Så märker man djur

TÄNK dig att du har en liten radiosändare på ryggen, så att alla dina rörelser kan följas och analyseras. Så är det för en vandringsalbatross som kallas ”Fru Gibson”. Hennes lilla sändare tillåter forskare att spionera på henne med hjälp av satelliter som fångar upp signalerna från henne – och andra sändarförsedda fåglar – och förmedlar dem tillbaka till jorden. Resultaten av forskningen har gett nya och förvånansvärda uppgifter om de här magnifika fåglarna, och man hoppas att de nya rönen skall vara till hjälp i arbetet med att bevara dem.

Enligt en rapport från La Trobe University i Victoria i Australien har forskare upptäckt att vandringsalbatrosser flyger i genomsnitt 30 mil varje dag, med enstaka dagsetapper på drygt 100 mil. Med ett vingspann på över 340 centimeter, det största hos alla fåglar, seglar de här imponerande fåglarna i stora cirklar över oceanerna och tillryggalägger sträckor på mer än 3 000 mil på några månader. Liknande studier i USA visade att en laysanalbatross gjorde fyra turer från Tern Island, nordväst om Honolulu på Hawaii, till Aleuterna – en rundtur på 600 mil – för att hämta mat åt sin unge.

De här avancerade studierna kan också ha gett förklaringen till att antalet häckande honor bland vandringsalbatrosserna har minskat snabbare än antalet hanar. Det visade sig att hanar har en benägenhet att fiska närmare Antarktis, medan häckande honor vanligtvis söker efter föda längre norrut, i områden där man bedriver långrevsfiske. Fåglarna dök ner för att fånga beten bakom fiskebåtarna, fastnade och drunknade. I en del häckningsområden finns det nu dubbelt så många hanar som honor. Andra albatrossarter är också drabbade. Faktum är att i mitten av 1990-talet drunknade varje år omkring 50 000 albatrosser bakom fiskebåtar som använde långrev i vattnen utanför Australien och Nya Zeeland, och flera arter riskerade att dö ut. Vandringsalbatrossen har förklarats vara en utrotningshotad art i Australien. De här forskningsresultaten har lett till ändrade fiskemetoder, och därför är det inte längre lika många vandringsalbatrosser som drunknar. Ändå har antalet albatrosser fortsatt att minska på några av de viktigaste häckningsplatserna.

Ringmärkning

Elektronisk utrustning hjälper alltså forskare att samla information om vissa fågelarter, men det finns också billigare och enklare metoder som har använts i många år. En sådan metod är ringmärkning, som innebär att man försiktigt fäster en liten metallring eller ett plastband runt fågelns ben.

Tidskriften Smithsonian berättar att ringmärkning började användas i forskningssyfte 1899, då den danske läraren Hans Christian Mortensen ”tillverkade metallringar som var försedda med hans namn och adress och satte dem på  165 unga starar”. Nu för tiden används ringmärkning internationellt och ger värdefull information om fåglarnas utbredning, flyttning, beteende, sociala struktur, populationsstorlek och överlevnads- och reproduktionsfrekvens. Där jakt är tillåten ger ringmärkningen myndigheterna ett underlag för regler om den långsiktiga regleringen av fågeljakt. Med hjälp av ringmärkning kan man också se hur fåglarna påverkas av sjukdomar och giftiga kemikalier. Vissa fåglar bär med sig sjukdomar som kan smitta människor, till exempel hjärninflammation och borrelia. Information om fåglarnas biologi och levnadssätt kan alltså vara till nytta för att skydda vår hälsa.

Är ringmärkning grymt?

Ringmärkningen är strängt reglerad i de länder där metoden används, och de som ringmärker måste vanligtvis vara auktoriserade. Den australiska naturskyddsorganisationen uppger att i Australien är ”de som ringmärker grundligt tränade i konsten att fånga, hantera och ringmärka fåglar utan att skada dem. Träningen tar normalt två år och inbegriper mycket övning.” Liknande bestämmelser finns i Europa, Nordamerika och på andra håll.

Ringarna varierar i form och färg, storlek och material. De flesta ringar görs av lätta material, till exempel aluminium eller plast. För fåglar som har lång livslängd och fåglar som kommer i kontakt med saltvatten används ringar av rostfritt stål eller andra korrosionshärdiga material. Ringar med färgkoder gör att man kan identifiera fåglarna på avstånd. Även om det innebär att man måste sätta fast flera ringar på fåglarna, så förskonar det dem från stressen att åter bli infångade för identifiering.

Vilken form av märkning som än används, är forskarna försiktiga så att fåglarna inte utsätts för irritation eller något annat som skulle kunna påverka deras beteende, fysiologi, livslängd, sociala liv, ekologi eller överlevnadsförmåga. En märkning i lysande färger, till exempel en vingmarkering, kan göra en fågel mer synlig för rovdjur eller påverka häckningen. En del fåglar tömmer spillningen på sina ben, och att ringmärka sådana fåglar kan bidra till infektioner. I kalla områden kan ringarna bli nedisade och utgöra en potentiell risk, särskilt för sjöfåglar. Det här är bara några exempel på vad märkning av fåglar kan innebära. Men de här exemplen visar ändå hur mycket kunskap om fåglarnas biologi och beteende som krävs för att märkningen skall vara effektiv och samtidigt skonsam.

Vad skall man göra om man hittar ett djur med märkning?

Ibland finns det ett telefonnummer eller en adress på märkningen, så att du kan kontakta ägaren eller den ansvariga myndigheten. * Du kan meddela ägaren var och när du fann det märkta djuret och kanske även andra detaljer. Om det till exempel gäller en fisk, kan en biolog då beräkna hur långt och hur snabbt den har simmat sedan den märktes och släpptes ut.

Tack vare arbetet som utförs av forskare över hela världen och insatser av samvetsgranna människor som rapporterar fynd av märkta djur kan häpnadsväckande detaljer om djurlivet samlas in. Tänk till exempel på kustsnäppan, som väger mellan 100 och 200 gram. Forskare känner nu till att en del kustsnäppor flyttar från nordligaste Canada till Sydamerikas spets och tillbaka varje år – en sträcka på omkring 3 000 mil tur och retur!

Ringen på en gammal men frisk kustsnäppa visade att den kan ha gjort den här flyttningen i 15 år. Ja, den här lilla fågeln kanske har flugit 40 000 mil – längre än medelavståndet mellan jorden och månen! Naturskribenten Scott Weidensaul sade, när han höll den här anmärkningsvärda lilla fågeln i handen: ”Det enda jag kan göra är att skaka på huvudet i en blandning av vördnad och respekt för fåglarna som knyter samman den stora vida världen.” Ja, ju mer vi lär oss om de många arter som lever här på jorden, desto mer vördnad och respekt känner vi för ”Honom som har gjort himmel och jord ... och allt som är i dem”, Jehova Gud. (Psalm 146:5, 6)

[Fotnot]

 [Ruta/Bilder på sidan 15]

OLIKA SLAG AV MÄRKNING OCH SPÅRNING

Förutom fåglar är det många andra djur som blir märkta i forskningssyfte. Vilken metod man använder sig av beror på djurens fysiska karaktärsdrag och levnadssätt och på vilka vetenskapliga mål man har med märkningen. Förutom ringar använder sig forskarna av bland annat små flaggor, remsor, märken, färgmärken, tatueringar, brännmärken, halsband, radiosändare, mikrochips, rostfria pilar (med märkning) och märken i tår, öron eller svans. En del av de här metoderna är relativt billiga. Andra är betydligt dyrare, till exempel den elektroniska utrustning med videokamera för 160 000 kronor som används för att studera sälarnas dykvanor.

En metod är att operera in en radiosändare i ett nedsövt djur och sedan följa det på avstånd med hjälp av särskild utrustning. För att studera den blåfenade tonfisken kan forskare operera in en liten dator, en så kallad ”archival tag”, i fisken. Sådana mikrochips kan samla och lagra uppgifter om temperatur, djup, ljusstyrka och tid i upp till nio år. Mikrochipset innehåller en stor mängd information när man får tillbaka det, bland annat om tonfiskens färder, vilka kan beräknas genom att man jämför registreringen av dagsljuset med tidsregistreringen.

Ormar kan märkas med hack i vissa fjäll; sköldpaddor med märken i skalet; ödlor med märken i tårna och alligatorer och krokodiler antingen med märken i tårna eller genom att man tar bort hornplåtar från svansen. Vissa djurarter har tillräcklig naturlig variation i sitt utseende, och då kan man enkelt identifiera individer med hjälp av fotografier.

[Bilder]

Märkning av en svartbjörn; en frökenfisk med märkning; svansmärkningar på mississippialligatorer

Pilgrimsfalk med radiosändare

Regnbåge med telemetrisk utrustning

[Bildkälla]

Svartbjörn: © Glenn Oliver/Visuals Unlimited; frökenfisk: Dr. James P. McVey, NOAA Sea Grant Program; mississippialligatorer: Copyright © 2001 Kent A. Vliet; pilgrims- falken på sidorna 2 och 15: Foto från National Park Service; män med fisk: © Bill Banaszewski/Visuals Unlimited

[Bild på sidan 13]

Ringmärkning av en amerikansk sparvhök

[Bildkälla]

© Jane McAlonan/Visuals Unlimited