Stöd och medkänsla från många håll

FRIVILLIGA kom från olika delar av USA och från andra länder. En av dem var Tom (bilden här ovan), en 29-årig brandman från Ottawa i Canada. Han berättar för Vakna!: ”Jag såg händelserna på TV och kände att jag ville ge moraliskt stöd åt mina yrkesbröder i New York. Jag åkte ner på fredagen och gick till katastrofområdet på lördagen för att erbjuda mig att hjälpa till. Jag placerades i den så kallade ’bucket brigade’, som röjde undan spillror hink för hink.

Sakta sökte vi igenom spillrorna, en skyffel åt gången, för att leta efter saker som skulle kunna identifiera omkomna brandmän. Jag hittade ett redskap som används till att slå in dörrar och dessutom kopplingsanordningar från en brandslang. Vi arbetade hårt och noggrant. För omkring 50 frivilliga tog det två timmar att fylla en dumper.

På måndagen den 17 september grävde vi fram kropparna av några brandmän som hade rusat in i byggnaden föregående tisdag. Jag kommer aldrig att glömma den synen – alla räddningsarbetare slutade arbeta, tog av sig hjälmarna och stod stilla av respekt för våra omkomna kolleger.

När jag stod där och såg det som utspelade sig på katastrofplatsen, slog det mig hur skört livet är i dag. Det fick mig att reflektera över mitt liv, mitt arbete, min familj. Trots alla risker är mitt arbete verkligen givande – att få hjälpa människor och till och med rädda liv.”

Jehovas vittnen ger praktisk hjälp

Under katastrofens två första dagar kom ungefär 70 personer till Jehovas vittnens världshögkvarter för att söka skydd. En del som hade förlorat både hotellrum och resväskor fick ett rum att bo i och klädombyte. De fick också mat. Men kanske ännu viktigare var att de fick känslomässigt stöd av erfarna kristna äldste.

Jehovas vittnen skickade också nödutrustning och andra hjälpmedel till räddningsmanskapet som arbetade inom det avspärrade området. Dessutom erbjöd man brandkåren transportmedel för att köra brandmän till katastrofplatsen. Ricardo (till höger, överst), 39 år, är ett Jehovas vittne och arbetar som renhållningsarbetare. Han och hundratals andra hjälptes åt med att avlägsna tonvis av bråte varje dag. Han berättar för Vakna!: ”Det var så påfrestande att se allt detta, särskilt för brandmännen som letade efter sina försvunna kamrater. Jag såg  dem dra fram en brandman som fortfarande var vid liv. En annan brandman hade dödats när en kropp föll ner på honom. Många brandmän kunde inte hålla tårarna tillbaka. Själv bröt jag ihop och grät. Det fanns ingen den dagen som visade större mod än de.”

”Tid och oförutsedd händelse”

Tusentals människor dog i den här katastrofen. Bland dessa finns åtminstone 14 Jehovas vittnen som råkade vara på eller i närheten av själva olycksplatsen. Joyce Cummings, som var 65 år och ursprungligen kom från Trinidad, hade tid hos en tandläkare nära World Trade Center. Dessvärre sammanföll detta med tidpunkten för katastrofen. Troligen andades hon in mycket rök och fick snabbt köras till ett sjukhus i närheten. Men hennes liv gick inte att rädda. Hon var en av många som drabbades på grund av ”tid och oförutsedd händelse”. (Predikaren 9:11) Hon var känd som en mycket nitisk förkunnare.

Calvin Dawson (se rutan) arbetade på en mäklarfirma på 84:e våningen i det södra tornet. Han var på sitt kontor och hade fri sikt mot det norra tornet just när det hade träffats av flygplanet. Hans arbetsgivare, som inte befann sig på kontoret, ringde till honom för att få reda på vad som hade hänt. Han säger: ”Calvin försökte berätta för mig vad han såg. Han sade: ’Människor hoppar ut!’ Jag sade åt honom att ge sig av därifrån och se till att få ut de andra från kontoret.” Tyvärr hann Calvin inte ta sig ut. Arbetsgivaren fortsätter: ”Calvin var en underbar människa och uppskattad av oss alla, även av dem av oss som inte är andliga. Vi beundrade hans gudsfruktan och hans människokärlek.”

Ett annat Jehovas vittne som förolyckades var James Amato (nere till höger på motstående sida), far till fyra barn och kapten i New Yorks brandkår. De som kände honom sade att han var så modig att ”han inte tvekade att  gå in i en brinnande byggnad trots att andra sprang därifrån”. James befordrades postumt till bataljonschefs grad.

Ett annat Jehovas vittne, George DiPasquale, hade varit brandman i sju år. Han var gift med Melissa och hade en dotter på två år, Georgia Rose. Han var äldste i en av Jehovas vittnens församlingar på Staten Island. Han befann sig på tionde våningen i det södra tornet när det rasade samman. Även han förlorade livet när han försökte rädda andra.

De här är bara två av de hundratals brandmän, poliser och sjukvårdare som förlorade livet när de modigt försökte rädda andra. Räddningsarbetarnas mod kan inte nog betonas. New Yorks borgmästare, Rudolph Giuliani, sade några dagar senare till en grupp brandmän som blivit befordrade: ”Er villighet att fortsätta att arbeta oförskräckt under de svåraste omständigheter inspirerar oss alla. ... Och det finns ... inget bättre exempel på mod än det som visas av New Yorks brandkår.”

En ansträngning att ge tröst

Dagarna efter tragedin gjorde omkring 900 000 Jehovas vittnen över hela USA en ansträngning att trösta alla som var bedrövade. Deras kärlek till medmänniskor fick dem att försöka trösta de sörjande. (Matteus 22:39) I sin tjänst har de också framhållit det enda verkliga hoppet för den hårt prövade mänskligheten. (2 Petrus 3:13)

Det var med medkänsla som vittnena vände sig till allmänheten. De ville ge tröst från Bibeln och efterlikna Kristus som styrkte sina medmänniskor. Han sade ju: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matteus 11:28–30)

Grupper av äldste från Jehovas vittnens församlingar på Manhattan fick komma in på det avspärrade området för att tala med räddningsarbetarna och trösta dem. Detta blev mycket uppskattat. Förkunnarna berättar: ”Männen hade tårar i ögonen när vi läste bibelställen för dem.” På en båt i hamnen fanns räddningsarbetare som återhämtade sig. ”De såg helt förtvivlade ut där de satt med nerböjda huvuden, och de kunde helt enkelt inte hantera det de hade bevittnat. Vi satte oss ner hos dem och läste avsnitt ur Bibeln tillsammans. De tackade oss mycket för att vi hade kommit och sade att de verkligen behövde den här trösten.”

Många som kontaktades efter tragedin ville ha något att läsa, och tusentals broschyrer lämnades ut gratis, bland annat broschyrerna När någon du älskar dör, Kommer det någonsin att bli en värld utan krig? och Bryr Gud sig verkligen om oss? Dessutom visade man särskilt artikelserierna i två nummer av Vakna!: ”Terrorism i ny skepnad” (22 maj 2001) och ”Hur man bearbetar posttraumatisk stress” (22 augusti 2001). I många fall fick vittnena berätta om det bibliska hoppet om en uppståndelse. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) Det var förmodligen miljontals människor som fick höra de här tröstande orden.

Det bör få oss att reflektera över livet

Tragedier som den här i New York bör få oss alla att reflektera över vad vi gör med vårt liv. Lever vi mest för våra själviska begär, eller försöker vi bidra till andras lycka? Profeten Mika frågade: ”Vad kräver Jehova i gengäld av dig annat än att du utövar rättvisa och älskar kärleksfull omtanke och är blygsam, när du vandrar med din Gud?” (Mika 6:8) Blygsamhet bör få oss att vända oss till Guds ord för att finna det verkliga hoppet för de döda och för att förstå vad Gud snart skall göra för att återinföra paradisiska förhållanden på jorden. Om du vill veta mer om Bibelns löften, ber vi dig kontakta Jehovas vittnen där du bor. (Jesaja 65:17, 21–25; Uppenbarelseboken 21:1–4)

[Ruta/Bilder på sidan 11]

TATIANAS BÖN

Calvin Dawsons änka, Lena, berättade för Vakna! om en bön som hennes sjuåriga dotter bad. Det här inträffade några dagar efter det att dottern hade fått veta att hennes pappa inte mer skulle komma hem. Lena hade bett en bön då Tatiana frågade: ”Kan jag få be en bön, mamma?” Lena svarade ja, och Tatiana bad: ”Jehova, vår himmelske Fader, vi vill tacka dig för maten och för att vi får leva den här dagen. Och vi vill be att du ger av din ande till mig och mamma, så att vi kan vara starka. Och vi vill be att du ger av din ande till pappa, så att han kan vara stark när han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka, att han då är stark och glad och frisk, och vi får träffa honom igen. I Jesu namn ... och glöm inte att göra mamma stark. Amen.”

Lena var osäker på om Tatiana verkligen hade förstått hur det låg till, så hon sade: ”Tiana, det var en fin bön. Men, lilla gumman, förstår du att pappa inte kommer tillbaka?” Tatiana såg alldeles chockad ut. ”Gör han inte?” sade hon. ”Nej”, sade Lena. ”Jag trodde att jag hade berättat det för dig. Jag trodde att du förstod att pappa inte kommer tillbaka mer.” Tatiana sade: ”Men du har ju sagt att han kommer tillbaka i den nya världen!” Nu när Lena till sist förstod vad hennes dotter menade, sade hon: ”Förlåt, Tatiana. Jag missförstod dig. Jag trodde att du menade att pappa skulle komma tillbaka i morgon.” Lena förklarade: ”Det kändes skönt att veta att den nya världen är så verklig för henne.”