Tio miljoner böcker i ett glashus

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FRANKRIKE

NÄR man kommer upp för trätrappan till den blåsiga promenaden, kan man inte bli annat än imponerad, ja, rentav överväldigad, av de fyra glastäckta torn som reser sig över omgivningen. Det här är inget vanligt byggnadskomplex. Nej, här på stranden av Seine ligger Frankrikes ultramoderna nationalbibliotek. Man skulle kunna säga att det har tagit hundratals år för det här biblioteket att ta form.

En första början

År 1368 samlade Karl V närmare 1 000 manuskript i ett torn i borgen Louvren i Paris. Men det var först efter hundraårskriget (1337–1453) som de franska kungarna verkligen började bygga upp en permanent boksamling. Samlingen växte genom gåvor och donationer från sådana som sökte kungens gunst. Den utökades också genom krigsbyten och genom att sjöfarare och ambassadörer förde med sig böcker hem från länder i Europa och Orienten. På 1500-talet införde Frans I systemet med pliktleverans genom att utfärda en lag som krävde att det kungliga biblioteket skulle få ett exemplar av varje bok som gavs ut.

Kungens bibliotek inhystes i olika kungliga residens ute i landet, men flyttades sedan tillbaka till Paris, bara för att plundras under hugenottkrigen (1562–1598). År 1721 fick det ett mer permanent hem. Som en följd av att religiösa och aristokratiska boksamlingar konfiskerades under franska revolutionen fick biblioteket ta emot hundratusentals böcker, manuskript och reproduktioner. De här nyförvärven var ovärderliga, men de gjorde också att utrymmesbristen i de dåvarande lokalerna blev mycket påtaglig.

Överväldigande tillväxt

År 1868 byggdes och invigdes en läsesal som har ett tak med nio glaskupoler. Den var ritad av arkitekten Henri Labrouste, hade 360 läsplatser och innehöll omkring 50 000 böcker. I det angränsande magasinet rymdes ytterligare en miljon volymer. Men efter sextio år fanns det mer än tre miljoner böcker i det här biblioteket!

Trots otaliga renoveringar och tillbyggnader kunde man inte ordna fram de 3 000 nya hyllmeter som behövdes varje år för att ge plats åt de böcker och tidskrifter som vällde in. År 1988 meddelade så president François Mitterrand att man planerade att bygga det kanske ”största och modernaste biblioteket i världen”. Biblioteket skulle ”täcka alla kunskapsområden, vara öppet för alla, använda den modernaste tekniken för dataöverföring, vara tillgängligt på distans och ha anslutning till andra europeiska bibliotek”.

Man anordnade en internationell tävling för att få uppslag till hur biblioteket skulle se ut, och nästan 250 förslag lämnades in. Slutligen valde man förslaget från den relativt okände franske arkitekten Dominique Perrault. Hans idé gick ut på att bygga en enorm sockel som i varje hörn hade ett torn som såg ut som en upprättstående öppen bok. Kritikerna hånade tanken på att förvara böcker i glastorn – solugnar, som de sade – där böckerna skulle utsättas  för solljus och värme. Som en kompromiss beslöt man att sätta upp träskärmar bakom fönstren för att skydda böckerna och att förvara de värdefullaste dokumenten i magasin i sockeln.

Flyttningen – en utmaning

En annan utmaning var att flytta de mer än tio miljoner böckerna, särskilt eftersom många är ömtåliga och ovanliga, till exempel bibliotekets två exemplar av Gutenbergbibeln. Tidigare flyttningar hade inte varit problemfria. Ett ögonvittne har berättat att när man flyttade biblioteket 1821, föll många böcker ner från kärrorna och hamnade i leran på gatan. Den här gången skulle flyttningen genomföras med mer rationella metoder.

År 1998 tog en grupp fackmän itu med den gigantiska uppgiften att flytta de miljontals böckerna. För att böckerna inte skulle skadas, stjälas eller tappas bort, transporterades de i förseglade lådor som var vattentäta, brandsäkra och stötsäkra. Tio lastbilar, som av säkerhetsskäl var omärkta, tog sig fram genom Paris ökända trafikstockningar under nästan ett helt år och flyttade varje dag mellan 25 000 och 30 000 volymer till deras nya hem.

En skattkammare av kunskap

Det nya biblioteket är indelat i två plan. Den så kallade haut-de-jardin (övre trädgården) har 1 600 sittplatser för allmänheten och är utformad så att besökarna har fri tillgång till ungefär 350 000 böcker. Den så kallade rez-de-jardin (nedre trädgården) har 2 000 sittplatser, som är reserverade för forskare.

Biblioteket är byggt runt en miniatyrskog. Röda mattor, träpaneler och annan inredning i trä bidrar till att skapa en varm och avslappnad atmosfär som passar bra för läsning och gör det lättare att koncentrera sig. Ett speciellt rum innehåller audiovisuellt material, och där finns det tillgång till CD-ROM-skivor, filmer, ljudupptagningar och tusentals digitala bilder och böcker.

Frankrikes nationalbibliotek har tillräckligt med hyllor för att rymma nya böcker i närmare 50 år framöver. Visst blir man imponerad av det mödosamma arbete som har krävts för att bygga och bevara en sådan skattkammare av kunskap!

[Bild på sidan 24]

Läsesalen från 1868

[Bildkälla]

© Cliché Bibliothèque nationale de France, Paris

[Bildkälla på sidan 25]

©Alain Goustard/BNF. Arkitekt: Dominique Perrault. © 2002 Artists Rights Society (ARS), New York/ADAGP, Paris