Jangadas – Brasiliens ovanliga segelbåtar

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

I FLERA århundraden har modiga fiskare som kallas jangadeiros seglat längs Brasiliens soliga nordöstra kust i sina primitiva men vackra jangadas. Nu skall jag berätta vad jag har lärt mig om de här ovanliga segelbåtarna.

Vid första anblicken kan en jangada påminna om en farkost som två skeppsbrutna har byggt i all hast. Men låt dig inte luras av det. Jangadas kan nå en hastighet av nästan 6 knop, och ibland är de med i kappseglingar. Trots deras enkla utformning kan man vara ute till havs med dem i flera dygn, och ibland kan de ses vid sidan av stora atlantfartyg upp till 6 mil från kusten. *

Jangadan började användas vid havsfiske i slutet av 1600-talet, när portugisiska kolonisatörer fäste triangulära segel på de bräckliga farkoster som inbyggarna hade byggt. Namnet jangada, som betyder ”att foga samman”, tillskrivs portugiserna. Innan de kom till Brasilien hade de besökt Indien, där de fångade upp det här tamilska ordet.

Jangadan har genomgått en del förändringar sedan sin barndom. Ursprungligen bestod skrovet av mellan fem och åtta stockar av lätt, balsalikt trä, till exempel piúva, som hölls ihop av fibertråd, utan en enda skruv eller spik. I dag tillverkas skroven vanligtvis av spant liknande dem man använder för att bygga vanliga båtar, vilket gör dem mer hållbara. En annan nyhet är en trälåda klädd i zink och plast, där man lagrar fångsten. Men jangadan har fortfarande samma storlek – vanligtvis är en jangada mellan 5 och 8 meter lång och upp till 1,8 meter bred.

 Under de senaste årtiondena har konkurrensen med moderna fiskebåtar tvingat många jangadeiros att söka annat arbete. Som exempel kan nämnas att en del av dem låter turister åka med mot betalning. Men det finns fortfarande några små traditionella fiskekolonier längs Brasiliens nordöstra kust. Livet där är enkelt. Ofta är männen ute till sjöss, medan kvinnorna bidrar till familjens inkomst genom att tillverka fina spetsarbeten.

Det är från en fiskekoloni i Mucuripe som jag beger mig ut på min första tur med en jangada.

Min dag som jangadeiro

Klockan är nu fyra på morgonen, och på stranden stiftar jag bekantskap med de fyra besättningsmedlemmarna. Vår kapten heter Assis. När seglet har hissats, blir min första uppgift att hjälpa till med att knuffa ner jangadan i vattnet från de stockar av karnaubapalm som den vilar på. Nästan genast blir jangadan vattenfylld, och den verkar sjunka. Lyckligtvis är det bara som det ser ut. En jangada är praktiskt taget osänkbar. Men besättningen berättar att en jangada faktiskt kan kapsejsa ibland och att man måste vara en erfaren seglare och en god simmare för att kunna räta upp den igen. I vilket fall som helst beger vi oss längre ut mot havet, och vågorna sköljer hela tiden över däcket.

Vår kapten ställer sig i aktern, där han sköter seglet och rodret. En annan jangadeiro står i stäven. De två andra besättningsmedlemmarna, som är fästa i selar till stolpar, utnyttjar sin kroppsvikt för att räta upp jangadan. Som åskådare bestämmer jag mig för att det verkar bäst att hålla hårt i stolparna. Sjösjuka är ett vanligt problem för landkrabbor som jag, men jag försöker stå ut med illamåendet så gott jag kan.

Efter att ha seglat i omkring två timmar når vi vårt mål. Besättningen tar snabbt ner seglet och kastar ankar – en sten som sitter i en träram – och fisket börjar. De använder metrev och inte fiskespön. Det är därför deras händer är fulla av ärr och valkar. Förutom fisk fångar de ibland hummer med en fälla som kallas manzuá, som är tillverkad av bambu och nylontråd. För att skydda sig mot solen är det några som bär bredbrättade halmhattar, medan andra bara använder keps.

För en jangadeiro är den hårda vardagen en blandning av salt, svett och sol. Allt färre unga män väljer att lära sig det här yrket, som under årtiondena har gått i arv från far till son.

Under eftermiddagen börjar vi resan hem i sällskap med flera andra jangadas. När de seglar fram över vågorna är deras eleganta vita segel en vacker kontrast till det ljusgröna vattnet och den blå himlen – en underbart vacker syn som har inspirerat mången dikt och sång.

När vi når land, hjälper jag till att knuffa upp jangadan till dess plats på sanden. En jangada väger vanligtvis 300 kilo, men eftersom vi är trötta i armarna, verkar den mycket tyngre. Besättningen säljer sin fångst till en handlare, som sedan säljer fisken till allmänheten. Vår resa var kort, och vi fick bara några kilo fisk. Men en jangada kan föra med sig upp till ett ton fisk. Jag tackar besättningen och beger mig hemåt, trött men tillfreds. På natten ligger jag vaken, och det känns fortfarande som om jag befinner mig på en guppande jangada, denna primitiva men ovanliga segelbåt i Brasilien.

[Fotnot]

[Bild på sidan 25]

Traditionell jangada av stockar (ur bruk)

[Bild på sidan 25]

En jangada väger vanligtvis omkring 300 kilo