Sebran – Afrikas vilda häst

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AFRIKA

EN HJORD med uppskattningsvis ett tusen sebror springer fritt över den afrikanska grässlätten. Djurens randiga sidor höjer och sänker sig samtidigt som de manförsedda halsarna gungar i takt med deras kraftfulla rörelser. Ljudet av hovarna som dundrar mot den förbrända marken mullrar över slätten. Bakom dem virvlar ett rött dammoln upp som kan ses flera kilometer bort. De springer där, vilda och fria, utan någon känsla av inskränkningar.

Som på en given osynlig signal saktar de av och stannar. Med sina kraftiga tänder rycker de upp det torra gräset. Hjorden är vaksam, tittar då och då upp, lyssnar och vädrar i luften. Det avlägsna ljudet av ett lejons rytande når deras öron med vindens hjälp, och de ställer sig på helspänn. Det är ett välbekant ljud. Sebrorna spetsar öronen och låter gräset bli hängande i munnen medan de ser åt det håll som rytandet kom ifrån. Eftersom de inte känner någon uppenbar fara, sänker de huvudena igen och fortsätter att beta.

När solens hetta blir alltmer intensiv, börjar de röra på sig igen. Den här gången är det behovet av vatten som gör att sebrorna drar sig mot en flod. På en hög sluttning stannar de, tittar ner mot det bruna vattnet som sakta flyter fram, medan de frustar och stampar med hovarna i det torra dammet. De är medvetna om de eventuella faror som kan lura under flodens lugna yta och tvekar därför. Men törsten är stark, och några börjar knuffas. I en sista plötslig framstöt springer de ner till vattenbrynet. En efter en dricker de sig otörstiga, och sedan vänder de tillbaka mot den öppna slätten.

På kvällen rör sig hjorden utan brådska genom det höga gräset. Den utgör en praktfull syn där den avtecknar  sig mot den mörkröda glödande solnedgången, inramad av den afrikanska stäppens skönhet.

Sebrarandiga och sällskapliga

Den dagliga rutinen för sebrorna är alltid densamma. De söker hela tiden efter föda och vatten och är därför ständigt i rörelse. Där sebrorna betar på de öppna slätterna ser de rena och välnärda ut, med det randiga skinnet spänt över den muskulösa kroppen. Ränderna på sebran är unika, och det finns enligt vad vissa hävdar inte två mönster som är exakt lika. De markant vita och svarta ränderna verkar så udda bland de andra djuren på slätten. Ändå är deras utseende tilltalande och hör till bilden av det vilda Afrika.

Sebror är mycket sällskapliga till sin läggning. Enskilda djur formar starka band som kan vara livet ut. En stor hjord kan bestå av flera tusen djur, men den är uppdelad i mindre familjeenheter som består av en hingst och hans harem av ston. Inom den här lilla gruppen vidmakthålls ordningen genom att medlemmarna strikt skils åt efter rang. Det dominerande stoet bestämmer hjordens rörelser. Hon går först, och de andra stona och deras föl följer efter på led i rangordning. Men i sista hand är det ändå hingsten som har ansvaret. Om han vill att familjen skall ändra kurs, närmar han sig ledarstoet och puffar på henne i den nya riktningen.

Sebror älskar att bli putsade, och det är vanligt att få se dem gnida sig mot varandra och nafsa varandra i sidan och på manken och ryggen. Att de putsar varandra verkar stärka banden mellan djuren och är något som börjar när ungen bara är några dagar gammal. Om någon annan familjemedlem inte finns till hands, rullar sig sebrorna i dammet eller skrubbar sig mot ett träd, en termitstack eller något annat fast föremål för att lindra klådan.

Kampen för överlevnad

Sebrans liv är fyllt av faror. Lejon, vildhundar, hyenor, leoparder och krokodiler tycker alla att det 250 kilo tunga djuret är ett lämpligt byte. En sebra kan springa uppemot 55 kilometer i timmen, men ibland blir den överraskad av rovdjur som smyger sig på den i ett överrumplingsanfall. Lejon ligger på lur, krokodiler gömmer sig under den grumliga vattenytan, och leoparder lurpassar i skydd av mörkret.

Sebrans försvar är beroende av vaksamhet och hjordens gemensamma ansträngningar. De flesta sover nattetid, men det finns alltid några som är vakna, lyssnar och håller vakt. Om en sebra blir varse ett rovdjur som närmar sig, avger den en frustande varningssignal för hela hjorden. När ett djur i hjorden är sjukt eller gammalt eller inte kan hålla samma takt som de andra sebrorna, saktar hjorden ofta medvetet farten eller väntar, tills det långsammare djuret kan  följa med igen. När en fara hotar placerar sig hingsten modigt mellan rovdjuret och stona. Han biter och sparkar fienden, så att hjorden hinner fly undan.

Ett exempel på sådan familjesammanhållning är en märklig händelse som utspelade sig på Serengetislätten i Afrika. Det var naturforskaren Hugo van Lawick som bevittnade den. Han berättade om ett koppel vildhundar som började jaga en sebrahjord och hur hundarna lyckades isolera ett sto, hennes föl och ett fjolårsföl. Resten av sebrahjorden galopperade i väg medan stoet och fjolårsfölet modigt kämpade mot hundarna. Strax blev hundarna mer aggressiva, och stoet och fjolårsfölet började bli utmattade. Det verkade vara ganska klart vad slutet skulle bli. van Lawick drar sig till minnes scenen: ”Plötsligt kände jag marken vibrera, och när jag vände mig om, fick jag till min förvåning se tio sebror snabbt närma sig. Ett ögonblick senare hade den här hjorden omringat stoet och de båda fölen, och sedan gjorde den tätt sammanhållna gruppen helt om och galopperade bort i samma riktning som de tio hade kommit ifrån. Hundarna jagade dem i 50 meter eller så, men de lyckades inte tränga in i hjorden och gav snart upp.”

Familjelivet

Sebrastoet är beskyddande mot sitt nyfödda föl, och till en början håller hon det lite för sig själv. Under den här förtroliga tiden av  avskildhet binder den nyfödde starka band till sin mor. Det lilla fölet memorerar hur de vita och svarta ränderna bildar ett mönster som är helt unikt för dess mamma. Efteråt kommer det att känna igen sin mors läte, doft och randning och kommer inte att acceptera något annat sto.

Nyfödda föl har inte de karakteristiska vita och svarta ränderna som föräldrarna har. Deras ränder är rödbruna och blir svarta med tiden. Inom den större hjorden kommer föl från olika familjegrupper tillsammans för att leka. De rusar runt och jagar varandra, sparkar och springer omkring bland de vuxna, som emellanåt är med i leken. Fölen galopperar på sina spinkiga ben och jagar fåglar och andra små djur för skojs skull. Sebrafölen, med sina långa, vingliga ben, stora svarta ögon och glänsande mjuka päls, är vackra små varelser som är trevliga att iaktta.

Vilda och vackra

Man kan fortfarande i vår tid se vilda sebror fritt springa omkring över de stora gyllene slätterna i Afrika. Det är en imponerande syn.

Vem skulle kunna förneka att sebran, med sitt unika svart- och vitrandiga mönster, sin starka familjesammanhållning och sitt vilda och fria temperament, är en majestätisk och vacker skapelse? Det vi lärt oss om detta djur besvarar en fråga som ställdes för tusentals år sedan: ”Vem sände ut sebran i frihet?” (Job 39:5) Svaret är uppenbart. Det var Skaparen av allt levande, Jehova Gud.

[Ruta på sidan 14]

Varför är sebran randig?

De som tror på evolutionen har svårt att förklara sebrans ränder. En del har tänkt sig att de fungerar som ett slags varningsmekanism. Det är dock uppenbart att lejon och andra stora rovdjur inte blir det minsta skrämda av sebrans ränder.

Andra har föreslagit att ränderna skulle göra djuren sexuellt attraktiva. Men eftersom alla sebror är randiga på samma sätt och ränderna inte är något utmärkande för något av könen, verkar detta inte troligt.

En annan teori är att det vita och svarta mönstret utvecklades som hjälp att stå emot hettan från den afrikanska solen. Men varför är då i så fall inte de andra djuren också randiga?

En förhärskande teori är att sebran utvecklade ränderna som ett slags kamouflage. Forskare har upptäckt att hettan som stiger upp från slätterna i Afrika verkligen förvränger och suddar ut bilden av en sebra och gör den svår att upptäcka på håll. Men att den är svår att upptäcka på långt avstånd är inte till någon större nytta, eftersom sebrans största fiende, lejonet, endast gör sina anfall på kort avstånd.

Man har också påstått att lejon på jakt blir förvirrade av den framrusande massan randiga sebrakroppar som flyr och att det hindrar dem från att rikta in sig på ett enskilt djur. Men studier av djurlivet har visat att lejon i verkligheten är precis lika skickliga och framgångsrika när de jagar sebror som de är när de jagar andra djur.

Någonting som gör det hela ännu mer komplicerat är att sebrans ränder ibland visar sig vara en belastning för djuret. När månen skiner över slätterna om natten, är sebrans svart- och vitrandiga mönster ännu mer iögonenfallande än vad de enfärgade djuren är. Då ju lejon jagar nattetid, borde det här vara en klar nackdel för sebran.

Så varifrån har sebran fått sina ränder? Nyckeln till att förstå det finner vi i det enkla uttalandet: ”Det är Jehovas hand som har gjort detta.” (Job 12:9) Ja, Skaparen har utformat jordens skapelser med utpräglade kännemärken och egenskaper som, av orsaker som människan inte till fullo kan förstå, på ett underbart sätt rustar dem för liv. Den förunderliga formgivningen av levande varelser tjänar också ett annat syfte. Det bidrar till att människan känner lycka, välbehag och glädje. Ja, skapelsens skönhet har fått många i vår tid att känna det på samma sätt som David gjorde för länge sedan: ”Hur många är inte dina verk, o Jehova! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har frambringat.” (Psalm 104:24)