Hur min dröm uppfylldes

BERÄTTAT AV ALENA Z̆ITNÍKOVÁ

Jag växte upp i Tjeckoslovakien, ett land under sovjetiskt inflytande, och min familj längtade efter att få uppleva den fridfulla värld som kommunismen utlovade. Men den kommunistiska drömmen att skapa ett lyckligt, enat samhälle tog slut när Sovjetunionen upplöstes 1991. Jag skulle vilja berätta om hur min dröm uppfylldes på ett annat sätt.

JAG föddes den 12 september 1962 i en familj av hängivna kommunister som bodde i Horní Benešov, en by som ligger omkring 30 mil från Prag. Min pappa trodde fullt och fast på de kommunistiska idealen och levde efter dem. Han uppfostrade också mina två bröder, min syster och mig i enlighet med dem. Han lärde oss att vi genom hederligt arbete och ett anständigt liv kunde vara med och skapa ett bättre samhälle. Han ansåg att kommunismen var den bästa styrelseformen och gav den aktivt sitt stöd.

Pappa var ofta med vid möten där kommunismen lovprisades. Han föraktade religion på grund av kyrkornas hyckleri, och vi blev lärda och kom att tro att det inte finns någon Gud. Pappa trodde att människor med tiden, när alla hade ett hem och tillräckligt med mat, skulle bli goda och leva i fred. Det var ett underbart hopp som jag fick höra mycket om under min uppväxt. Jag trodde på allt som pappa lärde oss, och jag bestämde mig också för att stödja kommunismen.

Som liten flicka förberedde jag mig för att bli pionjär, som en medlem av den kommunistiska ungdomsorganisationen Unga pionjärer kallades. Pionjärer uppmanades att utveckla goda egenskaper och att vara patriotiska. När jag var nio år, avlade jag högtidligt min ed som pionjär och fick en röd halsduk att bära. Jag fick också tillåtelse att bära en speciell uniform vid särskilda tillfällen. Jag försökte vara en exemplarisk pionjär. När jag hörde mina skolkamraters vulgära språk, tillrättavisade jag dem och påminde dem om att flickor som var pionjärer inte talade på det sättet.

Men med tiden insåg jag att många som påstod sig vara kommunister inte levde efter de kommunistiska idealen. I stället för att stå emot den tendens människor har att vara giriga och avundsjuka stal de sådant som tillhörde staten. Många uppmanade andra att  arbeta för folkets bästa, men de gjorde det inte själva. Ett speciellt uttryck blev populärt: ”Den som inte stjäl undanhåller sin familj något.” Jag började fråga mig själv: Varför förekommer det så mycket hyckleri? Varför är det så få som arbetar för kommunismens fina ideal? Varför ger ansträngningarna så lite resultat?

Tid för omprövning

När jag var i tonåren, brukade jag hälsa på min skolkamrat, Alena, under en del av sommarloven. En kväll fick vi besök av Tanja, en vuxen vän till Alena. ”Jag måste få tala med er om något mycket viktigt”, sade hon. ”Jag har blivit övertygad om att Gud finns.” Vi blev verkligen överraskade över att hon hade kommit till en sådan slutsats. När vi hade hämtat oss från vår förvåning, överöste vi henne med frågor. ”Vilka bevis har du?” ”Hur ser han ut?” ”Var bor han?” ”Varför ingriper han inte?”

Tanja besvarade våra frågor en efter en. Hon berättade att Guds ursprungliga uppsåt var att jorden skulle vara ett paradisiskt hem för människorna, och hon beskrev hur det till slut skulle bli så. När hon visade oss Bibelns löften om en ren jord bebodd av på alla sätt friska och sunda människor, som bryr sig om varandra, tänkte jag att det liknade de löften jag trodde på. Men jag var säker på att det inte skulle tilltala pappa om han fick veta att de här underbara förhållandena skulle komma genom Guds kungarike – inte kommunismen.

Det som gjorde att jag tänkte så var det som hände då jag kanske var omkring sju år och en grannflicka, utan mina föräldrars vetskap, tog mig med till en kyrka. Prästen behandlade en berättelse från Bibeln, och jag tyckte så mycket om den att jag ville veta mer. Jag fick också en del religiös litteratur med mig hem. När jag berättade det för mina föräldrar, förbjöd de mig bestämt att besöka kyrkan igen, och de förstörde min litteratur. Pappa gav mig stryk för att betona att han menade allvar.

Efter det nämndes Gud aldrig mer i vårt hem. Jag kom att tro att det bara var enkla och outbildade människor som trodde på Gud och att religion var något människor hade hittat på. I skolan lärde vi oss att eftersom det finns sådant som vi människor inte kan förstå, har man helt enkelt uppfunnit Gud. Men här var nu Tanja, en intelligent kvinna och dessutom lärare, och hon trodde på Gud! Det måste ligga något i det, tänkte jag.

Tanja talade med sådan övertygelse att vi förstod att hon själv trodde på det hon sade. Därför frågade vi: ”Tanja, vad var det som övertygade dig om att det verkligen finns en Gud?”

”Bibeln”, svarade hon. ”Alla de frågor som ni har ställt besvaras i Bibeln. Skulle ni vilja förstå den bättre?”

Jag insåg att mina föräldrar inte skulle tycka om att jag började studera Bibeln. Men jag ville så gärna veta mer. Tanja gav mig därför adressen till Ludmila, ett Jehovas vittne som bodde i närheten av mig i Horní Benešov. När jag tillsammans med Ludmila studerade Guds löften om ett jordiskt paradis, brukade jag fråga mig själv: Vilken garanti har man för att det kommer att bli så?

Ludmila sade att jag behövde lära mig mer om Gud för att kunna tro på honom och hans löften. Genom våra studier blev jag övertygad om att jorden och dess många komplicerade livsformer inte är ett resultat av en blind slump. Jag var tvungen att erkänna att det måste finnas en mycket intelligent Skapare. Jag förstod att det Bibeln säger är logiskt: ”Vart och ett hus [uppförs] av någon, men Gud är den som har byggt allting.” (Hebréerna 3:4)

Jag ville att min familj skulle få reda på detta. Men eftersom jag misstänkte att de inte skulle vara intresserade, väntade jag med att säga något. Så en dag hittade min mamma bland mina saker en sida som hade ramlat ur en sliten bibel som jag hade fått. Mina föräldrar blev mycket upprörda.

Ett samtal med pappa

När pappas misstanke att jag hade kontakt med Jehovas vittnen bekräftades, bad han mig följa med på en långpromenad. Han krävde: ”Du måste omedelbart bryta all kontakt med dessa människor. Om du inte gör det, kan jag  inte fortsätta som ordförande här i byn. Du kommer att förstöra min karriär. Jag kommer att bli tvungen att lämna kontoret och återvända till fabriken där jag arbetade förut. Du kommer att skämma ut hela familjen.”

”Men pappa, Bibeln är en förnuftig bok, och den ger mycket bra råd om hur man skall leva”, vädjade jag.

”Nej, Alenka, jag har aldrig behövt vare sig Bibeln eller Gud för att vara lycklig”, förklarade pappa. ”Jag har åstadkommit allt själv. Ingen har hjälpt mig. Det förvånar mig att du kan tro på sådant nonsens. Du måste leva det verkliga livet, gifta dig och skaffa barn, och sedan skall du se att du kan bli lycklig utan Gud.”

Pappas enträgna vädjan gjorde intryck på mig. För ett ögonblick började jag tvivla, eftersom min tro ännu inte var så stark. Jag hade ju känt min pappa mycket längre än jag hade känt Jehovas vittnen, och jag hade alltid känt mig trygg hemma. Jag var säker på att pappa menade väl. Jag visste att han älskade mig, så jag lovade att sluta studera Bibeln. Strax därefter, när jag var 18 år, slutade jag skolan och skaffade mig ett arbete i Prag.

Mitt liv i Prag

Jag fick arbete på en bank, och jag såg fram emot att lära mig mer om det verkliga livet som pappa sade att man skulle få uppleva genom kommunismen. Men jag insåg snart att människorna i staden inte var ett dugg lyckligare än de som bodde i min hemby. Omoraliskhet, hyckleri, själviskhet och överdrivet drickande hörde till det normala.

Ett vittne som bodde i närheten av mitt hem i Horní Benešov och som besökte Prag ordnade så småningom med att vittnena kontaktade mig. Det gjorde att jag började studera Bibeln igen, den här gången i Prag tillsammans med en kvinna som hette Eva. Efter varje studium brukade Eva fråga mig: ”Vill du att jag kommer tillbaka nästa vecka?” Hon försökte aldrig tvinga på mig sina åsikter, trots att jag några gånger frågade henne vad hon skulle ha gjort i min situation.

”Det är inte möjligt för mig att säga vad jag skulle göra”, sade hon. Sedan visade hon mig något i Bibeln som hjälpte mig att själv fatta beslut. Jag tänkte mycket på mitt förhållande till mina föräldrar, så jag frågade om jag skulle sluta umgås med dem. Eva slog upp 2 Moseboken 20:12, där Bibeln framhåller att vi skall ära våra föräldrar. Sedan frågade hon mig: ”Men är det någonsin rätt att låta något annat komma före våra föräldrar?”

Eftersom jag inte var säker på hur det var med det, slog hon upp några ord av Jesus Kristus i Bibeln: ”Den som är fäst vid far eller mor mer än vid mig är mig inte värdig.” (Matteus 10:37) Då förstod jag att även om mina föräldrar förtjänade att bli hedrade, skulle jag visa Jesus och hans himmelske Fader större tillgivenhet. Eva försökte alltid framhålla en biblisk princip som passade i sammanhanget och lät mig sedan själv komma fram till ett beslut.

En intressekonflikt

I september 1982 blev jag antagen som elev på en högskola i Prag för att utbilda mig till agronom. Jag kom snart underfund med att jag inte kunde sköta mina studier och samtidigt få den tid jag önskade till att studera Bibeln. Jag talade därför om för en av mina lärare att jag funderade på att sluta skolan. ”Jag vill att du träffar någon som kan förstå och hjälpa dig”, sade hon. Hon ordnade så att jag fick tala med föreståndaren för fakulteten.

Föreståndaren hälsade mig välkommen och frågade: ”Varför vill vår bästa elev lämna skolan?”

”Därför att jag inte hinner med annat som också intresserar mig”, svarade jag. Eftersom Jehovas vittnen då var förbjudna i Tjeckoslovakien, tänkte jag inte berätta för honom varför jag ville sluta. Men när jag talat med honom i ett par timmar, tänkte jag att jag kunde lita på honom. Därför berättade jag att jag studerade Bibeln.

”Studera både Bibeln och Marx”, sade han. ”Sedan kan du göra ditt val.” Det verkade som om han till och med ville uppmuntra mig att studera Bibeln!

 En sammansvärjning misslyckas

Dagen därpå begav sig både föreståndaren och läraren hela vägen till min hemby för att besöka mina föräldrar. De varnade dem för att jag hade kontakt med en farlig och förbjuden sekt, och de berättade att jag ville sluta skolan. Föreståndaren lovade min pappa: ”Om din dotter bestämmer sig för att sluta skolan, skall vi se till att hon inte får något arbete i Prag, och då kommer hon att vara tvungen att återvända hem och bryta kontakten med den där sekten.”

Jag slutade skolan i januari 1983. En väninna som också studerade Bibeln hjälpte mig att hyra ett rum hos en äldre kvinna. Eftersom jag inte visste någonting om föreståndarens besök hos mina föräldrar eller hans löfte till min pappa, kunde jag inte förstå varför alla mina ansträngningar att få ett arbete misslyckades. Min hyresvärdinna tyckte också att det var underligt, så utan att jag visste det sökte hon upp föreståndaren vid högskolan och frågade varför jag hade slutat skolan.

”Var försiktig!” varnade han. ”Hon tillhör den farliga sekten Jehovas vittnen. Det var därför hon måste lämna skolan. Hon måste flytta hem igen och sluta med det där. Jag skall se till att hon inte får något arbete i Prag!”

När hyresvärdinnan kom hem den kvällen, kallade hon på mig och sade: ”Alenka, i dag har jag varit i din skola.” Jag trodde nu att jag skulle bli tvungen att genast samma kväll packa ihop mina saker och lämna hennes lägenhet. Men hon sade: ”Jag gillar inte föreståndarens handlingssätt. Du får ha vilken tro du vill, det viktiga är hur du uppför dig. Jag skall hjälpa dig att få ett arbete.” Den kvällen tackade jag Jehova i bön för hans hjälp.

Det dröjde inte länge förrän pappa kom till Prag för att ta mig med hem. Men den här gången kunde han inte påverka mig med sina argument. Min tro på Jehova och hans löften hade nu en fastare grund. Det slutade med att pappa gav sig av utan mig, och för första gången i mitt liv såg jag honom gråta. Fastän detta var ett mycket känsloladdat möte, gjorde denna upplevelse att jag drogs närmare Jehova. Jag ville tillhöra och tjäna Honom. Den 19 november 1983 blev jag, som ett tecken på att jag överlämnat mig åt Jehova, döpt i ett badkar i en lägenhet i Prag.

Välsignelser av mitt beslut

Jag fick så småningom vara med och framställa Jehovas vittnens förbjudna litteratur. Arbetet krävde mycket stor försiktighet, eftersom myndigheterna redan hade gripit några när de tog del i det här arbetet och satt dem i fängelse. Min första uppgift var att på skrivmaskin göra avskrifter av Vakttornet översatt till tjeckiska. De här kopiorna lämnades sedan ut till vittnen som använde dem när de studerade Bibeln.

Senare blev jag inbjuden att vara med i en grupp som träffades i en lägenhet i Prag för att sätta ihop böcker. Ett av rummen hade tömts på nästan alla möbler, och sedan använde vi ett långt bord som stod i mitten av rummet för att sätta ihop de olika tryckta sidorna. Efter det limmades eller syddes sidorna ihop för att bilda en bok. Jag tänkte ofta på hur trevligt det skulle vara att få ägna all sin tid åt ett sådant arbete.

Som pionjär i den kommunistiska ungdomsorganisationen hade jag försökt att lära barn att bli bättre människor. Nu när jag är ett Jehovas vittne fortsätter jag att arbeta med unga människor och har hjälpt några att bli döpta tjänare åt Jehova. Ännu har ingen i min familj blivit ett vittne, men precis som Bibeln lovat har jag fått många andliga fäder och mödrar och bröder och systrar. (Markus 10:29, 30)

År 1989 ersattes vårt lands kommunistiska regering med en demokratisk. Den här förändringen har gett Jehovas vittnen laglig frihet, och på grund av den kan vi nu träffas öppet för att studera Bibeln, predika från dörr till dörr utan att riskera att bli gripna och resa utomlands för att vara med vid internationella sammankomster. Dessutom behöver vi inte längre oroa oss för förhör, anhållanden eller hotelser.

 Jag arbetar tillsammans med min man

Jag gifte mig 1990 med Petr, en medkristen. I april 1992 nådde vi vårt mål att bli pionjärer, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. I juni 1994 blev vi inbjudna att arbeta vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Prag. Nu behöver vi inte längre framställa biblisk litteratur i hemlighet, utan kan arbeta öppet för att hjälpa människor andligen i hela Tjeckien.

För några år sedan blev Petr och jag verkligen glada när mina föräldrar tackade ja till vår inbjudan att besöka avdelningskontoret där vi bor och arbetar tillsammans med omkring 60 andra. Efter det att pappa hade gått runt och sett hur vi bodde och arbetade, sade han: ”Jag märker att ni har verklig kärlek bland er.” Detta var något av det finaste som min pappa skulle kunna ha sagt.

Det kommunismen lovade får jag nu uppleva bland Guds folk

Vårt hopp att genom kommunismen få uppleva en bättre värld var ingenting annat än en önskedröm. Mänsklighetens historia har visat att även de mest uppriktiga försöken att skapa ett rättfärdigt samhälle har misslyckats. Jag tror att det fortfarande finns många som kommer att inse att det bara är med Guds hjälp som vi människor kan få ett lyckligt liv. (Jeremia 10:23)

Jag tänker ofta på min pappas önskan att jag skulle få leva vad han kallade ”det verkliga livet”, vilket han lärde oss skulle bli möjligt genom kommunismen. Men jag har genom att studera Bibeln kommit att förstå att vad som där kallas ”det verkliga livet” – livet i Guds rättfärdiga nya värld – är det enda hopp som är säkert och som människorna kan lita på. (1 Timoteus 6:19) Jag kan säga så därför att de som uppriktigt försöker tillämpa det Bibeln lär i sitt liv kan leva tillsammans i frid och det trots synd och mänsklig ofullkomlighet. De har kunnat stå emot alla försök att förstöra deras enhet eller bryta deras hängivenhet för Jehova, sin Gud.

Det var något som jag speciellt lade märke till, när jag och min man hade förmånen att vara gäster vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret  i Lviv i Ukraina den 19 maj 2001. Där träffade jag andra vittnen som hade varit med i den kommunistiska ungdomsorganisationen Unga pionjärer. De hade precis som jag trott att kommunismen skulle medföra sann frid och enhet bland människor. En av dem som också hade varit med i Unga pionjärer var Vladimir Grigorjev, som nu tillsammans med sin fru arbetar på avdelningskontoret i Ryssland.

Det märkliga var att Jehovas vittnen nu hade byggt sitt nya avdelningskontor just på en plats som tidigare hade varit sommarläger för Unga pionjärer. På grund av att utrymmet vid avdelningskontoret var begränsat kunde bara 839 från 35 länder vara med vid överlämnandeprogrammet. Men nästa förmiddag var 30 881 samlade på ett fotbollsstadion i Lviv för att lyssna till en återgivning av det program som hållits dagen före. * För att kunna vara med hade en del rest sex timmar eller mer.

När de fick höra att det var möjligt att besöka det nya avdelningskontoret, steg de på de många bussar som hade fört dem till stadion. På eftermiddagen började bussarna komma till avdelningskontoret – där jag och min man hade förmånen att få bo som gäster – och vännerna gjorde en tur genom byggnaderna. På kvällen hade mer än 16 000 av dessa kära medtroende fullbordat sin rundtur, stigit på sina bussar och börjat sin hemfärd, och för många innebar det en lång resa!

Precis som i andra östeuropeiska länder trodde miljoner människor i Ukraina att kommunismen var det bästa hoppet för att skapa ett fredligt nytt samhälle. Det finns nu enbart i Ukraina mer än 120 000 som tar del i att berätta för andra om Guds kungarike. Många av oss som tidigare var kommunister har kommit att tro att den här regeringen från Gud är det enda sanna hoppet om äkta broderskap och verklig fred bland alla människor.

[Fotnot]

[Bild på sidan 12]

När jag var tio år, strax efter det att jag gått med i Unga pionjärer

[Bild på sidan 16]

Min man, Petr, och jag

[Bild på sidan 16]

Vid överlämnandet av avdelningskontoret i Ukraina träffade jag Vladimir, som tidigare varit med i Unga pionjärer

[Bild på sidan 16]

Mer än 16 000 besökte avdelningskontoret

[Bild på sidan 17]

Mer än 30 000 lyssnade till en återgivning av programmet vid överlämnandet