De navigerade med hjälp av stjärnorna

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ HAWAII

FLERA hundra år innan Christofer Columbus korsade Atlanten seglade polynesiska sjöfarare tusentals kilometer över Stilla havet i träkanoter och navigerade bland öarna i den polynesiska triangeln. Hur kunde de upptäcka de många ögrupper som ligger inom detta vidsträckta område? Stötte de på dessa öar av en ren slump?

Om polynesierna hade en bestämd plan och visste vart de var på väg, hur kunde de då navigera sina kanoter utan kartor, magnetkompasser eller andra hjälpmedel som västerländska upptäcktsresande använde?

Svaret visar inte bara hur geniala de polynesiska navigationsmetoderna var, utan det ökar också vår uppskattning av den ordning och organisation som finns på vår jord och i universum.

Två tidiga teorier

Alla vetenskapsmän och forskare håller inte med om att polynesierna kunde navigera från ö till ö. Den norske upptäcktsresanden Thor Heyerdahl lade fram en teori om att polynesierna ursprungligen kom från Sydamerika och att de nådde öarna i Stilla havet genom att driva med rådande havsströmmar och vindar.

För att pröva sin teori avseglade Heyerdahl och fem andra skandinaver från Perus västkust på en flotte av balsaträ. De fortsatte sin färd ut på Stilla havet tills deras flotte fångades upp av västliga strömmar. Efter en 7 000 kilometer lång färd som varade i 101 dygn nådde Heyerdahl och hans besättning fram till atollen Raroia inom Tuamotuöarna. Heyerdahl visade därigenom på ett dramatiskt sätt att polynesierna kunde ha kommit från Sydamerika genom att driva med rådande havsströmmar. Men Heyerdahl lyckades inte övertyga alla.

En av skeptikerna var historikern Andrew Sharp från Nya Zeeland. I sin bok Ancient Voyagers in Polynesia, som kom ut 1963, hänvisade han till ett antal arkeologiska fynd och språkliga upptäckter som bevis för den mer traditionella uppfattningen bland historiker och experter att polynesierna ursprungligen kom västerifrån. Men även han avfärdade alla uppfattningar om att polynesierna var duktiga sjöfarare.

Andrew Sharp medgav att det fanns en möjlighet att dessa polynesiska sjöfarare kunde navigera sig fram kortare sträckor, men påstod att de absolut inte kunde ha haft någon bestämd uppfattning om vart de var på väg när det gällde resor som var längre än 500 kilometer. Han trodde att alla öar som de upptäckte på längre resor blev funna av en ren slump.

Fler försök

Doktor David Lewis från Nya Zeeland ansåg att Heyerdahl och Sharp inte hade gett de forntida polynesierna tillräckligt erkännande som  sjöfarare och navigatörer och beslöt därför att visa hur tillförlitliga de forntida navigationsmetoderna var. År 1965 seglade han från Tahiti till Nya Zeeland, en resa på över 3 000 kilometer, i en modern katamaran utan kompass och navigerade enbart med hjälp av stjärnorna, solen och dyningarna! Lewis resa väckte intresset för traditionella navigationsmetoder och forntida färdvägar. En som uppmärksammade den här bedriften var Ben Finney.

Ben Finney var professor i antropologi vid University of Hawaii och hade studerat forntida polynesiskt kanotbyggande i många år. Han och några kolleger vid Polynesian Voyaging Society byggde en 20 meter lång kanot med dubbla skrov, som fick namnet Hokule‘a, ett hawaiiskt ord som betyder ”Glädjens stjärna”. Hokule‘a byggdes av syntetmaterial i stället för av mer traditionella material som akacieträ men byggdes för att efterlikna forntida kanoter när det gällde konstruktion, utseende och prestanda.

Hokule‘as jungfruresa skulle gå från ön Maui, en av Hawaiiöarna, till Tahiti, och den 1 maj 1976 avseglade hon. Eftersom den polynesiska konsten att hitta vägen och navigera med hjälp av stjärnorna hade gått förlorad, var man tvungen att försöka hitta kunniga navigatörer utanför Hawaiiöarna. Därför valde man att låta Mau Piailug, en duktig navigatör från Mikronesien, navigera Hokule‘a på hennes första resa. Det tog Hokule‘a 31 dagar att segla den flera tusen kilometer långa sträckan till Tahiti.

Den här framgångsrika resan ledde till ett kulturellt återuppvaknande över hela Polynesien och ett nytt intresse för forntida navigation och kanotbyggande. Under åren som följde gjordes liknande resor mellan flera av öarna i den polynesiska triangeln, till exempel Hawaii, Nya Zeeland (som också kallas Aotearoa), Rarotonga (bland Cooköarna) och Påskön (som också kallas Rapa Nui). Många av dessa resor leddes av Nainoa Thompson, en navigatör som var född på Hawaii och som hade studerat för Mau Piailug.

Forntida navigationsmetoder

Hur kunde polynesierna egentligen navigera framgångsrikt över så stora avstånd utan att använda några instrument? Enligt Dennis Kawaharada, som är medlem av Polynesian Voyaging Society, var solen den huvudsakliga vägvisaren. Under de ljusa timmarna använder man de exakta punkter där solen går upp och går ner för att ta ut riktningen. Under natten riktar man in kursen med hjälp av de punkter på himlen där stjärnorna går upp och går ner.

Även om inga stjärnor går upp eller går ner i just den riktning kanoten färdas, kan andra stjärnor på himlen användas som referenspunkter. Förutom stjärnorna tar navigatörer även hjälp av månen och de fem synliga planeterna för att hålla kursen.

Mitt på dagen och under molniga nätter, när man inte kan se några stjärnor, kan navigatören leda kanoten rätt med hjälp av vindar och dyningar (i förhållande till de punkter på himlen där solen går upp och går ner). Enligt Kawaharada är ”dyningar havsvågor som uppträder utanför det område där vinden alstrat dem, eller havsvågor som består efter det att vinden som alstrat dem har avtagit”.

Därför är dyningar en mer tillförlitlig referenspunkt än vågor, som alstras av växlande lokala vindar. Eftersom en dyning rör sig i samma riktning hela tiden, kan navigatören styra kanoten i önskad riktning. Kanotens rörelser när den färdas med eller mot dyningarna talar om för navigatören om farkosten rör sig i rätt riktning.

Mycket tyder på att de forntida polynesierna kunde ta hjälp av himlakroppar, vindar och dyningar för att styra sina kanoter i önskad riktning flera tusen kilometer över havet. Men hur geniala dessa sjöfarare än var, skulle ingen av deras metoder ha fungerat om det inte hade funnits några pålitliga mönster bakom de naturens tecken som de tog hjälp av, till exempel de punkter på himlen där stjärnorna går upp och går ner.

För mer än 2 700 år sedan prisade profeten Jesaja den store Skaparen, Jehova Gud,  för den ordning som kännetecknar universum, när han skrev: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se. Vem har skapat dessa ting? Det har Han som för ut hären av dem, ja efter antal; dem alla kallar han rentav vid namn. På grund av överflödet på dynamisk energi, också därför att han är väldig i kraft, saknas inte en enda av dem.” (Jesaja 40:26; Psalm 19:1)

Psalmisten blev också inspirerad att skriva att Gud ”räknar stjärnornas antal; han kallar dem alla vid deras namn”. (Psalm 147:4) Polynesierna urskilde ordningen bland himlens stjärnor och kunde dra nytta av dem under sin stora utforskning av Stilla havet. Stöder inte detta tanken på att vårt universum är ett verk av en Skapare som är mycket intelligent och organiserad?

[Karta/Bilder på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Fiji

DEN POLYNESISKA TRIANGELN

Hawaii

Samoaöarna

Tonga

Nya Zeeland

Cooköarna

Tahiti

Marquesasöarna

Tubuaiöarna

Tuamotuöarna

Påskön

[Bild]

Hawai‘iloa, en kanot med dubbla skrov, byggdes 1993 av mer traditionella material än sin systerbåt, Hokule‘a

[Bildkälla]

Hawai‘iloa på sidorna 21 och 23: © Monte Costa