fick böta ett stort skadestånd, som skulle betalas under en period på 50 år. Vad gäller Hannibal gick han senare i exil, och omkring år 183 f.v.t. begick han självmord.

”Karthago bör förstöras!”

Fred gjorde att Karthago fick förnyat välstånd, ja, det gick så bra att man erbjöd sig att betala böterna på bara tio år. Karthagos fiender betraktade sådan livskraft och även politiska reformer som extremt farliga. I nästan två år, ända fram till sin död, avslutade den gamle romerske statsmannen Cato vart och ett av sina tal inför senaten med slagordet ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam!”, vilket betyder: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras!”

Slutligen, år 150 f.v.t., gav ett påstått kontraktsbrott romarna den ursäkt de sökte. De förklarade krig, ett krig som kom att beskrivas som ”ett utrotningskrig”. I tre år belägrade romarna stadens 30 kilometer långa befästningsverk, av vilka vissa delar var över 12 meter höga.  År 146 f.v.t. bröt romarna slutligen igenom befästningsverken. Romerska trupper drog fram på smala gator under ett regn av projektiler och utkämpade en vild strid man mot man. Som en bekräftelse på det har arkeologer funnit människoben under de kringspridda stenblocken.

Efter sex hemska dagar kapitulerade de ungefär 50 000 utsvultna stadsbor som befann sig i Byrsa, den centrala borghöjden. Andra, som inte ville låta sig avrättas eller förslavas, stängde in sig i Eshmuns tempel och satte det i brand. Romarna brände ner och förstörde det som var kvar av staden, förbannade den ceremoniellt, och människor förbjöds att bo där.

Efter 120 år hade Rom alltså satt punkt för Karthagos imperialistiska målsättning. Historikern Arnold Toynbee sade: ”Oavsett om den kommande stormakten skulle bli karthagiska riket eller romerska riket, låg avgörandet i Hannibals krig.” I Encyclopædia Universalis sägs det: ”Hade Hannibal vunnit skulle han helt säkert ha grundat ett världsomspännande rike liknande det som Alexander grundade.” Men de puniska krigen var början på romersk imperialism, vilket slutligen ledde till romerskt världsherravälde.

Det ”afrikanska Rom”

Karthago fick ett till synes oåterkalleligt slut. Men bara ett århundrade senare beslöt sig Julius Caesar för att upprätta en koloni där. Till hans ära kallades den Colonia Concordia Iulia Carthago. Romerska ingenjörer flyttade kanske så mycket som 100 000 kubikmeter jord och jämnade ut toppen på Byrsa för att skapa en gigantisk plattform – och för att utplåna alla spår av det förgångna. På plattformen byggde man tempel och offentliga byggnader. Med tiden blev Karthago en av de mest välmående städerna i den romerska världen, den näst största staden i Väst efter Rom. För att fylla de 300 000 invånarnas behov byggde man en teater, en amfiteater, stora badhus, en 132 kilometer lång akvedukt och en cirkus som rymde 60 000 åskådare.

Kristendomen kom till Karthago i mitten av 100-talet v.t. och vann mycket mark där. Tertullianus, en ryktbar teolog, föddes i Karthago omkring år 155 v.t. Hans författarverksamhet bidrog i hög grad till att latin blev det officiella språket för den västliga kyrkan. Cyprianus, som var biskop av Karthago på 200-talet, uppfann ett sjugradigt hierarkiskt prästsystem och led martyrdöden i staden år 258 v.t. En annan nordafrikan, Augustinus (år 354–430 v.t.), som kallas den störste tänkaren i kristenhetens historia, bidrog till att sammansvetsa kyrkans trossatser med grekisk filosofi. Den nordafrikanska kyrkans inflytande var så stort att en präst sade: ”Det är du, o Afrika, som gör att tron sprids med största glöd. Det du bestämmer godkänns av Rom och följs av jordens härskare.”

Men Karthagos dagar var räknade. Än en gång var dess öde oupplösligt förbundet med Roms öde. När det romerska riket försvagades, blev Karthago också försvagat. År 439 v.t. intog och plundrade vandalerna staden. När bysantinerna intog staden 100 år senare, förlängdes dess livslängd något. Men den kunde inte stå emot araberna som svepte fram genom Nordafrika. År 698 v.t. intogs staden, och sedan använde man stenblocken från Karthago för att bygga staden Tunis. Under de följande århundradena plundrades den romerska staden på den marmor och granit som en gång prydde den, och byggnadsmaterialet exporterades och användes för att bygga katedraler i Genua och Pisa i Italien och möjligen även i Canterbury i England. Från att ha varit en av de rikaste och mäktigaste städerna i historien, och från att ha varit ett rike som härskade över nästan hela världen, förvandlades Karthago slutligen till en oigenkännlig grushög.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

ROM

MEDELHAVET

KARTHAGO (ruiner)

[Bild på sidan 14]

Ruiner av romerska badhus

[Bild på sidan 15]

Med feniciska skepp fraktade man cedrar från Libanon

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 15]

Glassmycken ansågs vara lyckobringare

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 16]

Karthagerna lade masker i gravar för att skrämma bort onda andar

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 16]

Barnamord var en del av den kanaaneiska tillbedjan som karthagerna ärvde. Det här är en stele för ett barn som offrats

[Bild på sidan 17]

Ruiner av Karthago, som intogs av romarna år 146 f.v.t.

[Bild på sidan 17]

Hannibal anses vara en av de största militärstrateger som någonsin levat

[Bildkälla]

Alinari/Art Resource, NY