Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Godkänner Gud krig?

Godkänner Gud krig?

Bibelns syn

Godkänner Gud krig?

HUR ofta har inte härskare, härförare och även präster förklarat eller godkänt krig i Guds namn! Med stöd och godkännande av påven Urban II startades 1095 det första korståget för att återerövra den ”heliga staden”, Jerusalem, till kristenheten. Men innan det målet var nått tillintetgjordes en skara korsfarare av turkarna, vars nitälskan för Allah var lika stark som korsfararnas tro på treenigheten.

I augusti 1914, under första världskriget, skrev en ung tysk soldat från sin förläggning: ”Om det finns rättvisa och Guds ledning i historien, vilket jag är helt övertygad om att det gör, då måste vi segra.” Samma månad sände tsar Nikolaj II ut ryska trupper mot Tyskland och förklarade: ”Från denna plats, Rysslands hjärta, sänder jag min själs hälsning till mina tappra trupper och mina ädla bundsförvanter. Gud är med oss!”

Efter att på så sätt ha ingjutits mod har miljontals soldater begett sig till fronten i den fasta övertygelsen att Gud har varit på deras sida. Många tror att Gud tillåter att man utkämpar sådana strider för att bevara eller uppnå frihet, och som stöd pekar de på de krig som omtalas i de hebreiska skrifterna (vanligtvis kallade Gamla testamentet). Är deras tolkning av Guds ord korrekt?

Krigen i det forntida Israel

Jehova Gud påbjöd att israeliterna skulle strida för att befria det utlovade landet från de depraverade kanaanéerna. (3 Moseboken 18:1, 24–28; 5 Moseboken 20:16–18) Precis som Gud hade straffat syndare genom en stor översvämning på Noas tid och genom eld över städerna Sodom och Gomorra, använde han Israels nation till att verkställa sina dödsdomar. (1 Moseboken 6:12, 17; 19:13, 24, 25)

Bibeln visar att israeliterna också utkämpade andra strider under Guds vägledning, vanligtvis för att avvärja oprovocerade angrepp från fienden. När nationen lydde Jehova, avgick den med seger i de krig den utkämpade. (2 Moseboken 34:24; 2 Samuelsboken 5:17–25) Men när israeliterna tvärtemot Guds vägledning gav sig ut i strid, ledde det vanligtvis till katastrof. Tänk på fallet med kung Jerobeam. I strid med en uttrycklig profetisk varning sände han ut en stor här i inbördeskrig mot Juda. När slakten äntligen slutade hade 500 000 av Jerobeams soldater dödats. (2 Krönikeboken 13:12–18) Till och med den trogne kung Josia inlät sig en gång i en strid som inte angick honom. Det obetänksamma beslutet kostade honom livet. (2 Krönikeboken 35:20–24)

Vad visar dessa händelser? Jo, att det var Gud som skulle bestämma när israeliterna skulle dra ut i strid. (5 Moseboken 32:35, 43) Det var i speciella syften han lät sitt folk strida. Men dessa syften har för länge sedan uppnåtts. Och Jehova har låtit förutsäga att de som tjänar honom ”i dagarnas slutskede” skulle ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar” och inte mer ”lära sig att föra krig”. (Jesaja 2:2–4) Det är uppenbart att krig på Bibelns tid inte rättfärdigar nutida strider som aldrig utkämpas under Guds vägledning eller på hans befallning.

Verkan av Kristi undervisning

Medan Jesus var här på jorden visade han hur man skulle ersätta hat med osjälvisk kärlek när han befallde: ”Älska varandra alldeles som jag har älskat er.” (Johannes 15:12) Han sade också: ”Lyckliga är de som stiftar fred.” (Matteus 5:9) Det grekiska uttryck som här återges med ”dem som stiftar fred” innebär egentligen att odla fred, att aktivt verka för goda relationer.

När Jesus greps försökte aposteln Petrus försvara honom med ett svärd. Men Guds Son tillrättavisade honom med orden: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) Hur tillämpade de kristna under det första århundradet dessa ord? Lägg märke till det som sägs i följande citat.

”En noggrann granskning av alla tillgängliga upplysningar visar att före Marcus Aurelius tid [(romersk kejsare under åren) 161–180 v.t.] var det ingen kristen som blev soldat; och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst sedan han hade blivit kristen.” (The Rise of Christianity)

”De [första] kristnas handlingssätt skilde sig mycket från romarnas. ... Eftersom Kristus hade predikat fred, vägrade de att bli soldater.” (Our World Through the Ages)

På grund av att Kristi lärjungar vägrade att tjäna i kejsarens legioner avrättade romarna många av dem. Varför vidhöll då de kristna en så impopulär ståndpunkt? Jo, därför att Jesus hade lärt dem att bli sådana som stiftade fred.

Nutida krigföring

Föreställ dig vilken hemsk situation som skulle uppstå om Kristi efterföljare skulle strida mot varandra och försöka döda varandra i arméer som bekämpade varandra. Ett sådant scenario skulle vara i strid med kristna principer. De som lyder Bibelns Gud skadar faktiskt inte någon, inte ens sina fiender. * (Matteus 5:43–45)

Det är uppenbart att Gud inte välsignar nutida köttslig krigföring mellan människor. Sanna kristna som stiftar fred förespråkar den fred som under Guds kungarike skall skapas på hela jorden.

[Fotnot]

^ § 17 Bibeln nämner ”Har-Magedon”, som också kallas ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Men detta åsyftar inte ett mänskligt krig, utan ett krig där Gud selektivt förintar onda människor. Har-Magedon kan därför inte användas som exempel för att rättfärdiga mänskliga konflikter eller för att mena att Gud godkänner sådana. (Uppenbarelseboken 16:14, 16; 21:8)

[Bild på sidan 20]

General Francisco Franco i Spanien tillsammans med katolska präster

[Bildkälla]

U.S. National Archives photo

[Bild på sidan 21]

Soldater som välsignas av grekisk-ortodoxa präster innan de den 11 juni 1999 beger sig till Kosovo

[Bildkälla]

AP Photo/Giorgos Nissiotis