Vi besöker det natursköna området Olympic National Park

EFTERSOM jag växte upp i närheten av det ursprungliga olympiska berget, Olympos i Grekland, var jag förstås nyfiken på vilka ”olympiska” egenskaper en halvö som skjuter ut i Stilla havet från Nordamerikas västkust, hundratals mil från min hemtrakt, kunde ha. När en vän sedan nämnde att det finns regnskog där – mer än 700 mil nordväst om Amazonas regnskogar – bestämde jag mig för att besöka Olympic National Park.

Lite efterforskningar före avresan visade att denna 350 000 hektar stora nationalpark, som ligger i delstaten Washington i nordvästra USA, bjuder på en fascinerande samling av naturens under. Nedanför dimman från Stilla havet, som svävar i slöjor över kustlinjen och trädgränsen, kan man få se stora träd och klippig strandterräng och få känna på några av jordens fuktigaste väderleksförhållanden. I parken finns höga, snötäckta berg, sakta glidande glaciärer och en regnskog som är lika gåtfull och dunkel som Amazonas regnskogar.

År 1788 gav en engelsk kapten den högsta bergstoppen, som reser sig nästan 2 500 meter över havet, namnet Mount Olympus efter Greklands mytiska gudars boning. För att bevara vildmarksområdet upprättade man 1938 Olympic National Park.

Regnskogar i Nordamerika?

Det är en behaglig höstmorgon. Vid parkens huvudkontor i Port Angeles väntar vår guide, Mike, en lång och bredaxlad man från trakten. Han är stolt över att kunna visa regnskogens rikedomar för besökande som jag och min fru. ”Regnskogarna är kanske det som är mest framträdande i Olympic [National Park]”, säger han med märkbar förtjusning. ”Benämningen [regnskog] används vanligen om skogar i tropikerna. De som finns här tillhör de mindre av de regnskogar som finns i tempererade delar av världen.” På frågan varför skogarna i Olympic räknas som regnskog svarar Mike snabbt med följande fakta: Skogarna tillförs onormalt stora regnmängder som faller på Olympicbergens västra sluttningar – från omkring 2 000 millimeter per år nära kusten till 4 000 millimeter eller mer längs floddalarna vid bergens utlöpare. Största delen av regnskogarna ligger utmed de tre dalar som floderna Hoh, Queets och Quinault rinner genom.

Våra steg blir nästan ljudlösa på den halvmetertjocka mattan av vegetation och förmultnat material som täcker marken. Skogen är så tät att den stänger ute väder och vind – det regn som så ofta faller här silar bara ner som ett slags grönskimrande dis. Solljuset syns på marken enbart som små diffusa fläckar. Den mest lågmälda fågelsång upplevs som ljudlig, och då och då får vi en skymt av hjortar som rusar förbi som bruna skuggor mellan de mosstäckta trädstammarna.

Träd som växer upp från träd

Eftersom frön på grund av den svårgenomträngliga markvegetationen sällan lyckas gro, har nedfallna och murknande träd fått tjäna som ”plantskola” för de flesta av skogens större träd. Trädstammarna fungerar som gödande värdväxter för de frön som dimper ner på dem – vilket är förklaringen till att man här och var kan se stora träd växa på rad längs jättestora kullfallna stammar. Ja, det finns rentav en och annan allé, som om någon noggrant har planterat träden i prydliga rader.

 Skogslandskapet förändras då vi lämnar låglandet bakom oss och tar oss upp på högre höjder, där de rekordstora ädelgranarna (amabilis och bifolia) dominerar. Det är också anmärkningsvärt att det finns mer än 50 glaciärer i det här bergslandskapet. Sju av dem finns på sidorna av Mount Olympus, och de består på vissa ställen av 300 meter tjock is.

Spetsiga bergstoppar och glaciärtäckta bergsryggar

Dagen därpå började vi med att äta en rejäl frukost på en servering i Port Angeles. Det behövdes efter den ansträngande vandringen då vi förbrände många kalorier. En vänlig servitris, Arlene, lät oss förstå att hon inte var lika förtjust över regnet som hon var över snön i området, och hon hävdade bestämt att vi måste bege oss ända upp till de östra, snötäckta bergssluttningarna för att få se de verkliga underverken här i Olympic National Park.

Från Port Angeles begav vi oss österut mot Deer Park och konstaterade snart att vi befann oss på en till största delen brant stigande väg utan beläggning där den ena hårnålskurvan avlöste den andra. Vi blev dock rikt belönade: en storslagen panoramautsikt från Juan de Fuca-sundet och Vancouverön i norr till de isiga och ståtliga Olympicbergen i söder. Och på ängarna uppe i bergen, där vi befann oss, fick vi se ett stort antal hjortdjur och även vackra växter som inte finns någon annanstans på jorden (till exempel Campanula piperi och Viola fletti).

Sedan kom vi till Hurricane Ridge. Det är lätt att förstå varför landsvägen som leder dit genom dessa bergiga delar av nationalparken är så omtyckt. Det är en bra väg som går nerifrån parkens huvudkontor ända upp till 1 755 meters höjd, till ett område med blomstrande ängar i utkanten av nationalparken. Därifrån breder bergen ut sig mot söder med snötäckta toppar och glaciärtäckta dalar. Medan vi beundrade utsikten svepte täta molnmassor hastigt förbi från väst.

De första liljorna (Erythronium montanum) blommar redan då snötäcket drar sig tillbaka från ängarna. De tre följande månaderna framträder sedan en rad färggranna blommor. Man kan få se betande hjortar avteckna sig mot en utomordentligt vacker bakgrund av praktfulla berg, och bergsfår kan ses klättra runt på de branta klipporna ovanför landsvägen.

Stilla havets dånande vågsvall

Om man vill ta sig till de allra bästa stränderna i parken, måste man färdas till fots i stället för med bil. Från staden Forks gick vi därför genom skogiga områden och kom så fram till stränder med tidvattensbassänger fulla av oerhört  fascinerande marina livsformer. Bortom Teahwhit Head fick vi syn på Giants Graveyard (Jättarnas gravplats), ett virrvarr av stormpinade klippformationer som bryter Stilla havets svallande vågor i skum och virvlar. Träden utmed de här stränderna är nästan helt böjda till marken på grund av det tryck som den ständiga blåsten från havet utövar. Vackert formad drivved och blankpolerade stenar omgav oss då vi promenerade längs stranden i den hårda vinden.

Vårt besök i Olympic National Park var i grund och botten en tidlös vildmarksupplevelse. Ja, vi fylldes av vördnad för Skaparen, ”han i vars hand jordens innersta djup är och som bergens toppar tillhör; han som havet tillhör – vilket han själv har gjort – och vars egna händer har format själva det torra landet”. (Psalm 95:4, 5) – Från en av våra läsare.

[Ruta på sidan 25]

Varför faller det så mycket regn?

Varma luftströmmar från Stilla havet för med sig fuktmättade moln in över land. När luftströmmarna når de höga Olympicbergen, tvingas molnen uppåt, varpå fukten kyls ner och kondenseras till riklig nederbörd. Därför är årsnederbörden mer än 3 500 millimeter på de västra bergssluttningarna och omkring 5 000 millimeter, mestadels i form av snö, på Mount Olympus. Landområdet på den östra sidan om bergen ligger däremot i så kallad regnskugga och är därför förhållandevis torrt.

[Karta på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

STILLA HAVET

CANADA

USA

OLYMPIC NATIONAL PARK

 [Bilder på sidan 23]

Det glaciärtäckta Mount Olympus sluttningar ner mot regnskogen vid floden Hoh

[Bild på sidan 23]

Home Lake, belägen i övre delen av Dungenessflodens dalgång

[Bild på sidan 24]

På ängarna uppe i bergen finns många hjortar och sällsynta växter, till exempel ”Viola fletti”

[Bild på sidorna 24, 25]

Kalaloch Beach vid Stilla havet

[Bild på sidan 25]

Sol Duc Falls

[Bild på sidan 25]

Drivved på Rialto Beach