Hälsosamt och kul på två hjul

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

VILKET fordon är billigare än de flesta andra fordon, snabbare än en bil i många storstäder, bättre för din hälsa och dessutom roligt att glida fram på? Jo, cykeln! När man cyklar, kombinerar man verkligen nytta med nöje. Att cykla ger ju fin motion, och i en tid då många tänker på sin hälsa kan det här tvåhjuliga fordonet vara ett klokt val.

Från leksak till fordon

Man menar att den tyske uppfinnaren baron Karl von Drais uppfann cykeln. År 1817 såg hans konstruktion dagens ljus. ”Dressinen”, som den kallades, bestod av två hjul, en sadel och ett styre, men den hade inga pedaler. Trampdriften kom 1839, när den skotske smeden Kirkpatrick Macmillan skapade en cykel där pedalerna satt på hävstänger som var fästa vid vevar på bakhjulet. Sedan kom en vändpunkt – något som gjorde det mycket populärare att färdas på två hjul. En fransk far och son, Pierre och Ernest Michaux, satte pedaler på framhjulet och skapade velocipeden (av latinets velox, ”snabb”, och pedis, ”fot”), en cykel  som kunde komma upp i högre hastigheter och som var lättare att styra.

Farten ökade när framhjulet blev större. ”The Ordinary”, som också kallas ”penny-farthing”, utvecklades i England och hade ett enormt framhjul med en diameter på 1,5 meter, vilket skilde sig från bakhjulet, som var mycket mindre. Den kallades ”penny-farthing” på grund av att det stora hjulet jämfördes med det stora myntet penny och att det lilla hjulet jämfördes med det mycket mindre myntet farthing. I Sverige kom den att kallas höghjuling.

Näst på tur stod ”säkerhetscykeln”. Den var lika mångsidig som ”The Ordinary”, men hade lägre tyngdpunkt, och hjulen var ungefär lika stora. Vid en utställning i Paris 1879 visade engelsmannen Henry Lawson upp en cykel med kedjedrivet bakhjul. Den här modellen kom senare att kallas bicyclette.

På de flesta moderna cyklar är framhjulet lika stort som bakhjulet, så cykelns grundläggande utformning har inte förändrats särskilt mycket. Dagens standardcyklar, sportcyklar, racercyklar och mountainbikar har två lätta hjul med gummidäck och är mycket bekväma att cykla på.

Ett sunt nöje

Med cykel kan man färdas ljudlöst och ofta ta sig fram snabbare än med bil på korta avstånd, och dessutom förorenar man inte luften. I Afrika, Asien och på andra håll har det här gjort att man använder cykeln för att transportera saker. Många använder cykeln för att transportera varor till marknaden. Ofta är det flera som sitter på samma cykel – släktingar och vänner sitter på ramen eller pakethållaren, vilket kan vara ganska obekvämt.

I västvärlden, där bilen är det främsta färdmedlet, har hälsoproblem och en längtan efter att ta sig ur stadens ekorrhjul förnyat cyklingens popularitet. Ofta har man byggt särskilda cykelbanor längs många av de stora vägarna. Ett exempel på det är Storbritannien, där de kommunala myndigheterna på många orter är stolta över de kilometerlånga cykelbanor de låtit bygga.

Om man bortser från de avgaser man kan få i sig från bilarna när man cyklar, är det sunt att cykla. Det ”skyddar mot hjärt-kärlsjukdomar, den främsta orsaken till död och för tidig död i Storbritannien”, säger transportexperten Adrian Davis. Cykling kräver stor ansträngning, 60–85 procent av ens maximala prestationsförmåga, vilket kan jämföras med att man använder 45–50 procent av sin prestationsförmåga när man går. Dessutom utsätts benen för minimal belastning när man cyklar, vilket gör att risken för benskador också blir mindre än när man går.

Hälsan påverkas också positivt på andra sätt. Cykling gör att man helt enkelt mår bättre. Forskning visar att den motion man får på det här sättet gör att hjärnan producerar endorfiner, vilket kan förbättra humöret. Förutom att cykling får en att må bättre, kan det också göra att man ser bättre ut. Hur då? ”I lagom hastighet kan cyklisten bränna ungefär sju kalorier per minut, eller 200 kalorier på en halvtimme”, rapporterar tidningen The Guardian. Vad blir resultatet? Kanske smalare midja och ett slut på ridbyxlår.

Säkerheten

I länder där bilar dominerar vägarna ökar oron för cyklisternas säkerhet, så det är klokt att vidta vissa försiktighetsåtgärder. Bland annat är det förståndigt att ha hjälm. Men det betyder inte att man går fri från skador bara därför att man har hjälm. Kolumnisten Celia Hall  berättade om en studie som omfattade 1 700 hjälmförsedda cyklister i olika åldrar. Studien visade något mycket uppseendeväckande – cyklisterna invaggades i en falsk känsla av säkerhet när de hade hjälm på sig. Dessutom var det så att sex procent av dem hade hjälmar som passade dåligt. Vid olyckor ökade risken för skador med 50 procent om hjälmen hade dålig passform. Om man har hjälm, bör man se till att den passar. Man bör också kontrollera sitt barns hjälm regelbundet. En hjälm som är för stor kan vara livsfarlig.

Många bilförare ser cyklister som ett irritationsmoment och tar inte hänsyn till dem. Därför måste man göra sig sedd. Man kan ha säkerhetskläder – fluorescerande kläder om dagen och reflekterande kläder om natten. Cykeln måste också synas, även i mörkret. Ofta kräver lagen att man har reflexer på pedalerna och rena fram- och bakljus, och det är förståndigt att utrusta cykeln med det. Man bör se till att ens val av säkerhetsutrustning når upp till landets krav.

Det är också mycket viktigt att hålla cykeln i gott skick. Man bör kontrollera, tvätta och serva den regelbundet, och det är viktigt att man inte cyklar i terräng förrän man har gjort allt det här. Men säker terrängcykling kräver rätt slags cykel. (Se rutan ”Vilken cykel passar dig?”)

Cykling som sport

För somliga är cykling en sport. Skandalerna i samband med den berömda cykeltävlingen Tour de France har gjort att cykelsporten förknippats  med doping och bedrägeri. I en artikel i tidskriften Time med titeln ”Må bästa drog vinna!” hävdades det att tävlingen var ”en enda röra”. Efter debatter om doping och prestationshöjande medel har många tappat förtroendet för sporten.

Cyklister som är förståndiga begrundar noga hur mycket tid och ansträngning de skall lägga ner på sin sport. Även om många cyklar av hälsoskäl, inser balanserade människor att den här motionen bara är en av faktorerna som krävs för att få ett långt och hälsosamt liv. Men nästa gång du hoppar upp på sadeln för att ta dig en cykeltur, njut då av att ha kul på två hjul!

[Ruta/Bilder på sidan 21]

Vilken cykel passar dig?

Mountainbikar passar i alla terränger och har en liten, stabil ram, rakt styre, högre pedaler än vanliga modeller och breda däck som ger bra fäste på ojämna underlag. Dessutom har mountainbikar många växlar, vilket underlättar i uppförsbacke.

Om man växlar mellan att cykla på hårda och ojämna underlag, kanske man behöver en hybridmodell, en korsning mellan en mountainbike och en vanlig cykel. En sådan cykel har smalare däck och något lägre pedaler. På en vanlig cykel sitter man mer upprätt, och den har färre växlar.

Vilken modell man än väljer, bör man se till att den har rätt storlek. Det är bra att prova den först och justera styret, sadeln och pedalerna, så att allt passar. När man står grensle över ramen, skall man kunna stå med båda fötterna på marken (se bilden här ovan).

Säkrast och bekvämast blir det om sadeln är i en sådan höjd att man kan ha ena benet utsträckt med hälen på pedalen när pedalen är längst ner (se bilden till vänster). Vanligtvis skall styret vara i samma höjd som sadeln. (Källa: Tidskriften Which?)

[Bild på sidorna 18, 19]

En ”penny-farthing”

[Bildkälla]

Police Gazette, 1889

[Bild på sidan 19]

En velociped

[Bildkälla]

Men: A Pictorial Archive from Nineteenth-Century Sources/ Dover Publications, Inc.

[Bild på sidan 20]

I en del länder kräver lagen att man har hjälm

[Bilder på sidan 20]

I många länder är cykeln ett populärt och användbart transportmedel