Ett våldets århundrade

ALFRED NOBEL trodde att freden skulle kunna upprätthållas, om bara nationerna hade dödliga vapen. När allt kommer omkring kunde nationer snabbt gå samman och vålla varje angripare ohygglig ödeläggelse. ”Detta skulle vara ett medel att göra kriget omöjligt”, skrev han. Enligt Nobel skulle ingen förnuftig nation provocera fram en konflikt om det medför förödande konsekvenser för den själv. Men vad har det gångna århundradet visat?

Mindre än 20 år efter Nobels död bröt första världskriget ut. I det här kriget användes nya dödliga vapen, till exempel kulsprutan, giftgasen, eldkastaren, stridsvagnen, flygplanet och ubåten. Nästan tio miljoner soldater dödades, och mer än dubbelt så många skadades. Första världskrigets barbari väckte på nytt önskan om att försöka uppnå fred. Det ledde till att Nationernas förbund bildades. USA:s president Woodrow Wilson, som var en förgrundsfigur i det sammanhanget, fick Nobels fredspris 1919.

Men varje förhoppning om att få slut på krigen en gång för alla grusades 1939, när andra världskriget bröt ut. I många avseenden var detta  krig ännu mer fasansfullt än första världskriget. Under denna konflikt byggde Adolf Hitler ut Nobels fabrik i Krümmel till en av Tysklands största ammunitionsfabriker, med över 9 000 anställda. I slutet av kriget blev sedan Nobels fabrik fullständigt förstörd vid ett allierat flyganfall, då mer än tusen bomber fälldes. Ironiskt nog hade bomberna framställts med hjälp av Nobels egna uppfinningar.

Under århundradet som följde efter Nobels död fick man inte bara uppleva två världskrig, utan också ett otal mindre konflikter. Fler vapen utvecklades under den här perioden, det ena hemskare än det andra. Det här är några av de vapen som har varit framträdande under årtiondena efter Nobels död.

Handeldvapen och lätta vapen. Detta inbegriper pistoler, gevär, granater, kulsprutor, granatkastare och annan bärbar utrustning. Lätta vapen är billiga, enkla att sköta och desto enklare att använda.

Har närvaron av sådana vapen, och det hot de utgör mot civila, kunnat förhindra krig? Inte alls! I tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists skriver Michael Klare att lätta vapen har blivit ”det viktigaste stridsredskapet i det stora flertalet konflikter under perioden efter kalla kriget”. I själva verket är det närmare 90 procent av offren i de senaste krigen som har skadats eller dödats av lätta vapen. Mer än fyra miljoner människor dödades på det sättet enbart under 1990-talet. I många fall används lätta vapen av ungdomar som saknar militär träning och som inte tvekar att bryta mot de regler som traditionellt gäller i krig.

Landminor. I slutet av 1900-talet var det i genomsnitt 70 personer som lemlästades eller dödades av landminor dagligen! De flesta offer var civila, inte soldater. Landminor används ofta – inte för att döda utan för att lemlästa och sprida skräck bland dem som får se de grymma skador som orsakas av minorna.

Det är sant att mycket har gjorts på senare år för att få bort minorna. Men någon har sagt att för varje mina som avlägsnas läggs det ut 20 nya och att det kan ligga så mycket som  60 miljoner landminor nergrävda runt om i världen. Det faktum att landminor inte kan skilja mellan en soldat och ett lekande barn har inte hindrat tillverkningen och användningen av dessa ohyggliga vapen.

Kärnvapen. När kärnvapen började framställas, kunde för första gången en hel stad utplånas på bara några sekunder, utan någon som helst strid mellan soldater. Ta till exempel den fruktansvärda ödeläggelse som blev följden när atombomber fälldes över Hiroshima och Nagasaki 1945. En del människor blev blinda av det outhärdliga ljuset. Andra fick strålningsskador. Många dödades av elden och hettan. Det totala antalet dödsoffer i dessa två städer beräknas till närmare 300 000!

Naturligtvis finns det några som menar att bombningen av dessa städer gjorde att färre människor dog jämfört med om kriget skulle ha fortsatt med konventionella vapen. Men andra, som upprördes över det stora antalet dödsoffer, satte i gång med lobbyverksamhet för att få till stånd en global kontroll över detta fruktansvärda vapen. Många började rentav befara att människan hade utvecklat en möjlighet att förinta sig själv.

Har utsikterna till fred ökat på grund av kärnvapnen? En del anser det. De påpekar  att dessa kraftfulla vapen inte har använts i krig på över 50 år. Men Nobels uppfattning att massförstörelsevapen skulle få krigen att upphöra av sig själva har inte visat sig stämma, eftersom det fortfarande förekommer krig med konventionella vapen. Dessutom finns det, enligt Committee on Nuclear Policy, tusentals kärnvapen som är färdiga att användas omedelbart. I vår tid, när så många oroar sig över terrorismen, är det många som fruktar för vad som skulle hända om material som används vid kärnvapenframställning hamnar i ”orätta” händer. Och även om det skulle hamna i ”rätta” händer, oroar man sig för att en enda olycka skulle kunna leda till en termonukleär katastrof. När det gäller förintelsevapen är det uppenbart att det inte är en sådan här fred som Nobel drömde om.

Biologiska och kemiska vapen. Bakteriologisk krigföring innebär bland annat att man använder dödliga bakterier eller virus, till exempel mjältbrandsbakterier eller smittkoppsvirus. Det senare är särskilt farligt eftersom det är ytterst smittsamt. Vi har också hotet från kemiska vapen, till exempel giftgas. Dessa giftiga ämnen finns i många olika former, och även om de har varit förbjudna i många år har man inte kunnat förhindra att de används.

Har dessa hemska vapen och det hot de utgör fått människor att reagera som Nobel förutsade – att ”rygga tillbaka inför ett krig och avskeda sina trupper”? Nej, tvärtom har de bara ökat rädslan för att dessa vapen en dag  kommer att användas – kanske till och med av amatörer. För mer än 10 år sedan sade chefen för USA:s organ för vapenkontroll och nedrustning: ”Kemiska vapen kan tillverkas i nästan vilket garage som helst; det räcker med att ha läst kemi på gymnasienivå.”

Det råder inget tvivel om att 1900-talet kännetecknades av krig som var mer destruktiva än under någon annan tidsperiod. Nu i början av 2000-talet tycks utsikterna till fred vara ännu mer gäckande – i synnerhet efter terroristattackerna i New York och Washington D.C. den 11 september 2001. ”Det är praktiskt taget ingen som vågar ifrågasätta om tekniken i allt för hög grad har använts i onda syften”, skriver Steven Levy i tidskriften Newsweek. Han tillägger: ”Vem har en aning om hur man tar itu med den här situationen? Människan är känd för att först göra vad man tror är framsteg och sedan fråga sig om det var rätt. Vi vägrar att tänka det ’otänkbara’, men skapar samtidigt omständigheterna som gör att det kan inträffa.”

Hittills har historien lärt oss att framställandet av fruktansvärda sprängmedel och dödliga vapen inte har fört världen närmare fred. Är världsfred då bara en dröm?

[Ruta/Bilder på sidan 8]

Hur nitroglycerinet tämjdes

År 1846 framställde den italienske kemisten Ascanio Sobrero nitroglycerin, en tung och oljig explosiv vätska. Det visade sig vara ett farligt ämne. Sobrero fick svåra skärsår i ansiktet av glassplitter från en explosion, och så småningom slutade han att arbeta med ämnet. Dessutom fanns det ett problem som han inte kunde lösa: Om man hällde ut vätskan och slog på den med en hammare, var det bara den del av vätskan som träffades av hammaren som exploderade, utan att den övriga oljan påverkades.

Nobel löste det här problemet när han uppfann en praktiskt användbar detonator, som med hjälp av en liten mängd sprängmedel kunde antända en större mängd av ett annat sprängmedel. Sedan, år 1865, uppfann Nobel tändhatten – en liten kapsel med kvicksilverfulminat som stacks in i en behållare med nitroglycerin och som sedan antändes med hjälp av en stubin.

Fortfarande var det dock riskabelt att arbeta med nitroglycerin. År 1864 dödades fem personer vid en explosion i Nobels laboratorium utanför Stockholm – däribland Nobels yngste bror, Emil. Nobels fabrik i Krümmel i Tyskland exploderade två gånger. En del använde också vätskan som lampolja, skoputsmedel eller som smörjmedel för vagnshjul – vilket fick allvarliga konsekvenser. Och när man sprängde berg hände det att en del av oljan rann ner i sprickor och orsakade olyckor senare.

År 1867 förvandlade Nobel oljan till ett fast ämne genom att blanda nitroglycerin med kiselgur, ett icke-explosivt poröst ämne. Nobel hämtade namnet dynamit från grekiskans dynamis, som betyder ”kraft”. Även om han senare utvecklade mer avancerade sprängmedel, anses dynamiten vara en av hans viktigaste uppfinningar.

Naturligtvis har Nobels sprängmedel inte bara använts i krig. De spelade en viktig roll när man byggde Sankt Gotthardstunnlarna (1872–1882), när man sprängde undervattensklipporna i floden East River i New York (1876, 1885) och när man grävde Korinthkanalen i Grekland (1881–1893). Men dynamiten fick snabbt rykte om sig att vara ett verktyg som orsakar ödeläggelse och död.

[Bild]

En polisstation i Colombia som sprängts med dynamit

[Bildkälla]

© Reuters NewMedia Inc./CORBIS

[Bild på sidan 4]

Mindre än 20 år efter Nobels död började nya dödliga vapen användas i första världskriget

[Bildkälla]

U.S. National Archives photo

[Bilder på sidan 6]

Offer för landminor i Kambodja, Irak och Azerbajdzjan

[Bildkällor]

UN/DPI Photo 186410C by P.S. Sudhakaran

UN/DPI Photo 158198C by J. Isaac

UN/DPI Photo by Armineh Johannes

[Bild på sidan 6]

Enligt Committee on Nuclear Policy finns det tusentals kärnvapen som är färdiga att användas omedelbart

[Bildkälla]

UNITED NATIONS/PHOTO BY SYGMA

[Bilder på sidan 7]

Kemiska vapens ohyggliga karaktär blev allmänt känd när nervgasen sarin användes i Tokyos tunnelbana 1995

[Bildkälla]

Asahi Shimbun/Sipa Press

[Bildkälla på sidan 5]

UN/DPI Photo 158314C by J. Isaac