Jag vann min kamp mot postnatal depression

Jag kommer ihåg hur jag tänkte att de skulle ha det mycket bättre utan mig, när jag iakttog hur min man glatt lekte med vår nyfödda dotter. Jag tyckte att jag hade blivit till en börda för dem. Jag ville bara ta bilen och köra i väg och aldrig mer komma tillbaka. Jag hade ingen aning om att jag hade råkat ut för postnatal depression. *

DE FÖRSTA tio åren av mitt äktenskap var lyckliga år. Jason och jag var glada över att uppfostra vår första dotter, Liana. När jag så väntade barn igen var vi alla förtjusta över nyheten.

Men den här gången var min graviditet mycket svår. Faktum är att jag var nära att dö på grund av komplikationer efter förlossningen. Men innan dess, under senare delen av  graviditeten, var det som om ett förvirrande töcken hade lägrat sig i mitt sinne. Det förvärrades när vi kommit hem från sjukhuset med vår lilla nyfödda flicka, Carly. Jag kände mig ständigt trött och var oförmögen att fatta ens de enklaste beslut. Jag tog för vana att flera gånger under dagen ringa till Jason på hans arbete bara för att fråga vilken hushållssyssla jag skulle ta itu med därnäst, eller bara för att få hans bekräftelse på att något som jag just gjort eller sagt var rätt.

Jag blev rädd för att vara tillsammans med andra, även gamla vänner. Om någon oväntat kom till min dörr, gömde jag mig i sovrummet. Jag lät hemmet förfalla, och jag blev lätt orolig och förvirrad. Jag älskar att läsa, men nu var det nästan omöjligt, eftersom jag hade svårt att koncentrera mig. Jag fann det också svårt att be, och därför blev min andliga hälsa lidande. Jag var känslomässigt förlamad och kunde inte känna kärlek till någon. Jag var orolig att mina barn skulle ta skada på grund av att jag inte kunde tänka klart. Min självkänsla gick i botten. Jag trodde att jag höll på att bli tokig.

Om Jason kom hem från sitt arbete för att hjälpa mig att städa upp eller laga ett mål mat åt familjen, blev jag arg för att han hjälpte till! Jag upplevde det som om hans insatser avslöjade hur oduglig jag var som mor. Om han däremot inte erbjöd sig att hjälpa till, anklagade jag honom för att inte engagera sig. Om inte Jason hade hanterat situationen så moget och kärleksfullt som han gjorde, hade min postnatala depression troligen betytt katastrof för vårt äktenskap. Kanske Jason själv är den som bäst kan beskriva hur mitt tillstånd påverkade honom.

Min man berättar hur han påverkades

”Först kunde jag inte fatta vad som höll på att hända med Janelle. Hon förändrades fullständigt från sitt vanliga glada, utåtriktade jag och började uppträda som en annan person. Hon började ta allt jag sade som personlig kritik, och hon blev till och med stött om jag försökte lätta hennes arbetsbörda. Först tänkte jag be henne försöka rycka upp sig, men så insåg  jag att detta bara skulle göra saken värre.

Vårt förhållande var hela tiden spänt. Janelle tycktes tro att hela världen var emot henne. Jag hade hört talas om andra kvinnor som hade lidit av liknande symtom till följd av postnatal depression, och jag började misstänka att hon led av samma sak. Detta fick mig att läsa all information jag kunde komma över om ämnet. Vad jag läste bekräftade mina misstankar. Jag förstod också att Janelles sjukdom inte var hennes fel – att den inte berodde på någon försummelse från hennes sida.

Jag skall erkänna att den extra omsorg som hon och barnen krävde gjorde mig känslomässigt och fysiskt utmattad. I två år måste jag försöka balansera mellan mitt arbete och mina förpliktelser som församlingsäldste, make och far. Som väl var kunde jag anpassa mitt arbete så att jag kunde komma hem tidigare, speciellt de kvällar vi skulle till kristna möten. Janelle behövde mig hemma i tid för att hjälpa till med att laga middagen och att klä på barnen. På så sätt kunde vi alltid vara med vid mötena.”

Min väg till tillfrisknande

Utan min mans kärleksfulla stöd skulle mitt tillfrisknande utan tvivel ha dragit ut ännu mer på tiden. Jason lyssnade tålmodigt när jag utgöt min ängslan. Jag fann att det var mycket viktigt att inte undertrycka mina känslor. Ibland kunde jag även låta arg. Men Jason försäkrade mig hela tiden om att han älskade mig och att det här var något som vi måste gå igenom tillsammans. Han försökte alltid att hjälpa mig att se den positiva sidan av saker och ting. Efteråt brukade jag be om ursäkt för vad jag sagt i min ilska. Han tröstade mig genom att säga att  det var min sjukdom som talade. När jag nu ser tillbaka, inser jag hur mycket hans omtänksamma ord betydde för mig.

Vi fann till slut en mycket förstående läkare som tog sig tid att lyssna på mig. Han gav diagnosen postnatal depression och föreslog att jag skulle ta medicin som hjälp att kontrollera mina upprepade ångestattacker. Han uppmuntrade mig också att söka hjälp hos en psykiater. Dessutom rekommenderade han regelbunden motion, en terapi som hjälpt många att bekämpa depression.

Ett av de svåraste hindren på min väg mot tillfrisknande var att klara av den stämpel som hör samman med postnatal depression. Människor finner det ofta svårt att visa empati för någon som har en sjukdom som de inte förstår sig på. Postnatal depression är till exempel inte som ett brutet ben, vilket andra kan se och därför ha förståelse för. Men min familj och mina nära vänner gav mig mycket stöd och visade verklig förståelse.

Kärleksfull hjälp från familj och vänner

Jason och jag var väldigt tacksamma för den hjälp min mor gav oss under den här svåra perioden. Ibland behövde han få andrum från det känslomässiga kaos som rådde hemma. Mamma var alltid positiv, men försökte aldrig ta över mitt arbete. I stället stödde hon mig och uppmuntrade mig att göra vad jag kunde.

Vänner i församlingen var också ett underbart stöd. Många skickade små kort och talade om att de tänkte på mig. Vad jag uppskattade dessa vänliga yttringar av sympati! Särskilt därför att jag fann det svårt att tala med människor både i telefon och ansikte mot ansikte.  Jag fann det även svårt att umgås med medkristna före och efter mötena. Genom att skriva till oss visade våra vänner att de inte bara var medvetna om de begränsningar som min depression orsakade mig, utan de bekräftade också sin kärlek till mig och sin medkänsla för mig och min familj.

Det här är inte ett livstidsstraff

Jag mår nu mycket bättre – tack vare min läkares råd, en mycket stödjande familj och förstående vänner. Jag motionerar fortfarande regelbundet, även när jag känner mig trött, eftersom det bidragit till mitt tillfrisknande. Jag försöker också reagera positivt på den uppmuntran som andra ger. Under besvärliga perioder lyssnar jag på bibelkassettband och på Rikets sånger – andligen och känslomässigt upplyftande musik som framställts av Jehovas vittnen. Dessa fina redskap bidrar till att styrka mig andligen och att hålla mina tankar positiva. Jag har nyligen återigen börjat hålla på Bibeln grundade övningstal vid församlingens möten.

Det har tagit mig mer än två och ett halvt år att nå det stadium då jag mera helt och fullt kan känna och ge uttryck åt kärlek till min man, mina barn och andra. Det här har varit en svår tid för mig och min familj, men banden mellan oss är nu starkare än någonsin tidigare. Jag är speciellt tacksam mot Jason som stod ut med de djupaste stunderna av min depression och som alltid var där för att stödja mig när jag behövde det och på så sätt bekräftade sin kärlek till mig. Framför allt har vi nu båda ett mycket närmare förhållande till Jehova som i sanning styrkte oss under våra prövningar.

Jag har fortfarande dagar då jag känner mig nere, men med hjälp av familjen, min läkare, församlingen och Jehovas heliga ande fortsätter ljuset vid tunnelns slut att bli starkare. Nej, postnatal depression är inte ett livstidsstraff. Det är en fiende man kan besegra. – Berättat av Janelle Marshall.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 20]

Faktorer som kan bidra till postnatal depression

Förutom hormonförändringar finns det en mängd faktorer som kan bidra till postnatal depression. Dessa kan vara:

1. En kvinnas negativa inställning till moderskap, vilket kan ha att göra med en olycklig barndom eller dåliga föräldrarelationer.

2. Orealistiska förväntningar som påtvingas mödrar från omgivningen.

3. Depression i släkten.

4. Missnöje med äktenskapet och bristande stöd från ens närmaste familj eller från släktingar.

5. Dålig självkänsla.

6. En känsla av att vara nertyngd av att ta hand om småbarn på heltid.

Den här listan gör inte anspråk på att omfatta allt. Andra faktorer kan också bidra till postnatal depression. Dess orsaker är fortfarande inte helt klarlagda.

[Ruta på sidan 21]

Mer än bara ”baby blues”

Postnatal depression bör inte förväxlas med de humörsvängningar som är vanliga efter förlossningen. Doktor Laura J. Miller säger: ”Den vanligaste typen av postnatal humörförändring är vad som [på engelska] brukar kallas ’baby blues’. Omkring 50 procent av de kvinnor som föder barn upplever det här tårfyllda, känslomässigt labila (lynniga) tillståndet. Det når vanligtvis sin kulmen mellan den tredje och femte dagen efter förlossningen och försvinner så småningom av sig självt inom några veckor.” Forskare menar att de här humörsvängningarna kan bero på förändringar i en kvinnas hormonbalans efter förlossningen.

Till skillnad från ”baby blues” innebär postnatal depression långvariga känslor av nedstämdhet som kan börja vid ett barns födelse eller till och med veckor eller månader senare. En nybliven mor i det här tillståndet kanske känner sig upprymd ena minuten och deprimerad – till och med självmordsbenägen – den andra. Dessutom kanske hon är på dåligt humör, lättstött och arg. Hon kan uppleva en bestående känsla av otillräcklighet som mor och en brist på kärlek till sitt barn. Doktor Miller säger: ”Vissa kvinnor som fått diagnosen postnatal depression vet förståndsmässigt att de älskar sina barn, men ändå har de svårt att känna något annat än apati, irritation eller avsky. Andra har tankar på att skada eller rentav döda sina barn.”

Postnatal depression är ett fenomen med en lång historia. Så långt tillbaka som på 300-talet f.v.t. lade den grekiske läkaren Hippokrates märke till de dramatiska psykologiska förändringar som en del kvinnor drabbades av efter att ha fött barn. En studie som publicerades i Brazilian Journal of Medical and Biological Research förklarade: ”Postnatal depression är ett betydande problem som drabbar 10–15 procent av mödrarna i många länder.” Men tyvärr ”får de flesta i sådana fall av depression inte rätt diagnos eller den rätta behandlingen”, konstaterade tidskriften.

En mindre vanlig men mer allvarlig störning som uppträder efter barnafödande är postnatal psykos. Den som drabbats kan få hallucinationer, höra röster i sitt huvud och förlora kontakten med verkligheten, även om hon kanske uppträder rationellt under vissa perioder som kan vara i timmar eller dagar. Anledningen till den här psykosen förblir oklar, men dr Miller påpekar att ”genetisk svaghet, kanske utlöst av hormonförändringar, tycks vara den mest betydande faktorn”. En skicklig medicinsk specialist kanske kan erbjuda effektiv behandling av postnatal psykos.

[Ruta/Bilder på sidan 22]

Hjälp till självhjälp *

1. Om depressionen håller i sig, sök professionell hjälp. Ju fortare du gör det, desto fortare kan du bli återställd. Sök en förstående läkare som är insatt i problemet. Försök att inte skämmas över din postnatala depression eller känna dig generad över att behöva ta medicin.

2. Motionera regelbundet. Undersökningar har visat att regelbunden motion kan vara en effektiv terapi vid depression.

3. Berätta för dina närmaste hur du känner dig. Isolera dig inte och undertryck inte dina känslor.

4. Kom ihåg att du inte behöver ha ett perfekt hem. Försök att förenkla livet genom att koncentrera dig på de ting som är viktigast.

5. Be om mod och tålamod. Om du tycker att det är svårt att be, kanske någon annan kan be tillsammans med dig. Tillfrisknandet kan bara dra ut på tiden om du fortsätter att ha skuldkänslor eller känslor av värdelöshet.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 23]

Tips för män

1. Inse att postnatal depression inte är din hustrus fel. Om hennes tillstånd fortsätter, samarbeta då med henne i att söka hjälp hos en läkare som är insatt i problemet och som är förstående.

2. Lyssna tålmodigt på din hustru. Visa att du förstår hennes känslor. Bli inte upprörd över hennes negativa inställning. Hjälp henne vänligt att se den positiva sidan av saker och ting och försäkra henne om att hon kommer att bli bättre. Tro inte att du måste lösa alla de problem hon nämner. Hon kanske bara vill ha tröst, inte logiska svar. (1 Thessalonikerna 5:14) Kom ihåg att de som lider av postnatal depression har svårt att tänka klart och logiskt.

3. Minska ner på aktiviteter som inte är så viktiga, så att du får mer tid att stödja din hustru. Det kan påskynda hennes tillfrisknande.

4. Se till att du får tid för dig själv. Om du är i god fysisk, mental och andlig form, kan du vara ett bättre stöd för din hustru.

5. Finn någon att tala med som kan uppmuntra dig, kanske en annan andligt mogen man vars hustru har lidit av postnatal depression.

[Bild på sidan 23]

Familjen Marshall