Jag förlorade mitt ofödda barn

MÅNDAGEN den 10 april 2000 var en varm och solig dag, så jag gav mig i väg för att uträtta några ärenden. Drygt tre månader hade gått av min graviditet, och även om jag inte kände mig så pigg, var jag glad över att komma ut i friska luften. Men när jag väntade i kön till kassan i en affär, fick jag en känsla av att något inte stod rätt till med mig.

När jag kom hem bekräftades mina farhågor. Jag hade en blödning – det hade aldrig hänt under mina två tidigare graviditeter – och det gjorde mig livrädd! Jag ringde till min läkare, men han föreslog att jag skulle komma nästa dag, eftersom jag ändå hade en avtalad tid hos honom då. Innan min man och jag lade barnen den kvällen, bad vi Jehova om att få styrka till vad som än skulle kunna hända. Till slut somnade jag.

Omkring klockan två på natten vaknade jag av en intensiv smärta. Den avtog efter hand, men precis när jag skulle somna om kom den tillbaka, och nu återkom den med jämna mellanrum. Blödningen blev också kraftigare, och jag förstod att jag hade sammandragningar. Tankarna rusade genom huvudet. Jag försökte komma på om jag hade gjort något som kunde ha orsakat det här, men jag kom inte på något.

Vid femtiden på morgonen förstod jag att vi måste åka till sjukhuset. När vi kom dit blev min man och jag lugnade av att personalen på akutmottagningen var så vänlig, hjälpsam och medkännande. Men två timmar senare kom läkaren med beskedet vi fruktade – jag hade förlorat mitt barn.

Jag hade misstänkt att det skulle gå så här med tanke på de tidigare symtomen, och därför tog jag emot beskedet relativt lugnt. Min man fanns dessutom vid min sida hela tiden, och han var ett stort stöd för mig. Men nu när vi skulle komma hem utan någon baby, undrade vi vad vi skulle säga till våra två barn, Kaitlyn, som var sex år, och David, som var fyra år.

Vad skall vi säga till barnen?

När barnen gick och lade sig visste de att något var fel, men hur skulle vi nu berätta för dem att deras blivande lillebror eller lillasyster hade dött? Vi bestämde oss för att vara öppna och ärliga. Min mamma hade hjälpt oss en bit på vägen genom att berätta för dem att babyn inte skulle följa med oss hem. Väl hemma sprang barnen oss till mötes och gav oss massor av pussar och kramar. Deras första fråga var: ”Mår babyn bra?” Jag fick inte fram ett ord, men min man höll hårt om oss och sade: ”Babyn har dött.” Vi höll om varandra och grät, och det hjälpte oss att börja sorgearbetet.

Men vi var inte riktigt beredda på barnens reaktioner längre fram. Vid ett möte i vår församling ungefär två veckor efter missfallet pålystes det att  ett äldre Jehovas vittne, som var en nära vän till familjen, hade dött. David, vår fyraåring, snyftade så mycket att min man fick bära ut honom. När David hade lugnat ner sig, frågade han varför hans vän hade dött. Sedan frågade han varför babyn hade dött, och till sist frågade han pappa: ”Skall du också dö?” Dessutom ville han veta varför inte Jehova Gud har tagit bort Satan och ”gjort allt bra” än. Vi blev verkligen förvånade över hur mycket som rörde sig i vår lille sons huvud.

Kaitlyn hade också många funderingar. När hon lekte med sina dockor, låtsades hon ofta att någon av dem var sjuk och att de andra var sjuksköterskor eller familjemedlemmar. Av en kartong gjorde hon i ordning ett sjukhus till dockorna, och ibland låtsades hon att någon av dem hade dött. Barnens alla frågor och lekar gav oss många tillfällen att ge dem viktig undervisning om livet och hur Bibeln kan hjälpa oss att klara av svårigheter. Vi påminde dem också om Guds uppsåt att göra jorden till ett vackert paradis där det varken skall finnas lidande eller smärta – eller ens död. (Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Hur jag kunde klara av förlusten

När jag kom hem från sjukhuset, kände jag mig till en början förvirrad och känslomässigt bedövad. Det fanns så mycket att göra hemma, men jag visste bara inte var jag skulle börja. Jag ringde upp några av mina väninnor som hade gått igenom samma sak, och de gav mig mycket tröst. En god vän skickade blommor till oss och erbjöd sig att ta hand om barnen på eftermiddagen. Jag uppskattade hennes varma omtanke och praktiska hjälp väldigt mycket.

Jag sorterade familjefoton och satte in dem i album. Jag tittade och kände på de oanvända babykläderna – det lilla jag hade som påminde om barnet jag aldrig fick. Mina känslor pendlade från den ena ytterligheten till den andra i flera veckor. Vissa dagar kunde jag inte sluta gråta, trots allt det stöd som mina vänner och släktingar gav mig. Ibland trodde jag att jag höll på att bli galen. Det var särskilt påfrestande att vara tillsammans med väninnor som var gravida. Tidigare hade jag inbillat mig att ett missfall bara var en parentes i en kvinnas liv, något som hon kunde komma över utan några större bekymmer. Tänk så fel jag hade! *

 Kärlek – det bästa botemedlet

Tiden som gick och den kärlek som min man och mina medkristna visade var en effektiv medicin. En syster i församlingen lagade mat som hon tog med till oss. En av församlingens äldstebröder och hans fru kom med blommor och ett fint kort, och de stannade hos oss under kvällen. Deras omtanke rörde våra hjärtan, särskilt eftersom vi visste hur upptagna de var. Många andra vänner skickade kort eller blommor. Sådana enkla ord som ”Vi tänker på er” betydde så mycket! En av vännerna i församlingen skrev: ”Vi har samma syn på livet som Jehova har – att det är mycket dyrbart. Om han vet när en sparv faller till marken, då vet han definitivt när ett foster dör.” En släkting skrev: ”Vi är så fascinerade av födelsens och livets mirakel – och lika förvånade när miraklet uteblir.”

När jag besökte Rikets sal några veckor senare, kände jag mig gråtfärdig och var tvungen att gå ut strax innan mötet skulle börja. Två av mina kära vänner hade lagt märke till mina tårfyllda ögon och kom och satte sig bredvid mig i bilen, höll mig i handen och fick mig att skratta. Snart gick vi alla tre tillbaka in igen. Vilken glädje det är att ha vänner som är mer trogna ”än en bror”! (Ordspråken 18:24)

När andra hörde talas om det som hade hänt, förstod jag till min förvåning att många hade haft samma erfarenhet som jag. Till och med sådana som jag tidigare inte kände så väl kunde ge mig särskild tröst och uppmuntran. Deras kärleksfulla stöd när jag så väl behövde det påminde mig om vad Bibeln säger: ”En sann kamrat älskar alltid och är en broder som föds för tider av trångmål.” (Ordspråken 17:17)

Tröst från Guds ord

Åminnelsen av Jesu Kristi död inföll veckan efter missfallet. En kväll när vi satt och läste Bibelns skildring av de sista dagarna i Jesu liv, stod det plötsligt klart för mig: ”Jehova vet hur ont det gör att mista någon. Han förlorade sin egen son!” Ibland glömmer jag hur förstående Jehova, vår himmelske Fader, är och hur mycket empati han har för sina tjänare – både kvinnor och män. Jag kände omedelbart stor lättnad. Jag kände mig närmare Jehova än någonsin tidigare.

Jag fick också mycket uppmuntran av biblisk litteratur, i synnerhet äldre nummer av Vakna! och Vakttornet som handlar om hur det är att förlora någon man älskar. I Vakna! för 8 augusti 1987 fanns det flera mycket användbara artiklar under ämnet ”Att förlora ett barn”. Broschyren När någon du älskar dör * var också till stor hjälp.

En ände på sorgen

Så småningom förstod jag att jag höll på att komma över min sorg. Jag kunde skratta utan att skämmas för att jag var glad, och jag kunde föra ett samtal utan att behöva tala om missfallet. Trots det hände det ibland att såren revs upp igen, till exempel när jag träffade vänner som inte kände till missfallet eller när någon familj besökte vår Rikets sal med sin nyfödda baby.

Men en morgon vaknade jag och kände att molnen äntligen hade skingrats. Innan jag ens hade öppnat ögonen kände jag mig mycket bättre – jag upplevde ett lugn och en ro som jag inte hade känt på månader. Men tanken på ett nytt missfall dök ändå upp, när jag ungefär ett år efter förlusten blev gravid igen. Lyckligtvis fick jag föda en frisk pojke i oktober 2001.

Jag sörjer fortfarande barnet jag förlorade. Men den här händelsen har trots allt ökat min uppskattning av livet, av min familj, av mina medkristna och av Gud som ger oss tröst. Den här erfarenheten har också betonat den grundläggande sanningen att det inte är Gud som tar våra barn ifrån oss, utan att ”tid och oförutsedd händelse drabbar ... [oss] alla”. (Predikaren 9:11)

Jag längtar verkligen efter den tid då Gud tar bort all sorg, gråt och smärta, däribland den fysiska och psykiska plågan som ett missfall för med sig! (Jesaja 65:17–23) Då kommer alla människor att kunna säga: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (1 Korinthierna 15:55; Jesaja 25:8) – Från en av våra läsare.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Missfall – frekvens och orsaker

”Studier visar att mellan 15 och 20 procent av alla kliniskt konstaterade graviditeter slutar i missfall”, sägs det i The World Book Encyclopedia. ”Risken för missfall är högst under de två veckor som följer på befruktningen, en tid då de flesta kvinnor inte ens är medvetna om att de är gravida.” En annan källa uppger att ”över 80 procent av alla missfall inträffar under graviditetens 12 första veckor”, och man tror att åtminstone hälften av dem är orsakade av kromosomdefekter hos fostret. Sådana defekter är inte ett resultat av liknande kromosomdefekter hos mamman eller pappan.

Andra orsaker till missfall kan sökas hos mamman och hennes hälsa. Medicinsk expertis framhåller störningar i immunsystemet, hormonella rubbningar, infektioner och svagheter i livmoderhalsen eller livmodern. Kroniska sjukdomar som diabetes (om behandlingen av den har försummats) och högt blodtryck kan också inverka.

Enligt specialister orsakar inte träning, tunga lyft eller sexuellt umgänge nödvändigtvis missfall. Det är också osannolikt att missfall orsakas av att man faller, får en knuff eller blir skrämd. Och som en källa framhåller: ”Det är inte troligt att fostret tar skada av en olyckshändelse, om den inte är så allvarlig att den hotar ditt eget liv.” Livmodern är verkligen utformad på ett sätt som vittnar om en vis och kärleksfull Skapare! (Psalm 139:13, 14)

 [Ruta/Bild på sidan 23]

Hur vänner och släktingar kan vara till hjälp

Det kan vara svårt att veta vad man skall säga till familjemedlemmar eller vänner som har varit med om ett missfall. Man reagerar olika för en sådan förlust, så det finns inga universallösningar för hur man skall trösta och hjälpa. Men tänk gärna igenom följande förslag. *

Vad du kan göra rent praktiskt:

◆ Erbjud dig att hjälpa till med att passa barnen i familjen.

◆ Laga en måltid som du ger till familjen.

◆ Var ett stöd även för pappan i familjen. Som en pappa sade: ”Det är inte många som tänker på att skicka kort till papporna i en sådan här situation.”

Förslag på vad du kan säga:

◆ ”Jag blev verkligen ledsen när jag hörde om missfallet.”

De här enkla orden betyder mycket och kan öppna vägen för att ge tröst.

◆ ”Det gör ingenting om du gråter.”

Man har ofta nära till tårarna under de första veckorna eller månaderna efter ett missfall. Låt personen förstå att hon inte behöver skämmas för att hon visar sina känslor.

◆ ”Går det bra om jag ringer nästa vecka igen och hör hur det är med er?”

Under den första tiden får familjen ofta många bevis på medkänsla, men allteftersom tiden går och de fortfarande lider, kanske de känner att andra har glömt bort dem. Då känns det bra om du fortsätter att finnas där för dem. Känslor ligger kvar under ytan i veckor eller månader, och de kan mycket väl dyka upp även efter en lyckad graviditet.

◆ ”Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga.”

Ofta är det bättre att säga så än inget alls. Både din uppriktighet och det faktum att du är där visar din omtanke.

Vad du inte skall säga:

◆ ”Ni kan ju alltid skaffa er ett nytt barn.”

Det kan i och för sig vara sant, men det kan uppfattas som brist på förståelse. Föräldrarna ville inte ha vilket barn som helst – de ville ha just det barnet. Innan de ens kan börja tänka på att skaffa ett nytt barn, behöver de troligen sörja färdigt.

◆ ”Det var säkert något fel på det.”

Det är möjligt, men det är en dålig tröst. Och vad mamman beträffar, har hon varit inställd på att barnet var friskt.

◆ ”Det är tur att du inte hann lära känna barnet. Det hade varit mycket värre om det hade hänt längre fram.”

De flesta kvinnor utvecklar mycket tidigt starka band till sitt ofödda barn. Så när det lilla barnet dör, är det naturligt att sörja. Sorgen förstärks av det faktum att ingen annan ”kände” barnet lika väl som mamman.

◆ ”Ni har åtminstone era andra barn.”

I sörjande föräldrars öron kan det låta ungefär som att säga till någon som har förlorat ett ben: ”Du har i alla fall det andra kvar.”

Naturligtvis kan även den mest omtänksamme och uppriktige tröstare ibland misslyckas med sitt ordval. (Jakob 3:2) Därför vill kvinnor som inser detta och som har varit med om ett missfall gärna visa kristen kärlek och inte ta illa upp när personer som är välmenande uttrycker sig klumpigt. (Kolosserna 3:13)

[Fotnot]