Bibelns syn

Skuldkänslor – Är de alltid till nackdel?

MÅNGA människor anser numera att skuldkänslor är högst ovälkomna. De känner det kanske som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche gjorde, som sade: ”Det [dåliga samvetet] är den fruktansvärdaste sjukdom som någonsin härjat inom människan.”

Men en del forskare har nu kommit fram till en annan slutsats. ”Förmågan att känna skuld är en central egenskap hos varje kännande och ansvarsmedveten person”, säger fil. dr Susan Forward, som är en internationellt erkänd terapeut och författare. ”Den är ett redskap för samvetet.” Så frågorna vi ställer oss blir alltså: Är alla skuldkänslor till nackdel? Finns det några omständigheter där skuldkänslor kan vara till hjälp?

Vad är skuld?

Skuldkänslor uppstår när vi inser att vi har sårat någon vi tycker om eller när vi på något annat sätt inte lyckats leva upp till de normer vi tycker att vi borde leva efter. Det är som ett uppslagsverk uttrycker det, att skuld relateras till ”en känsla av att ha blivit skuldsatt orsakad av att man klandrar sig själv för ett misslyckande, en brottshandling eller en synd”.

I de hebreiska skrifterna var skuld förbundet med en israelits misslyckande när det gällde att leva upp till Guds lag. Det ser man av att ordet ofta förekommer i bibelböckerna Tredje och Fjärde Moseboken. I de kristna grekiska skrifterna har begreppet skuld på liknande sätt avseende på allvarlig överträdelse mot Gud. (Markus 3:29; 1 Korinthierna 11:27)

Dessvärre kan vi få skuldkänslor utan att det är berättigat. Om någon till exempel är perfektionist och har en benägenhet att ställa orimliga krav på sig själv, kan varje missräkning utlösa en omotiverad skuldkänsla. (Predikaren 7:16) Eller också låter vi ett berättigat samvetskval över ett misstag eller felsteg i onödan intensifieras till skamkänslor så att vi till slut straffar oss själva. Vilken nytta kan man då ha av skuldkänslor?

 Skuldkänslor kan vara bra

Skuldkänslor kan vara bra på åtminstone tre sätt. För det första visar det att vi har acceptabla normer klara för oss. Det visar att vi har ett fungerande samvete. (Romarna 2:15) I en bok utgiven av amerikanska psykiaterförbundet heter det faktiskt att frånvaron av skuldkänslor medför ett beteende som är skadligt för samhället. Människor med förorenade eller avtrubbade samveten har svårt att skilja mellan rätt och fel, och det kan vara farligt. (Titus 1:15, 16)

För det andra kan ett skuldbelagt samvete hjälpa oss att undvika handlingar vi inte tycker om. Precis som fysisk smärta gör oss medvetna om eventuella hälsoproblem, kan känslomässig smärta förenad med skuldkänslor göra oss medvetna om ett moraliskt eller andligt problem som kräver vår uppmärksamhet. När vi väl uppmärksammats på svagheten, är vi mer inriktade på att undvika att på nytt skada oss själva, våra närmaste eller andra i framtiden. (Matteus 7:12)

För det tredje kan den skyldiges bekännelse av sin skuld hjälpa både honom själv och den drabbade. Så till exempel åtföljdes kung Davids skuld av svåra känslomässiga kval. Han skrev: ”När jag teg nöttes benen i min kropp ut genom mitt stönande hela dagen.” Men när han till slut bekände sin synd för Gud, kunde han med glädje utropa: ”Med höga fröjderop över räddningen kommer du att omge mig.” (Psalm 32:3, 7) En bekännelse kan även göra att den drabbade känner sig bättre till mods, för när skulden erkänns, kan det försäkra den drabbade om att den skyldige älskar honom eller henne tillräckligt mycket för att ångra att han orsakat så mycket skada. (2 Samuelsboken 11:2–15)

En balanserad syn på skuldkänslor

För att få en balanserad syn på skuld kan vi lägga märke till den slående kontrasten mellan hur å ena sidan Jesus och å andra sidan fariséerna betraktade syndare och synd. I Lukas 7:36–50 kan vi läsa om en omoralisk kvinna som gick in i ett hus som tillhörde en farisé och dit Jesus var bjuden på mat. Kvinnan gick fram till Jesus, tvättade hans fötter med sina tårar och parfymerade dem med dyrbar olja.

Den här fariséen, som menade att han var from, föraktade denna kvinna och ansåg att det var under hans värdighet att uppmärksamma henne. Han sade till sig själv: ”Om den mannen [Jesus] vore en profet, borde han veta vilken och vad slags kvinna det är som rör vid honom, att hon är en synderska.” (Lukas 7:39) Jesus tillrättavisade honom omedelbart: ”Du smorde inte in mitt huvud med olja; men den här kvinnan har smort in mina fötter med välluktande olja. Tack vare detta, säger jag dig, är hennes synder förlåtna, fast de är många, därför att hon älskade mycket.” Utan tvivel uppmuntrade dessa vänliga ord kvinnan, och hon kände sig säkert bättre till mods. (Lukas 7:46, 47)

Jesus hade verkligen inte överseende med omoraliskhet. Snarare gav han den stolte fariséen en lektion i hur överlägsen kärleken är som motiv till att tjäna Gud. (Matteus 22:36–40) Det var naturligtvis helt rätt av kvinnan att ha dåligt samvete för sitt omoraliska förflutna. Tydligen var hon ångerfull, eftersom hon grät, inte gjorde någon föresats att rättfärdiga sitt tidigare handlande och tog initiativet till att ära Jesus offentligt. När Jesus såg detta, sade han till henne: ”Din tro har räddat dig; gå din väg i frid.” (Lukas 7:50)

Som en kontrast till detta fortsatte fariséen att se ner på henne som en synderska. Kanske hoppades han att få henne att skämmas och inse att hon måste avlägga räkenskap inför Gud. Men att alltid försöka få andra att känna sig skyldiga när de inte gör saker på vårt sätt är kärlekslöst, och i längden motverkar det bara sitt syfte. (2 Korinthierna 9:7) Det bästa resultatet får vi om vi efterliknar Jesus – genom att föregå med gott exempel och uppriktigt berömma andra och visa förtroende för dem, även om man ibland behöver ge råd och tillrättavisning. (Matteus 11:28–30; Romarna 12:10; Efesierna 4:29)

Skuldkänslor kan därför vara bra, till och med nödvändiga, när vi har gjort något fel. I Ordspråken 14:9 står det: ”Dåraktiga är de som hånar skuld.” Ett skuldbelagt samvete kan och bör driva oss till bekännelse och andra nödvändiga åtgärder. Hur som helst bör vårt grundläggande motiv till att tjäna Jehova alltid vara – inte skuld – utan kärlek. (Job 1:9–11; 2:4, 5) Bibeln försäkrar oss om att när goda människor uppmuntras och vederkvicks med detta i tankarna, kommer de att göra allt de kan. Och ännu viktigare – de kommer att göra det med glädje.