Från politisk aktivist till neutral kristen

BERÄTTAT AV LADISLAV ŠMEJKAL

När jag fått domen, leddes jag tillbaka till min cell. Genast började jag att på väggen till min cell knacka ner ett morsemeddelande till en vän två våningar högre upp, som väntade på att få höra vilken dom jag hade fått.

”Fjorton år”, knackade jag.

Han kunde inte tro det. Så han frågade: ”Fjorton månader?”

”Nej”, svarade jag. ”Fjorton år.”

ÅRET var 1953. Platsen – Liberec i Tjeckoslovakien (nu Tjeckien). Jag var då en 19-årig aktivist som sökte en politisk förändring. Vi aktivister propagerade för våra åsikter genom att sprida flygblad som var kritiska mot kommunistpartiet, som då hade makten. Vår verksamhet bedömdes som högförräderi – därför den hårda fängelsedomen.

Jag hade redan tillbringat nästan ett år i häkte innan min dom avkunnades. Innan fångar fick sin dom fick de sitta två i samma cell, och då och då fördes de med förbundna ögon ut till förhör. Vi var inte tillåtna att tala med varandra i våra celler, så vi viskade eller kommunicerade genom att knacka morsemeddelanden.

Jag fick snart veta att många i fängelset var Jehovas vittnen. I vårt fängelse var det vanligt att låta internerna byta cell var eller varannan månad. Eftersom jag var intresserad av Bibeln, blev jag glad när jag så småningom hamnade i en cell med ett Jehovas vittne. Efter en tid började jag studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.

Jag antar att man skulle kunna beskriva våra samtal som bibelstudier, även om vi varken hade en bibel eller biblisk litteratur. Jag hade faktiskt aldrig sett en bibel i hela mitt liv. Men vi brukade samtala, och vittnet förklarade bibliska ämnen ur minnet, och jag antecknade vad han sade. Allt det här gjorde vi medan vi satt tätt intill varandra och viskade.

Det enda vi hade att tillgå var toalettpapper och en kam. Jag använde kammen för att göra anteckningar på toalettpapperet. Många av de skriftställen vi samtalade om  lärde jag mig utantill. Vittnen som studerade med mig lärde mig också Rikets sånger. Ett Jehovas vittne sade till mig: ”Nu sitter du i fängelse som en politisk brottsling, men i framtiden kan du bli satt i fängelse för att du är ett Jehovas vittne.”

Efter ändlösa förhör fick jag slutligen min dom och skickades till ett arbetsläger nära staden Jáchymov. Vid det här laget var jag övertygad om att jag en dag skulle bli ett Jehovas vittne.

Många år i fängelse

När jag anlände till lägret där man bröt uran, började jag genast söka efter Jehovas vittnen. Men jag fick snart veta att de hade flyttats någon annanstans. Ett vittne hade emellertid lämnats kvar, eftersom han var kock. Han lånade mig en mycket sliten bibel som hade överlevt många gömställen. Nu kunde jag läsa skriftställen som jag redan kunde utantill. Medan jag läste sade jag hela tiden till mig själv: ”Ja, det är exakt som bröderna har lärt mig.”

Omkring en månad senare flyttades jag till lägret Bytiz, nära staden Příbram. Där träffade jag andra vittnen. I Bytiz fick vi regelbundet litteratur insmugglad till oss. Trots sina försök lyckades lägerledningen aldrig komma på hur litteraturen nådde oss. Vi var så många som 14 fångar som tog del i att aktivt vittna för andra. Hälften av dessa var döpta Jehovas vittnen, och den andra hälften var liksom jag personer som i fängelset hade börjat tro som vittnena.

Många av oss ville visa vårt överlämnande åt Gud genom vattendop. Men på grund av vattenbrist – eller, för att vara mer exakt, avsaknaden av en tillräckligt stor vattenbehållare – var dopet inte så lätt att genomföra. Därför måste många på den tiden vänta med att bli döpta tills de blivit frigivna. Men i lägret i Bytiz fanns det stora kyltorn för gruvans luftkompressorer. I mitten av 1950-talet döptes flera av oss i reservoaren till ett av dessa torn.

Några år senare, i mars 1960, blev jag inkallad till en polis som hade hand om politiska fångar. Han sade att om jag rapporterade andra fångars aktivitet till honom, skulle han ordna med att tiden för mitt fängelsestraff förkortades. När jag vägrade, började han skrika och svära åt mig. ”Du avstår från utsikten till ett liv i frihet”, skrek han. ”Jag skall se till att du aldrig mer kommer hem! Du kommer att dö här.” Men två månader senare utfärdades en amnesti som också gällde mig, och efter sammanlagt åtta års fängelsevistelse återvände jag hem.

En kort period i frihet

Eftersom Jehovas vittnens verksamhet hade varit förbjuden i Tjeckoslovakien sedan april 1949, insåg jag snart att skillnaden mellan att tjäna Gud i så kallad frihet och att göra det i fängelse inte var så stor. Nu, när jag blivit frigiven, stod jag inför ett annat problem. Det var då obligatoriskt för varje man i landet att göra militärtjänst i två år.

En del män som arbetade i statliga företag var frikallade från militärtjänst. Detta gällde till exempel dem som arbetade i kolgruvor. Eftersom jag arbetat med gruvdrift, fick jag arbete i en av gruvorna. Där blev jag varmt  välkomnad. ”Bekymra dig inte över det här med armén”, sade man till mig. ”Det är inget problem för oss att se till att du inte blir inkallad.”

När jag två månader senare fick en inkallelseorder, försäkrade gruvförvaltningen mig återigen: ”Oroa dig inte, det måste vara ett misstag. Vi skriver bara till militärmyndigheten, och saken kommer att lösa sig.” Men det löste sig inte. Efter någon tid kom en tjänsteman till mig och ursäktade sig: ”Det här är första gången det har hänt, men du måste inställa dig till militärtjänst.” När jag följde mitt samvete och vägrade militärtjänst, blev jag arresterad och förd till närmaste truppförband. (Jesaja 2:4)

Inför militärdomstol

Sedan jag satts i fängelse i staden Kladno i januari 1961, gjordes försök att övertala mig att bli soldat. En vakthavande officer organiserade ett möte. Jag fördes in i ett konferensrum som hade ett stort, runt bord omgivet av bekväma läderfåtöljer. Snart kom officerarna och satte sig runt bordet. Den som ledde mötet presenterade dem för mig en efter en. Sedan satte han sig ner och sade: ”Berätta nu för oss om din tro.”

Efter en kort, tyst bön började jag att tala till en uppmärksam åhörarskara. Samtalet kom snart in på evolutionsläran, och man gjorde gällande att evolutionen är ett vetenskapligt faktum. I ett arbetsläger där jag varit tidigare hade jag studerat broschyren Evolutionen kontra den nya världen. * Så till dessa officerares förvåning kunde jag lägga fram bevis för att evolutionen var en obevisad teori.

Sedan yttrade sig en major som tydligen hade katolsk bakgrund. ”Hur ser du på jungfru Maria?” frågade han. ”Och vad är din inställning till mässan?” Jag svarade på hans frågor och sade sedan: ”Jag förstår att du måste ha en tro, för dina frågor är annorlunda än de andras.”

”Nej! Nej! Nej! Jag är inte troende!” protesterade han högljutt. I kommuniststaten fick de som bekände sig vara kristna föga respekt och ansvar. Så efter den här ordväxlingen tog inte officeren vidare del i samtalet. Jag var glad över att ha fått tillfälle att förklara Jehovas vittnens tro för dessa män.

Ytterligare tillfällen att vittna

Några dagar senare fördes jag till en militär byggnad i Prag och sattes under bevakning. Den förste beväpnade soldaten som hade satts att vakta mig var förvånad över de stränga säkerhetsåtgärderna. ”Det här är första gången vi har måst vakta någon personligen”, sade han till mig. Så jag förklarade varför jag hade blivit satt i fängelse. Det intresserade honom så mycket att han satte sig ner – med geväret mellan knäna – och lyssnade. Efter två timmar blev han avlöst av en annan soldat, och en liknande utfrågning och ett bibliskt samtal följde.

Under de påföljande dagarna hade jag möjlighet att tala  både med dem som vaktade mig och med andra interner när vakterna tillät det. Vakterna till och med öppnade celler och tillät att fångar samlades för bibliska samtal! Jag började oroa mig för att den frihet som vakterna gav mig för att tala med andra fångar skulle bli känd och att det skulle leda till svårigheter. Men saken blev inte känd.

När jag slutligen ställdes inför rätta för att dömas, blev jag uppmuntrad av dem som jag hade talat med om min tro. Jag dömdes till två års fängelse, vilka lades till de sex åren från mitt ursprungliga straff, som jag inte hade avtjänat på grund av amnestin. Det innebar att jag hade cirka åtta år i fängelse framför mig.

Jag upplevde Guds hjälp

Jag upplevde ofta Guds hjälp, när jag flyttades från läger till läger och från fängelse till fängelse i Tjeckoslovakien. När jag anlände till fängelset i Valdice, frågade fängelsedirektören varför jag var där. ”Jag har vägrat militärtjänst”, svarade jag. ”Det är mot min tro att ta del i krig.”

”Det vore bra om alla hade den inställningen”, svarade han välvilligt. Men efter att ha tänkt efter en stund sade han: ”Men eftersom de flesta i dag inte tänker på det här sättet, måste vi straffa dig – och straffa dig hårt!”

Jag placerades i glasslipningsavdelningen, som var en straffavdelning. Fastän jag dömts för att jag som ett Jehovas vittne vägrat militärtjänst betraktades jag fortfarande som politisk fånge och fick därför svårare arbetsuppgifter. Att slipa glas till kristallkronor och andra lyxartiklar i glas var ett särskilt svårt arbete, därför att sådana produkter måste vara felfria. Det var vanligt att fångar lämnade ifrån sig sitt färdiga arbete bara för att finna att hälften kom tillbaka för reparation nästa dag. Därför var det väldigt svårt att fylla den föreskrivna tillverkningskvoten.

Den dag jag kom till glasslipningsavdelningen måste jag först vänta på avdelningschefen. När han kom, började han skrika åt fångar som enligt hans åsikt inte arbetade hårt nog. När han kom fram till mig, sade han: ”Och du? Varför arbetar inte du?”

Jag förklarade att jag var en ny fånge. Han tog då med mig in på sitt kontor och ställde de vanliga frågorna om varför jag blivit satt i fängelse. När jag hade förklarat min situation för honom, sade han: ”Så du är alltså ett Jehovas vittne?”

”Ja”, svarade jag.

Hans attityd ändrades. ”Oroa dig inte”, sade han. ”Vi har haft många Jehovas vittnen här. Vi respekterar dem alla, eftersom de arbetar hårt och är ordentliga människor. Jag skall se till att du får en arbetskvot som du kan fylla.”

Förmannens ändrade uppträdande överraskade mig totalt. Jag var tacksam mot Jehova och de okända medtroende som hade medverkat till det goda anseende som Jehovas vittnen hade i det fängelset. Ja, jag kände faktiskt Jehovas kärleksfulla hjälp under hela min fängelsetid.

Oavsett hur svår min situation blev, var jag alltid övertygad om att jag så småningom skulle komma i kontakt med mina kristna bröder. Jag skulle då få se deras glada leenden och bli uppmuntrad av dem. Utan dem skulle det ha varit mycket svårare att stå ut i fängelset.

Många fångar tycktes inte tänka på något annat än att hämnas den dåliga behandling de utsattes för. Men jag kände det aldrig på det sättet. Jag insåg att jag led för att  jag lydde Guds rättfärdiga principer. Jag visste att för varje dag jag tillbringade i fängelse var Jehova i stånd att ge mig ett oräkneligt antal underbara dagar av liv i hans paradisiska nya värld. (Psalm 37:29; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Tacksam för välsignelser i dag

I maj 1968, efter mer än 15 år i fängelse, blev jag slutligen frigiven. Till att börja med hade jag svårt att tala med människor. Detta är inte ovanligt för dem som tillbringat en stor del av sitt liv bland människor som är klädda i fångdräkter eller vaktuniformer. Men mina kristna bröder hjälpte mig snart att ta del i predikoverket, vilket naturligtvis fortfarande utfördes under förbud.

Inom några veckor efter min frigivning träffade jag Eva. Hon och hennes bror hade omkring tre år tidigare modigt tagit ställning för Bibelns sanning trots hårt motstånd från sin familj. Vi började snart samarbeta i predikoverket. Vi arbetade också tillsammans med att framställa vår bibliska litteratur. Detta gjordes i hemliga underjordiska tryckerier. Vi gifte oss i november 1969.

Vårt första barn, Jana, föddes 1970. Så småningom började jag under veckosluten betjäna församlingarna som resande tillsyningsman för Jehovas vittnen och besöka dem för att ge andlig uppmuntran. I detta arbete blev jag 1975 återigen arresterad och satt i fängelse. Men den här gången tillbringade jag bara några månader där. Sedan, 1977, föddes vår son, Štěpán.

Den 1 september 1993 blev Jehovas vittnen slutligen lagligen erkända i Tjeckien. Året därpå gifte sig vår dotter, Jana, med Dalibor Dražan, en kristen äldste. Sedan, 1999, gifte sig vår son, Štěpán, som är biträdande tjänare, med Blanka, som tar del i heltidstjänsten. Vi tillhör församlingar i Prag, och vi ser alla fram emot den tid när den nya världen är här – men jag längtar särskilt efter den tid när det inte mer kommer att finnas några fängelsemurar.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 20]

Jag använde en kam för att anteckna bibeltexter

[Bild på sidan 21]

Lägret i Bytiz med kyltornet, där jag döptes

[Bild på sidan 23]

Vår bröllopsdag

[Bild på sidan 23]

Eva och jag med Štěpán och Blanka till vänster och Jana och Dalibor till höger