Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Delfiner ”down under”

Delfiner ”down under”

Delfiner ”down under”

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ NYA ZEELAND

”DET är den enda varelse som älskar människan för vad hon är”, skrev den grekiske författaren Plutarchos. Vilken varelse var det han tänkte på? Jo, delfinen, ett däggdjur som hör till ordningen valar.

Enligt The World Book Encyclopedia ”menar många forskare att delfiner, liksom schimpanser och hundar, tillhör de intelligentaste djuren”. Och delfiner söker inte upp människor bara för att få mat, alldeles som Plutarchos antydde. Det verkar faktiskt som om många av dem helt enkelt tycker om vårt sällskap. ”Delfiner är visserligen inte beroende av människor, men de är nyfikna och tycker nog lika mycket om att studera oss som vi tycker om att se på deras upptåg”, sägs det i boken Mysteries of the Deep. Fyra av världens 32 delfinarter lever vid Nya Zeeland, nämligen vanlig delfin, öresvin, mörk delfin och den minsta delfinen i världen, Hectors delfin. *

I det natursköna området Bay of Islands vid den nyzeeländska kusten finns det gott om delfiner. Vi är ivriga och förväntansfulla när vår båt avgår från staden Russell. Vår guide berättar att vi förutom delfiner och öresvin dessutom kan få se späckhuggare och grindvalar, som också hör till familjen delfiner. Hon föreslår att vi skall spana efter deras blåsstrålar eller ryggfenor. Men hon konstaterar: ”Ibland är det de som hittar oss först!”

Att simma med delfiner

Vi behöver inte vänta länge. Snart dyker det upp stora – upp till fyra meter långa – mörka skepnader framför oss. Det är öresvin, och vi kan se deras ryggfenor som klyver vågorna till synes utan ansträngning. Delfiner är spralliga och tar sig gärna en gratis åktur på båtens bogvåg, och de här är inget undantag. Båten stannar, och tillsammans med guiden glider jag försiktigt ner i det djupa, gröna vattnet för att simma bland delfinerna.

Omgiven av ryggfenor och osäker på vart jag skall vända mig tar jag ett djupt andetag och tittar sedan i ängslig förundran på de grå skepnader som rör sig under mig. En delfin kommer upp ur djupet för att ta sig en titt på mig och rullar sedan över på rygg och visar sin vita undersida. Delfinerna håller sig hela tiden utom räckhåll, men vi kan tydligt höra deras läten. Till synes oberörda av mina försök att härma deras läten drar de sig tillbaka en bit, men dyker snart upp igen för att fortsätta att simma runt oss.

Lek och fiske

När vi är tillbaka ombord, följer båten delfinerna till en skyddad havsvik. Där ser vi fler delfiner än vi kan räkna – de hoppar och plaskar överallt! Vad gör de? De fiskar! Deras föda består till största delen av bläckfisk, fisk och skaldjur. Vi kan också iaktta vad som verkar vara en lektion i fiskets svåra konst. Delfinmamman bedövar en liten fisk med hjälp av ultraljud, och delfinungen försöker slå till den med stjärten och fånga den. Det ser ut som om ungen kan behöva några fler lektioner!

Delfiner använder mycket av sin tid till att leka och umgås med varandra. En delfin glider förbi och visar stolt upp en bit sjögräs på ryggfenan. Guiden förklarar att havsväxter är delfinernas favoritleksak och att de kan placera dem på fenorna eller nosen och leka med dem i timmar. När en har lekt färdigt tar nästa över leksaken.

”Ljudbilder”

För att bättre kunna få en bild av sina omgivningar under vattnet använder delfinerna ekolokalisering, som fungerar på ungefär samma sätt som en ultraljudsundersökning. Delfinerna sänder ut klickljud, och de ”bilder” de skapar med hjälp av ekolokaliseringen gör att de kan finna mat och andra intressanta objekt, däribland oss. Delfiner kommunicerar med varandra genom att använda högfrekventa visslingar som har tio gånger högre frekvens än mänskligt tal. Ljudet färdas dessutom fyra och en halv gånger snabbare i vattnet än i luften. I stället för att använda språk på det sätt vi gör verkar det som om delfinerna skapar ”ljudbilder”.

Det finns helt klart mycket kvar att lära om delfiner. En vacker dag kanske vi kan förstå dem bättre – hur de tänker och vad de tänker om oss. Fyllda av förundran och tillgivenhet lämnar vi delfinerna ensamma i den underbara havsviken med dess dimhöljda klippor och vita sandstränder. Det här besöket har gett oss ny respekt för de här djuren och ännu större vördnad för deras Skapare. (Uppenbarelseboken 4:11)

[Fotnot]

^ § 4 Andra arter som ibland kommer till Nya Zeeland är timglasdelfinen och den sydliga rätvalsdelfinen.

[Ruta/Bbild på sidorna 18, 19]

En delfinunges uppväxt

Delfiner är däggdjur, inte fiskar. Det innebär att delfinungen lever av mjölk som modern producerar. Ungen diar i tre år, och under den tiden får den av modern lära sig det den behöver för att kunna överleva. Hon kommer bland annat att lära den hur den skall använda sin ekolokalisering och hur den skall avsluta varje ”mening” med sin unika ”signatur”. Hon kommer också att lära den fiska, leka och umgås med andra delfiner.

En delfinunge föds med stjärten först efter att ha legat vikt på mitten inuti livmodern. Vertikala linjer syns på nyfödda ungar och visar var de var vikta. Ungen diar ”i farten” och håller sig då hela tiden tätt till modern genom att utnyttja de hydrodynamiska verkningarna av hennes simning.

[Bildkälla]

© Jeffrey L. Rotman/CORBIS

[Karta på sidan 19]

[För formaterad text, se publikationen]

NYA ZEELAND

Bay of Islands

[Bild på sidan 17]

Öresvin

[Bildkälla]

© Jeff Rotman

[Bild på sidan 17]

Hectors delfin

[Bildkälla]

Foto: Zoe Battersby

[Bild på sidan 18]

Mörk delfin

[Bildkälla]

Mark Jones

[Bild på sidan 18]

Delfiner

[Bildkälla]

© R.E. Barber/Visuals Unlimited