Ett tolerant rike i en intolerant tidsålder

”VAR OCH EN BÖR FÅ OMFATTA DEN RELIGION HAN FÖREDRAR UTAN NÅGOT TVÅNG OCH SKALL VARA FRI ATT STÖDJA DEM SOM PREDIKAR HANS EGEN TRO.”

OM DU skulle våga dig på att gissa när de här orden skrevs, vad skulle du säga? Många skulle tro att de ingår i en konstitution eller författning från vår tid.

Du kanske blir förvånad, men den här förklaringen gjordes för mer än 400 år sedan – i ett land som skulle kunna liknas vid en ö av tolerans mitt i ett hav av intolerans. Vilket land var det? Låt oss först se närmare på bakgrunden till denna skildring.

Utbredd intolerans

Religiös intolerans var vanlig under hela medeltiden, och den tilltog igen på 1500-talet. Religionen underblåste fruktansvärda, blodiga krig i länder som England, Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Mellan åren 1520 och 1565 blev omkring 3 000 människor avrättade som kättare i den västliga delen av kristenheten. När normer och idéer ifrågasattes – särskilt när det gällde religion – ledde det nästan alltid till en intolerant reaktion.

En av katolska kyrkans läror som länge hade varit omstridd var treenigheten – tron att Gud består av tre personer. Enligt historikern Earl Morse Wilbur var den i själva verket ”föremål för stor debatt bland katolska teologer under medeltiden, även bland påvarna själva”. Men den här debatten nådde sällan ner till vanliga människor, som förväntades godta sådana trosläror som ”gudomliga mysterier”.

Men på 1500-talet fanns det några som valde att gå emot traditionen och undersöka Bibeln för att försöka förstå sådana mysterier. Deras motto var sola Scriptura (Skriften allena). De som förkastade treenighetsläran – några av dem kom senare att kallas unitarier, som en motsats till trinitarierna – utsattes ofta för våldsam förföljelse av såväl katoliker som protestanter. De gav ut sina verk, som hade en stor läsekrets, under pseudonym och gömde sig för att komma undan förföljelse. Antitrinitarierna stod också i främsta ledet i kampen för tolerans. Några, till exempel den spanske teologen Miguel Serveto, fick till och med plikta med sina liv för sin övertygelse. *

Förenade genom tolerans

Det var ett land som, i stället för att utkämpa religiösa krig eller förfölja oliktänkande, intog en annan hållning. Det landet var Transsylvanien, som då var ett autonomt furstendöme och som nu är en del av Rumänien. Den ungerske historikern Katalin Péter förklarar att Transsylvaniens änkedrottning Isabella ”försökte hålla sig utanför de religiösa motsättningarna genom att ta på sig rollen som beskyddare av alla samfund”. Mellan  åren 1544 och 1574 antog den transsylvanska riksdagen 22 lagar som garanterade religionsfrihet.

Efter riksdagen i Turda 1557 påbjöd till exempel drottningen tillsammans med sin son att ”var och en [må] behålla vilken religiös tro han önskar, med gamla eller nya ritualer, medan Vi låter dem göra som de själva behagar när det gäller trosfrågor, under förutsättning att det inte leder till skada för någon annan”. Denna lag har kallats ”den första lag som garanterade religionsfrihet i ett land”. Religiös tolerans nådde sin höjdpunkt i Transsylvanien under Isabellas son János II Zsigmond, som tillträdde tronen 1559.

Offentlig debatt

En annan nyckelfigur i den antitrinitariska rörelsen i Transsylvanien var en italiensk läkare vid namn Georgio Biandrata. Hans tvivel över treenigheten hade troligen utvecklats under den tid han var i Italien och Schweiz, där många antitrinitarier hade sökt skydd. Efter att ha kommit till Polen gjorde Biandrata mycket för att stödja ett kyrkosamfund som senare kom att bli känt som ”Polska bröderna”. * År 1563 utsågs han till läkare och rådgivare åt Zsigmond och flyttade till Transsylvanien.

En annan lärd man i Transsylvanien som ifrågasatte treenighetsläran var Ferenc Dávid, hovpredikant och superintendent för den reformerta kyrkan. Angående de invecklade läror som hörde samman med treenigheten skrev han: ”Om dessa ting vore nödvändiga för frälsning, skulle helt visst ingen kristen bonde bli frälst, eftersom han aldrig någonsin skulle kunna förstå dem.” Dávid och Biandrata gav tillsammans ut en bok som innehöll en del av vad Serveto skrivit och som de tillägnade Zsigmond.

 Striden som gällde treenigheten intensifierades, och det ledde till att det framfördes krav på en offentlig debatt om detta ämne. I enlighet med principen sola Scriptura krävde Biandrata att endast bibliskt, och inte filosofiskt, språk skulle användas vid sådana debatter. Efter en resultatlös debatt 1566 gav Zsigmond en tryckpress till antitrinitarierna så att de skulle kunna sprida sina idéer.

Med iver gav Biandrata och Dávid sig i kast med att skriva boken De falsa et vera unius Dei Patris, Filii, et Spiritus Sancti cognitione (Den falska och sanna kunskapen om enheten mellan Fadern och Sonen och den Helige Ande). I boken gjordes en historisk återblick på dem som vägrat att tro på treenigheten. Ett kapitel innehöll bilder som tydligtvis var avsedda att förlöjliga hur treenigheten framställdes i olika kyrkomålningar. Motståndarna ansåg denna framställning vara upprörande och försökte förstöra alla exemplar av boken. Debatten intensifierades sedan denna kontroversiella publikation getts ut. Detta fick Zsigmond att planera för en ny debatt.

Seger för enheten

Debatten inleddes klockan fem på morgonen den 3 mars 1568. Den hölls på latin och pågick i tio dagar. Treenighetsanhängarna leddes av Peter Melius, som var ledare för transsylvanska reformerta kyrkan. Han och treenighetsanhängarna hänvisade till trosartiklarna, kyrkofäderna, ortodox teologi och Bibeln. Dávid däremot använde sig enbart av Bibeln. Han visade att Fadern var Gud, att Sonen var underordnad Fadern och att anden var Guds kraft. Zsigmond, som var mycket intresserad av religiösa frågor, deltog också, eftersom han trodde att debatt var det bästa sättet att få fram sanningen på. Hans närvaro bidrog till att debatten blev fri och öppenhjärtig, även om den var ganska hetsig.

Debatten betraktades som en seger för antitrinitarierna. Dávid hälsades som en hjälte i sin hemstad Kolozsvár (numera Cluj-Napoca i Rumänien). Traditionen säger att han vid sin ankomst ställde sig på en stor sten i ett gathörn och talade om sin tro på ett så övertygande sätt att han fick alla att omfatta hans läror.

Omvändelse och död

Tidigare debatter hade hållits på latin, ett språk som bara de lärda förstod. Men Dávid ville få ut sitt budskap till folket. Med Zsigmonds godkännande hölls därför följande debatt på ungerska i Nagyvárad (numera Oradea i Rumänien) den 20 oktober 1569. Återigen fick Zsigmond medla mellan de två sidorna.

Trinitariern Peter Melius förklarade att Herren i en syn föregående natt hade visat sin verkliga natur. Kungen svarade: ”Pastor Peter, om du förra natten fick veta vem Guds Son är, måste jag fråga vad det är du har predikat tidigare. Förvisso har du fram till denna stund vilselett folket!” När Melius angrep Dávid verbalt, tillrättavisade Zsigmond honom och påminde trinitariern om att ”tron är Guds gåva” och att ”samvetet [inte] kan ... tvingas”. I ett tal som avslutade debatten sade kungen: ”Vi kräver att det i vårt rike skall råda samvetsfrihet.”

 Debatten ledde till att Zsigmond och de flesta i hans hov ställde sig på unitariernas sida. År 1571 kom en kunglig förordning som gav unitariska kyrkan lagligt erkännande. Transsylvanien var det enda land där unitarier var jämställda med katoliker, lutheraner och kalvinister, och Zsigmond är känd för att vara den ende kung någonsin som har omfattat den antitrinitariska tron. Strax därefter skadades tragiskt nog den 30-årige kungen när han var ute på en jakttur tillsammans med Dávid och Biandrata, och han dog några månader senare.

Hans efterföljare, katoliken István Báthory (på polska Stefan Batory), bekräftade förordningen som erkände religionssamfund men antydde samtidigt att han inte skulle acceptera några ytterligare förändringar. Till en början sade Báthory att han var härskare över folket, inte över deras samveten. Men snart gjorde han inskränkningar inom boktryckandet, ett viktigt hjälpmedel när det gällde att sprida tron. Dávid förlorade sin ställning, och andra unitarier fick lämna hovet och offentliga ämbeten.

När Dávid började lära ut att Kristus inte skulle tillbes, gavs order om att han skulle förbjudas att predika. Trots förbudet predikade Dávid två gånger följande söndag. Han anhölls, anklagad för religiösa ”nymodigheter”, och dömdes till livstids fängelse. Han dog i det kungliga fängelset 1579. Innan han dog, skrev han på cellväggen: ”Varken påvarnas svärd ... eller hot om döden kan stoppa sanningens frammarsch. ... Jag är övertygad om att efter min död kommer de falska profeternas läror att rasa samman.”

Vad man kan lära av kungens exempel

Kung János Zsigmond främjade utbildning, musik och konst. Han levde dock inte så länge, och han hade dålig hälsa. Hans styre utsattes ofta för inre hot – minst nio komplotter riktades mot honom – och för yttre hot, eftersom det fanns utländska makter som understödde upproren. Denne tolerante kung har ofta framställts i oriktig dager på grund av sina religiösa uppfattningar. En av hans motståndare sade längre fram att kungen ”utan tvivel kom till helvetet”.

Earl Morse Wilbur ger en mer nyanserad bild: ”Det år kung János [Zsigmond] utfärdade sin sista stadga, vilken garanterade full religiös frihet till och med åt de mest hatade av alla de reformerta sekterna, lovordade fortfarande protestantiska teologer Calvin för att han hade bränt Serveto levande, medan inkvisitionen utgöt protestantiskt blod i Nederländerna, ... och det skulle gå ytterligare 40 år innan man slutade att bränna folk på bål i England för att de hade fel tro.”

Ja, som en skribent uttryckte det ”var kung János Zsigmond, med praktiskt taget alla mått mätt – och i synnerhet efter sin egen tids mått – en fantastisk styresman. ... Tolerans var ett kännemärke för hans styre.” Han insåg att religiös fred var till landets bästa och blev därför en ivrig försvarare av samvetsfrihet och religiös frihet.

I vår tid, när religiös intolerans fortfarande sticker fram sitt fula tryne, är det intressant för oss att tänka på detta lilla rike för länge sedan. Ja, under en kort period var Transsylvanien ett tolerant rike i en intolerant tidsålder.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 14]

”Samvetet kan inte tvingas. ... vi kräver att det i vårt rike skall råda samvetsfrihet.” – Kung János II Zsigmond

[Bilder på sidorna 12, 13]

Georgio Biandrata

Sidor ur den bok som Biandrata och Dávid skrev, med två av de bilder som upprörde trinitarierna

Ferenc Dávid talar till riksdagen i Turda

[Bildkällor]

Två streckteckningar av treenigheten: © Cliché Bibliothèque nationale de France, Paris; övriga bilder: Országos Széchényi Könyvtár

[Bildkälla på sidan 14]

Sidorna 2 och 14: Országos Széchényi Könyvtár