Möt den mystiska snöleoparden

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FINLAND

DET finns få djur som är så gåtfulla som snöleoparden. Det är inte många som har sett den i vilt tillstånd, och man vet väldigt lite om hur den lever.

Snöleoparden hör till huvudattraktionerna på djurparken i Helsingfors. De egendomliga vanorna hos detta kattdjur – som i mångas ögon är det vackraste av alla stora kattdjur – gör det till en fascinerande skapelse.

 Katt på hög höjd

Även om snöleoparden finns i ett tiotal länder, från Bhutan till Ryssland, brukar den förknippas med Himalaya. Dessa berg, som är de högsta i världen, är så vackra att de tar andan ur en. Men det är ingen plats för människor. Det här bergsområdet i Centralasien är ett av de kallaste och mest oländiga i världen.

Snöleoparden, däremot, trivs riktigt bra på 3 000–4 500 meters höjd. Dess tjocka päls ger ett gott skydd mot kylan, och den stora näshålan hjälper djuret att få det syre det behöver i den tunna bergsluften. Snöleopardens breda, pälsklädda tassar gör att den snabbt och smidigt kan ta sig fram i djup snö. Men hur är det då med den oländiga bergsterrängen? Den utgör inget problem, eftersom snöleoparden kan använda sin långa pälsklädda svans som roder och hoppa cirka 15 meter från en klippa till en annan, vilket till och med är längre än vad den grå jättekängurun kan hoppa.

Snöleoparden väger normalt 27–45 kilo, har en mankhöjd på cirka 60 centimeter och mäter omkring 2 meter från nos till svansspets. Men det som gör snöleoparden så unik är dess lynne. ”Den har ett mycket lugnt temperament”, säger Leif Blomqvist, som är intendent vid djurparken i Helsingfors. ”Snöleoparden har lätt för att utveckla ett vänskapligt förhållande till människor, och på morgonen kommer den fram och hälsar på sin skötare.” Han berättar vidare att man också kan se det här lugna temperamentet hos de små ungarna. ”De kämpar inte emot när djurskötarna skall väga och vaccinera dem”, säger han. Men hur är det att handskas med andra leoparder som är i samma ålder men av en annan art? ”Det är nästan en omöjlig uppgift”, säger Leif Blomqvist. ”Man behöver skyddskläder och skyddshandskar, eftersom de gör våldsamt motstånd.”

Varför man sällan får se dem

Det skulle vara väldigt frustrerande att leka kurragömma med en snöleopard. Den gråvita katten är som en kameleont som smälter in i bergsterrängen. Dess goda kamouflage är en av orsakerna till att man inte har sett så många snöleoparder i vilt tillstånd. Det är alltså därför som en del forskare som har vågat sig ut i de oländiga bergsområdena för att  studera denna mystiska katt har fått återvända utan att ha sett den minsta skymt av djuret!

Det faktum att snöleoparden är så tillbakadragen gör det ännu svårare att få se den. Dessutom har den ganska stora revir, eftersom bytesdjuren, vanligtvis vildfår och getter, förekommer så sparsamt i bergen. Sorgligt nog har tjuvskyttar – som är ute efter snöleopardens päls – gjort att beståndet har minskat i så hög grad att snöleoparden för närvarande är utrotningshotad. * Djurparkerna gör stora ansträngningar för att bevara det här mycket sällsynta djuret.

Snöleoparden i Helsingfors

På djurparken i Helsingfors har man lyckats riktigt bra med att föda upp snöleoparder. År 1976 fick man faktiskt i uppgift att föra den internationella stamboken för snöleoparden. Stamboken har varit till stor nytta när det gäller att bevara de snöleoparder man har i fångenskap.

Man har liknande stamböcker för många arter som lever i djurparker, men särskilt för utrotningshotade arter. En stambok innehåller uppgifter om varje individ av en viss art som finns i djurparker världen över. Djurparkerna har ansvaret att informera den som för stamboken om när det föds nya ungar och när djur flyttas eller dör. Stamboken används för att välja en lämplig avelspartner åt de djur som hålls i fångenskap. ”Eftersom sådana bestånd är relativt små, är det vanligt med degeneration och inavel”, berättar Leif Blomqvist.

Mer än hundra ungar har fötts enbart i Helsingfors djurpark, och de flesta av dem har skickats till djurparker i andra länder. För att försäkra sig om variation i beståndet byter man då och då snöleoparder mellan djurparkerna. Det bestånd av snöleoparder man har i fångenskap har nu så stor variation att man inte längre behöver fånga leoparder i vilt tillstånd.

Många djurparker, till exempel den i Helsingfors, gör stora ansträngningar för att bevara djurlivet genom att värna om ett genetiskt friskt djurbestånd. Och naturligtvis ger de också besökarna möjligheten att få se en skymt av de här fantastiska djuren. Ja, snöleoparden gör verkligen ett bestående intryck, till ära för Skaparen som har gjort allting så fantastiskt. (Predikaren 3:11)

[Fotnot]

[Bildkällor på sidan 17]

Sidan 16: Mitten: ©Aaron Ferster, Photo Researchers; sidan 17: Överst till höger: © Korkeasaaren Eläintarha/Markku Bussman; Längst ner: ©T. Kitchin/V. Hurst, Photo Researchers

[Bildkälla på sidan 18]

Chuck Dresner/Saint Louis Zoo