Förenad med vinden

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I CANADA

”SKAFFA OMEDELBART LITE TAFT OCH TÅGVIRKE OCH DU SKALL FÅ SE NÅGOT SOM KOMMER ATT FÖRBLUFFA VÄRLDEN!” – JOSEPH-MICHEL MONTGOLFIER, 1782.

SWOOSH! Det flammar till och en eldslåga skjuter rakt upp, in mot en färgsprakande jättekokong som snart sakta stiger mot skyn. Att sväva omkring högt uppe i luften i en vacker, regnbågsfärgad tygbubbla är inspirerande och upplyftande, samtidigt som det är balsam för själen mot livets uppskruvade tempo. Det är ”rogivande och spännande på samma gång”, myste en entusiast och ballongflygarveteran.

Ända sedan den första lyckade uppstigningen under det tidiga 1780-talet, företagen av Joseph-Michel och Jacques-Étienne Montgolfier, har ballongfärder fascinerat människan. (Se rutan nedan.) Ändå är det bara sedan 1960-talet – i och med införandet av flamsäkert tyg och ett säkert och förhållandevis billigt system där man använder brinnande propan för att värma upp och reglera lufttemperaturen inuti ballongen – som ballongfärder för nöjes skull fått ett riktigt lyft.

En närmare titt

Om man tar en närmare titt på en vacker ballong, ser man paneler, färgrika tygstycken som är fastsydda i varandra och som smalnar av mot toppen och botten. När ballongerna fylls med luft, blir några upp till 15 meter breda och mer än 25 meter höga.

Fantasifulla flygare ger uttryck för sin individualitet och konstruerar sina egna former och storlekar, allt från djur till flaskor och till och med clowner. Men vilken design de än har är flygprinciperna desamma för alla dessa tysta himmelssvävare.

Både pilot och passagerare delar utrymme i en lätt och stabil gondol, eller korg, som är fäst vid ballongen med vajrar och placerad rakt under ballongens öppning. Somliga korgar är gjorda av aluminium. Titta en gång till precis ovanför gondolen. Du kommer att se brännaren, som reglerar värmen, ordentligt fastsatt på  en metallplatta direkt under ballongens öppning eller appendix. Bränsletankarna står i korgen.

Gör dig redo för avfärd

Ett flygplan behöver en lång startbana för att kunna lyfta. Men allt som en varmluftsballong fordrar är en öppen plats, inte större än en halv fotbollsplan. Bland det viktigaste är att hitta en plats där det inte finns några hinder precis ovanför. Har du lust att hänga med på en tur i den här fridsamma luftfarkosten? Men innan du klättrar in i korgen måste du göra vissa förberedelser.

Först lägger man ner korgen på sidan och breder sedan ut den lufttomma ballongen på marken, på korgens läsida. Luft blåses sedan in i öppningen på ballongen med hjälp av en stor motordriven fläkt. Därefter blåser man in uppvärmd luft så att ballongen reser sig och lyfter upp korgen tills den står upprätt. Till sist gör man en slutlig kontroll av all utrustning, däribland bränsleanslutningarna och ventilöppningen. Man ser även till att linorna som man reglerar luftutsläppet med hänger ner i korgen. Nu är piloten redo att ta ombord passagerarna och ge sig i väg. En del ballongförare har med sig radioutrustning och har regelbunden kontakt med markpersonalen som följer efter i en följebil för att ta emot ballongen och passagerarna när de landar.

 Förenad med vinden

De flesta ballongflygare föredrar höjder under 100 meter, så att de fridfullt kan glida fram över landskapet och betrakta verksamheten därnere. På den höjden kan man till och med höra när folk på marken skrattar och hojtar till en. Från marken är synen hänförande och påminner om maskrosfrön som svävar fram i vinden. En del flygare stiger rutinmässigt till höjder på 600 meter eller mer. I vilket fall som helst är det inte lämpligt att bibehålla en höjd på över 3 000 meter utan syrgasutrustning. (Se rutan ”Flygningar på hög höjd”.)

När du en gång har kommit upp, hur kommer du då ner? Tyngdkraften. Och du kan reglera din nedstigning genom att dra i ventillinan och släppa ut lite av den varma luften. Förflyttning i sidled är däremot en helt annan sak. Piloten är fullständigt i vädrets våld. ”Varje flygning är unik, eftersom vinden bestämmer riktningen och hastigheten”, förklarar en erfaren ballongflygare. Hastigheten och riktningen påverkas också av den höjd du befinner dig på. Det är inte ovanligt att vinden blåser i en riktning på 100 meters höjd och i helt motsatt riktning på 200 meters höjd.

Eftersom ballongen färdas med vindens hastighet, känns det som om du svävar orörligt i luften medan jorden under dig förflyttar sig. ”Ballongflygare är så förenade med vinden att när de väl är uppe, kan de breda ut en karta utan att den blåser i väg”, hävdar tidskriften Smithsonian.

Hur man bygger upp känsla för flygningen

Den idealiska tidpunkten för att flyga är när luftrörelserna är som minst. Det inträffar vanligen strax efter soluppgången och strax före solnedgången. Morgnar är att föredra, eftersom luften normalt sett är kallare då, vilket gör att ballongen får större lyftkraft relativt sett. Sena eftermiddagsflygningar för med sig risken att det hinner bli mörkt.

Man får känsla för flygningen först efter mycket träning. Det gäller att hitta en luftmassa som rör sig i önskad riktning och sedan stanna kvar i den. Erfarna flygare behärskar vad som  kallas ”stair-stepping” (stegklättring). De stiger till en viss höjd och stabiliserar där farkosten. Så är det dags för några korta tryck på brännaren, så att varm luft stiger mot toppen av ballongen, och den tysta farkosten tar ytterligare ett steg uppåt.

Att hitta en rätt avpassad rytm i blåsandet och att ständigt vara uppmärksam är nödvändigt för att inte förlora kontrollen över ballongen. Tappar man koncentrationen bara för ett litet ögonblick, kan det medföra att ballongen oväntat sjunker. En vaken pilot tänker på att värmekällan vanligtvis är 15 till 18 meter under ballongens högsta punkt, vilket gör att det kan ta mellan 15 och 30 sekunder innan ballongen reagerar på den värme som tillförts.

Landningen kan bli en upplevelse, särskilt om det blåser mycket och landningsutrymmet är begränsat! En ballongexpert säger att det under sådana omständigheter ”är bättre att ha en snabb och klumpig landning på rätt ställe än en lugn och mjuk landning bland lejonen på zoo”. När vindförhållandena är idealiska, är en försiktig nedgång alltid det bästa.

Att som avkoppling flyga med varmluftsballonger i alla möjliga färger och former kommer säkert att bli ännu mer populärt, allteftersom fler och fler deltar i olika rekordförsök, tävlingar och festivaler eller flyger bara för den härliga känslans skull.

[Ruta/Bilder på sidorna 14, 15]

BALLONGFLYGNINGENS TIDIGA HISTORIA

Joseph-Michel och Jacques-Étienne Montgolfier, söner till en välbärgad pappersfabrikant i Annonay i Frankrike, har fått äran av att ha konstruerat och sänt upp den första varmluftsballongen. I sina första experiment under det tidiga 1780-talet använde de pappersballonger som de trodde skulle stiga på grund av röken från brinnande halm och ull. Snart förstod de att det var den upphettade luften som skapade lyftkraften.

När de längre fram gjorde tygballonger, upptäckte de att ju större ballongerna som de släppte i väg var, desto högre nådde de och desto mer last kunde de lyfta. Från torget i Annonay släppte de i juni 1783 i väg den största ballong de ditintills hade byggt. Den svävade uppåt i ungefär 10 minuter innan den dalade ner mot jorden.

I och med den bedriften tyckte de att det var dags att sända upp en ballong med människor ombord. Men först, i september 1783, samlades tusentals åskådare i Versailles för att bevittna uppsändningen av en ballong med en tupp, en anka och ett får ombord. Alla tre överlevde den åtta minuter långa färden utan större men. Kort därefter, den 21 november 1783, försökte man sig på den första friflygningen med människor ombord. Ludvig XVI övertalades att låta två adelsmän få äran. De sändes upp från Château de la Muette och svävade över Paris en sträcka på ungefär åtta kilometer. Efter ungefär 25 minuter tvingades de nödlanda, eftersom ballongen fattat eld.

Runt den här tiden visade vetenskapsakademin i Paris intresse för den här uppfinningen. Professor Jacques Charles, en av dåtidens mest berömda fysiker, samarbetade med två skickliga medhjälpare, Charles och M. N. Robert, och byggde den första vätgasfyllda ballongen, som testades den 27 augusti 1783. Den svävade i 45 minuter och färdades en sträcka på ungefär 24 kilometer. Den här ballongtypen blev sedermera känd som en ”charlière” och används än i dag med i stort sett sitt ursprungliga utförande.

[Ruta på sidan 17]

FLYGNINGAR PÅ HÖG HÖJD

En engelsman vid namn Henry Coxwell blev känd som den främste höghöjdsflygaren. I september 1862 fick han i uppdrag av James Glaisher på British Meteorological Society att ta upp denne för att göra vetenskapliga observationer på hög höjd. De steg till en höjd på över nio kilometer, utan syrgasutrustning!

Efter att ha nått en höjd på över 8 000 meter hade de svårt att andas i den kalla, syrefattiga luften, så Coxwell gjorde förberedelser för nedstigning. Men på grund av att ballongen hela tiden roterat, hade ventillinan snott in sig, och Coxwell var tvungen att klättra upp i riggen för att frigöra den intrasslade linan. Glaisher hade redan förlorat medvetandet, och Coxwell var tvungen att dra i linan med tänderna, eftersom hans händer var helt kraftlösa av kylan. Till slut började ballongen sjunka.

De återhämtade sig till slut tillräckligt mycket för att kunna sakta in ballongens nedstigning. De hade nått en höjd på omkring 10 000 meter, ett rekord som stod sig i mer än 100 år. Deras färd i en ballong med öppen korg rangordnas bland de största bedrifterna i ballongflygningens historia, eftersom de klarade av det utan syrgastillgång, med ett minimum av skyddande kläder och praktiskt taget utan någon kunskap om de övre luftlagren.

[Bild på sidan 15]

En ballong från insidan under uppblåsning

[Bild på sidan 15]

Uppvärmd luft blåses in i ballongen för att den skall kunna lyfta och flyga

[Bild på sidan 16]

Ovanliga ballongformer