Bibelns syn

Är vår tro beroende av arkeologin?

År 1873 skrev den engelske prästen Samuel Manning följande om Jerusalem: ”Pilgrimer från jordens alla hörn strömmar hit, då de inte kan motstå dess dragningskraft. De söndervittrande murarna och ruinerna och de eländiga, smutsiga gatorna betraktas av miljontals människor med ett sådant intresse och en sådan vördnad som man inte ser på någon annan plats på jorden.”

ÅTMINSTONE sedan den romerske kejsaren Konstantins dagar har det heliga landet lockat människor. * I omkring 1 500 år kom pilgrimer hit och sökte personlig religiös kontakt med det heliga landet. Men ändå var det inte förrän i början av 1800-talet som forskare började slå följe med dessa pilgrimer. I och med det började en tid av biblisk arkeologi med studier av artefakter, folk, platser och språk i det forntida heliga landet.

Arkeologiska fynd har lett till en ökad förståelse av många sidor av livet på Bibelns tid. De arkeologiska fynden har också ofta bekräftat den bibliska historien. Men är sådan kunskap nödvändig för en kristens tro? Låt oss för att svara på detta koncentrera oss på staden Jerusalem och dess tempel, den plats där så många arkeologiska utgrävningar har gjorts.

Sten skall inte lämnas på sten

På våren år 33 v.t., närmare bestämt den 11 nisan enligt den judiska kalendern, lämnade Jesus Kristus, åtföljd av några av sina lärjungar, Jerusalems tempel för sista gången. På vägen till Olivberget sade en av  hans lärjungar: ”Lärare, se! vilka stenar och vilka byggnader!” (Markus 13:1)

Dessa trogna judar hade djup kärlek till Gud och hans tempel. De var stolta över detta magnifika byggnadskomplex och över de 1 500 år av tradition som det representerade. Jesu svar till denne lärjunge var chockerande: ”Ser du dessa stora byggnader? Här skall sten visst inte lämnas på sten och inte bli nerriven.” (Markus 13:2)

Hur skulle Gud nu, då den utlovade Messias hade kommit, kunna låta sitt eget tempel förstöras? Det var först så småningom och med hjälp av helig ande som Jesu lärjungar till fullo kunde fatta vad han menade. Men vad har då Jesu ord med biblisk arkeologi att göra?

En ny ”stad”

Vid pingsten år 33 v.t. förlorade den judiska nationen sin gynnade ställning inför Gud. (Matteus 21:43) Detta öppnade vägen för något mycket större – en himmelsk regering som skulle skänka hela mänskligheten välsignelser. (Matteus 10:7) I enlighet med Jesu profetia förstördes Jerusalem och dess tempel år 70 v.t. Arkeologin bekräftar Bibelns berättelse om en sådan händelse. Men för de kristna är tron inte beroende av om man har funnit ruiner av detta forntida tempel eller inte. Deras tro kretsar kring ett annat Jerusalem – en stad av ett helt annat slag.

År 96 v.t. fick aposteln Johannes, som hade hört Jesu profetia om ödeläggandet av Jerusalem och dess tempel och som hade sett dess uppfyllelse, se följande syn: ”Jag såg också den heliga staden, Nya Jerusalem, komma ner från himlen från Gud.” En röst från tronen sade: ”Han skall bo hos dem [människorna], och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer.” (Uppenbarelseboken 21:2–4)

Den här ”staden” består av trogna kristna som skall tjäna som kungar tillsammans med Kristus i himlen. Tillsammans utgör de den himmelska regeringen – Guds kungarike – som skall härska över jorden och under tusenårsriket föra mänskligheten tillbaka till fullkomlighet. (Matteus 6:10; 2 Petrus 3:13) De judekristna under det första århundradet, vilka tillhörde den här gruppen, insåg att inget av det de hade haft i den judiska tingens ordning kunde jämföras med privilegiet att få härska tillsammans med Kristus i himlen.

Aposteln Paulus gör sig till talesman för dem alla när han skriver följande om sin tidigare framträdande ställning inom judendomen: ”Vad som var vinst för mig, detta har jag ansett som förlust på grund av Kristus. Ja, vad den saken angår, anser jag verkligen också allt vara förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” (Filipperna 3:7, 8)

Eftersom aposteln Paulus hade den största respekt för Guds lag och tempelanordningen, är det uppenbart att han inte menade att man skulle se ner på dessa anordningar från Gud. * (Apostlagärningarna 21:20–24) Paulus visade bara att den kristna anordningen var överlägsen den judiska ordningen.

Paulus och andra judekristna under det första århundradet hade utan tvivel kunskap om många fascinerande detaljer i den judiska tingens ordning. Och eftersom arkeologin sprider ljus över det förgångna, kan några av dessa detaljer nu också förstås av de kristna. Men lägg märke till vad Paulus sade till den unge Timoteus att han skulle koncentrera sig på: ”Begrunda dessa ting [det som hade med den kristna församlingen att göra]; gå upp i dem, för att ditt framåtskridande må vara uppenbart för alla.” (1 Timoteus 4:15)

Det skall erkännas att den bibliska arkeologin har vidgat vår förståelse av Bibelns bakgrund. Men de kristna inser att deras tro inte är beroende av bevismaterial som människor har grävt fram, utan av Guds ord, Bibeln. (1 Thessalonikerna 2:13; 2 Timoteus 3:16, 17)

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 18]

Ovan: Jerusalem 1920; ett romerskt mynt som judarna använde år 43 v.t.; blommande granatäpple av elfenben, möjligen från Salomos tempel, 700-talet f.v.t.

[Bildkällor]

Sidorna 2 och 18: Mynt: Photograph © Israel Museum, Jerusalem, genom tillmötesgående från Israel Antiquities Authority; granatäpple: Genom tillmötesgående från Israel Museum, Jerusalem