Min förtröstan på Gud höll mig uppe

BERÄTTAT AV RACHEL SACKSIONI-LEVEE

NÄR EN VAKT GÅNG PÅ GÅNG SLOG MIG I ANSIKTET DÄRFÖR ATT JAG VÄGRADE ATT TILLVERKA DELAR TILL BOMBPLAN, SADE EN ANNAN VAKT TILL HENNE: ”DET ÄR LIKA BRA ATT DU SLUTAR MED DET DÄR. HON ÄR ’BIBELFORSCHER’, OCH DE ÄR VILLIGA ATT BLI SLAGNA TILL DÖDS FÖR SIN GUD.”

DET här utspelade sig i december 1944 i Beendorff, ett arbetsläger för kvinnliga fångar som låg i närheten av saltgruvorna i norra Tyskland. Låt mig berätta hur det kom sig att jag var där och hur jag kunde överleva de här sista månaderna av andra världskriget.

Jag föddes 1908 i en judisk familj i Amsterdam som nummer två av tre flickor. Min far arbetade, som så många andra judar i Amsterdam före andra världskriget, med att polera diamanter. Han dog när jag var 12, och efter det flyttade farfar hem till oss. Han var en from jude, och han såg till att vi uppfostrades enligt alla de judiska traditionerna.

Jag följde i min fars fotspår och lärde mig diamantsliparyrket. År 1930 gifte jag mig med en arbetskamrat. Vi fick två barn – Silvain, en livlig pojke full av upptåg, och Carry, som var en lugn och rar liten flicka. Dessvärre blev vårt äktenskap inte så långvarigt. Strax efter skilsmässan 1938 gifte jag om mig med Louis Sacksioni, som även han polerade diamanter. I februari 1940 föddes vår dotter, Johanna.

Louis var också jude, men han utövade inte den judiska religionen. Därför firade vi inte längre de judiska högtider som hade fascinerat mig som barn. Jag saknade det verkligen, men inom mig fortsatte jag att tro på Gud.

Jag byter religion

I början av 1940, samma år som tyskarna ockuperade Nederländerna, ringde en kvinna på vår dörr och talade med mig om Bibeln. Jag begrep inte så mycket av det hon sade, men jag tog emot litteratur av henne varje gång hon kom. Däremot läste jag aldrig det hon lämnade – jag ville inte ha någonting med Jesus att göra. Jag hade fått lära mig att han var en avfällig jude.

En dag kom så en man till dörren. Jag ställde frågor till honom, till exempel: ”Varför skapade inte Gud ett nytt människopar sedan Adam och Eva syndat? Varför finns det så mycket elände? Varför hatar människor varandra och krigar mot varandra?”  Han försäkrade mig om att om jag bara hade tålamod, skulle han besvara mina frågor från Bibeln, och så gjorde vi upp om ett bibelstudium.

Men jag motsatte mig fortfarande tanken att Jesus skulle vara Messias. Jag tog upp det här ämnet i bön och började sedan läsa profetiorna i Bibeln om Messias och såg dem nu med helt andra ögon. (Psalm 22:7, 8, 18; Jesaja 53:1–12) Jehova hjälpte mig att inse att de här profetiorna uppfylldes på Jesus. Min man var inte intresserad av vad jag fick lära mig men hindrade mig inte heller från att bli ett Jehovas vittne.

Jag går under jorden men fortsätter att predika

Den tyska ockupationen av Nederländerna var en farlig tid för mig. Inte nog med att jag var judinna, vilket hade räckt för att hamna i koncentrationsläger, utan jag var dessutom ett Jehovas vittne och tillhörde därmed en religiös organisation som nazisterna försökte förinta. Men jag fortsatte att vara verksam och kunde använda i genomsnitt 60 timmar i månaden till att berätta för andra om mitt nyvunna kristna hopp. (Matteus 24:14)

En kväll i december 1942 kom min man inte hem från arbetet. Det visade sig längre fram att han hade blivit arresterad tillsammans med sina arbetskamrater. Jag såg honom aldrig mer. Mina vänner i församlingen rådde mig att ta mina barn och gå under jorden. Jag fick bo hos en kristen syster som bodde på andra sidan staden. Eftersom det skulle vara alltför riskabelt om vi alla fyra bodde på samma adress, var jag tvungen att lämna mina barn hos andra.

Det var många gånger som jag med nöd och näppe undgick att bli tillfångatagen. En kväll skjutsade en broder mig till ett nytt gömställe på sin cykel. Lyset på cykeln var trasigt, och vi blev stoppade av två holländska poliser. De lyste med sina ficklampor i ansiktet på mig och kunde ha upptäckt att jag var judinna. Som tur var sade de bara: ”Skynda er härifrån, men led cykeln i stället.”

Arresterad och fängslad

En morgon i maj 1944, precis när jag skulle börja tjänsten, blev jag arresterad, inte för att jag var ett Jehovas vittne, utan för att jag var judinna. Jag fördes till ett fängelse i Amsterdam, där jag var i tio dagar. Sedan fördes jag, tillsammans med andra judar, med tåg till övergångslägret i Westerbork i nordöstra Nederländerna. Därifrån transporterades judarna till Tyskland.

I Westerbork träffade jag min svåger och hans son, som också hade blivit gripna. Jag var det enda vittnet bland judarna, och jag bad hela tiden till Jehova att han skulle uppehålla mig. Två dagar senare satt jag och min svåger och hans son i en järnvägsvagn för boskap på väg till antingen Auschwitz eller Sobibor, utrotningslägren i Polen. Plötsligt ropades mitt namn upp, och jag flyttades över till ett annat tåg – ett vanligt passagerartåg.

Ombord på det andra tåget fanns tidigare arbetskamrater från diamantbranschen. Ungefär ett hundra diamantarbetare transporterades till Bergen-Belsen i norra Tyskland. Längre fram fick jag veta att mitt yrke hade räddat livet på mig. De judar som kom till Auschwitz och Sobibor fördes för det mesta raka vägen in i gaskamrarna. Det var vad som hände med min man, två av mina barn och andra släktingar.  Men vid den tiden visste jag inte vad det blivit av dem.

I Bergen-Belsen blev vi diamantslipare inhysta i en särskild barack. För att skona våra händer, så att vi kunde utföra vårt precisionskrävande arbete, slapp vi göra något annat. Jag var det enda vittnet i gruppen, och jag berättade modigt för de andra om min nyvunna tro. De såg mig förstås som avfälling, ungefär så som man betraktade aposteln Paulus under det första århundradet.

Jag hade ingen bibel och längtade efter andlig föda. En judisk läkare i lägret hade en bibel som han gav till mig i utbyte mot några bitar bröd och lite smör. I sju månader var jag i den där ”diamantgruppen” i Bergen-Belsen. Man behandlade oss ganska bra, och det gjorde att vi inte var väl sedda bland andra judiska fångar. Till slut visade det sig att det inte fanns fler diamanter som vi kunde arbeta med. Den 5 december 1944 var vi 70 judiska kvinnor som flyttades till ett arbetsläger för kvinnor i Beendorff.

Vägran att tillverka vapen

I gruvorna i närheten av lägret, ungefär 400 meter under marken, blev fångarna satta till att tillverka delar till bombplan. När jag vägrade utföra det arbetet fick jag några hårda slag. (Jesaja 2:4) Vakten snäste åt mig att det var bäst att jag ställde in mig på att arbeta nästa dag.

Nästa morgon gick jag inte till uppropet, utan stannade i baracken. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli skjuten, så jag bad till Jehova att han skulle belöna mig för min trohet. Jag påminde mig själv den bibliska psalmen: ”Till Gud har jag satt min förtröstan. Jag kommer inte att vara rädd. Vad kan en jordemänniska göra mig?” (Psalm 56:11)

Baracken genomsöktes, och jag fördes ut. Det var vid det tillfället som en av vakterna slog mig gång på gång och frågade mig: ”Vem är det som säger att du inte skall arbeta?” Varje gång svarade jag att det var Gud. Det var då en annan vakt sade till henne: ”Det är lika bra att du slutar med det där. Hon är ’Bibelforscher’, * och de är villiga att bli slagna till döds för sin Gud.” Hennes ord stärkte mig enormt mycket.

Eftersom det räknades som straffarbete att städa toaletter och det var det smutsigaste arbete jag kunde komma på, erbjöd jag mig att göra det. Jag var glad att få göra det, eftersom det var en uppgift som jag kunde utföra med gott samvete. En morgon kom den fruktade lägerkommendanten dit. Han ställde sig framför mig och sade: ”Så du är den där judinnan som inte vill arbeta?”

”Som du själv ser så arbetar jag”, svarade jag.

”Men du vägrar göra en insats för kriget, inte sant?”

”Ja”, svarade jag. ”Det strider mot Guds vilja.”

”Men du skulle ju inte ta del i själva dödandet, eller hur?”

Jag förklarade att jag för mitt kristna samvetes skull inte kunde ta del i att tillverka vapen.

 Han tog tag i min sopborste och sade: ”Skulle jag kunna döda dig med den här?”

”Ja, säkert”, sade jag, ”men en sopborste är inte tillverkad för att göra det. Det är däremot ett gevär.”

Vi resonerade om att Jesus var jude och om att jag blivit ett Jehovas vittne fastän jag var jude. När han gått därifrån kom andra fångar fram till mig och var förvånade över att jag hade haft mod att så lugnt tala med lägerkommendanten. Jag sade till dem att det inte hade med mod att göra, utan att det var Gud som hade gett mig styrkan till det.

Krigsslutet

Den 10 april 1945 närmade sig de allierade styrkorna Beendorff, och vi fick stå uppställda på lägergården nästan hela dagen. Sedan föste man ihop 150 av oss i boskapsvagnar, utan mat eller vatten. Tågen rullade i väg mot okänd destination, och i flera dagar reste vi fram och tillbaka mellan frontlinjerna. En del strypte sina medfångar för att få mer plats i järnvägsvagnen, och på grund av det bröt många av kvinnorna ihop. Det som höll mig uppe var min förtröstan på Jehovas omtanke.

En dag stannade tåget i närheten av ett läger för manliga fångar, och vi fick lov att stiga ur. Några av oss fick hinkar för att gå och hämta vatten i lägret. När jag kom fram till kranen, drack jag själv först en lång stund och fyllde sedan min hink. När jag återvände kastade sig kvinnorna över mig som vilda djur. Allt vatten i hinken slogs ut. SS-männen (medlemmar av Hitlers elitkår) stod bara där och skrattade åt oss. Elva dagar senare kom vi slutligen fram till Eidelstedt, ett läger i en förort till Hamburg. Ungefär hälften av fångarna i vår grupp hade dött till följd av strapatserna under resan.

En dag när jag var i Eidelstedt läste jag ur Bibeln för några av kvinnorna. Plötsligt dök lägerkommendanten upp i fönstret. Vi blev mycket rädda, eftersom Bibeln var förbjuden litteratur i lägret. Han kom in, tog Bibeln och sade: ”Det här är en bibel, va?” Till min stora lättnad lämnade han tillbaka den med orden: ”Om någon av kvinnorna dör, får du lov att högläsa något ur den.”

Jag återförenas med vännerna

Fjorton dagar senare befriades vi, och Röda korset förde oss sedan till en skola utanför Malmö. Där hölls vi i karantän ett tag. Jag frågade en av dem som tog hand om oss om hon kunde berätta för Jehovas vittnen att jag fanns i flyktingförläggningen. Några dagar senare hörde jag någon som ropade mitt namn. När jag berättade för kvinnan som ropat att jag var ett Jehovas vittne,  började hon gråta. Hon var också ett vittne! Sedan hon lugnat sig, berättade hon att vännerna i Sverige hela tiden hade bett för sina kristna bröder och systrar i de nazistiska koncentrationslägren.

Från och med då kom en syster varje dag med kaffe och kakor. Sedan jag lämnat flyktingförläggningen flyttades jag till ett ställe i närheten av Göteborg. Där ordnade vittnena en finare eftermiddagsbjudning för mig. Jag kunde inte förstå vad de sade, men det värmde hjärtat att återigen vara omgiven av mina bröder och systrar.

Medan jag var i Göteborg fick jag ett brev från ett Jehovas vittne i Amsterdam. Där stod det att mina barn Silvain och Carry och alla mina släktingar hade förts bort och aldrig återvänt. Bara min dotter Johanna och min yngsta syster hade överlevt. För inte så länge sedan såg jag namnen på min son och min dotter i en förteckning över judar som hade gasats ihjäl i Auschwitz och Sobibor.

Verksamheten efter kriget

När jag kom tillbaka till Amsterdam och kunde återförenas med Johanna, som då var fem år, började jag med en gång i förkunnartjänsten igen. Ibland träffade jag dem som hade varit medlemmar av NSB, den holländska nationalsocialistiska rörelsen, dvs. det politiska parti som hade samarbetat med tyskarna. De hade varit med om att mörda praktiskt taget hela min familj. Jag behövde bearbeta mina negativa känslor för att kunna förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike för dem. Jag brukade tänka på att Jehova är den som kan läsa hjärtan och att det är han som till slut dömer, inte jag. Och jag blev verkligen välsignad för att jag resonerade så!

Jag började studera Bibeln med en kvinna vars man satt i fängelse för sitt samröre med nazisterna. När jag gick uppför trapporna till deras hus, hörde jag ofta grannarna säga: ”Titta! Där är den där judinnan som besöker NSB-människorna igen.” Och trots starkt motstånd från sin internerade man med antisemitiska åsikter blev den här kvinnan ett Jehovas vittne och även hennes tre döttrar.

Till min stora glädje överlämnade min dotter Johanna sitt liv åt Jehova. Vi två flyttade för att tjäna där behovet av förkunnare var större, och vi har fått många välsignelser. Nu bor jag i en liten stad i södra Nederländerna, där jag tar del i predikoarbetet tillsammans med församlingen så ofta jag kan. När jag ser tillbaka kan jag bara säga att jag aldrig har känt mig övergiven av Jehova. Jag har hela tiden haft känslan att Jehova och hans älskade Son, Jesus, är med mig, även under de värsta tänkbara förhållanden.

Jag förlorade min man, två av mina barn och de flesta andra i min familj under kriget. Men jag hoppas att jag snart får träffa dem alla igen i Guds nya värld. När jag är ensam och i tankarna går igenom vad jag har varit med om, tänker jag med glädje och tacksamhet på psalmistens ord: ”Jehovas ängel lägrar sig runt omkring dem som fruktar honom, och han kommer till deras undsättning.” (Psalm 34:7)

[Fotnot]

[Bild på sidan 20]

Judar som förs till Tyskland från lägret i Westerbork

[Bildkälla på sidan 20]

Herinneringscentrum kamp Westerbork

[Bild på sidan 21]

Här är jag och mina barn Carry och Silvain. De dog båda under Förintelsen

[Bild på sidan 22]

Medan jag var i karantän i Sverige

[Bild på sidan 22]

Tillfälligt identitetskort för att jag skulle kunna sändas hem

[Bild på sidan 23]

Ett nytaget foto på mig och min dotter Johanna