Alabasterhantverk – Volterras anrika konstart

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

Tänk dig ett helt naturligt material med sådana egenskaper att det lätt kan bearbetas till mjuka, utsökta former – ett råmaterial med många färgskiftningar som med sin skönhet, lyster och ådring passar för vackra ornament och sniderier. Kan du gissa vad det är för ett material?

DET är alabaster. Vi kände inte till särskilt mycket om den här bergarten innan vi besökte alabasterhantverkets centrum i Italien – staden Volterra i Toscana.

I Volterra har konsten att snida i alabaster gamla anor; de går ända tillbaka till etruskerna som var de forntida invånarna i den här delen av Italien. Bland alla lämningar som vi beundrade på det etruskiska museet i Volterra fanns hundratals alabasterurnor från det fjärde till det första århundradet f.v.t. – rektangulära stenkärl där den avlidnes aska förvarades efter kremeringen. De här stenkärlen är rikt utsmyckade med sniderier i relief, som ofta visar olika scener från den dödes förmodade resa till livet efter detta.

Etruskerna i forna tider var naturligtvis inte ensamma om att använda alabaster. Egyptierna använde också den här stenen i stor utsträckning. Men egyptiernas orientaliska alabaster – som också är omnämnd i Bibeln – har en annan kemisk sammansättning än den från Volterra som är mycket mjukare och mer krithaltig.

Även marmor användes flitigt i den forntida grekiska och romerska konsten, och i jämförelse med ett sådant exklusivt material tyckte man att alabaster bara var något av en dålig kopia. Alabaster är en mjukare och ömtåligare sten, lätt att repa, och den har därför alltid haft en underordnad plats inom arkitekturen och konsten i förhållande till marmorn. Skulpturer av alabaster tål inte att ständigt bli utsatta för väder och vind, så inom arkitekturen används alabaster främst i interiörer. Alabasterns formbarhet gör den å andra sidan särskilt lämpad för detaljerade, fina sniderier.

 En industri växer fram

Det finns inga belägg för att man arbetade med alabaster i Volterra under århundradena efter etruskerna och romarna. Men historiska redogörelser berättar om det här hantverket från mitten av 1500-talet. Då skaffade sig Francesco de’ Medici, storhertig av Toscana, en vacker och ovanlig svarvad vas av en hantverkare i Volterra, en vas som han sedan förärade hertigen av Bayern. På 1600-talet var hantverkare i full färd med att framställa konstföremål och dekorativa mindre arbeten. Hantverket fick en blomstringstid under 1700-talet, då man gjorde reproduktioner av hög kvalitet av klassiska skulpturer. Nu hade alabastern från Volterra blivit välkänd,  och dess goda rykte spreds både inom och utanför Europa.

Under den här perioden medverkade en adelsman – Marcello Inghirami Fei, som hade namn om sig att ha konstnärliga talanger och sinne för affärer – till att handeln med alabaster tog fart. Han började bryta alabaster i de underjordiska fyndigheter som nyligen hade upptäckts, och 1791 grundade han en skola. Där kunde mer än 100 elever få lära sig konsten att snida i alabaster under överinseende av mästare som inbjöds från olika delar av Italien och från utlandet. Industrin blomstrade.

De åtta eller nio alabasterverkstäder som fanns 1786 hade år 1830 vuxit till 60. Vid den tiden reste cirka 50 äventyrslystna köpmän från Volterra mellan världens olika marknader – från Europa till Amerika, Indien och Fjärran Östern – för att sälja alabaster av högsta kvalitet. En del köpmän samlade på sig stora rikedomar. De här goda tiderna höll i sig fram till 1870, men sedan dess har perioder av uppgång och nedgång avlöst varandra. Men trots det är industrin kring alabaster fortfarande en av stöttepelarna i traktens ekonomi.

En promenad genom Volterra i sakta mak

Med sina tysta, trånga gränder, med sina stenhus, pittoreska platser och soliga piazzor, och med den toskanska landsbygdens kullar som fond, har Volterra sin alldeles särskilda atmosfär. Det känns som om vi har förflyttats tillbaka till medeltiden. På vår promenad tillsammans med våra vänner den här sommardagen vill vi gärna passa på att se Porta allʹArco, en imponerande etruskisk stadsport från 300-talet f.v.t. som är en del av den medeltida stadsmuren.

Vi dröjer oss kvar framför skyltfönstren och häpnar över fågelflockar i flykt, stegrande livfulla hästar och vackra statyetter – utförda i alabaster men med samma lyster som i mattslipat glas. Urnor med utmejslade vinrankor och vindruvsklasar och reproduktioner av klassiska skulpturer är utställda under stenhusens valv tillsammans med rikt utsirade vaser, ljusstakar, schackbräden, smyckeskrin och en mängd andra föremål.

Våra vänner, som har lagt märke till vårt intresse, är glada att de kan ta med oss in i de dammiga verkstäderna för att låta oss se hur konsthantverkare förvandlar råmaterialet till så vackra saker. Vi får lära oss att stora, äggformade stenblock, som väger från två kilo och upp till ett ton, förekommer slumpvis i hela det krithaltiga skikt som löper under Volterra. Stenen bryts i stenbrott ovan markytan eller i tunnlar som kan gå ända ner till 280 meter under marken. Alabastern skiftar i färg – från genomskinligt vitt till elfenben och gult, från en rödaktig ton till en mörkbrun och från grågrönt till svart – och med stor variation i ådring och grad av genomskinlighet.

I de olika verkstäderna som vi besöker ser vi att man använder sig av olika tekniker. Vi träffar Gloria, som är sysselsatt med att etsa utsökta mönster på ett fat, och Franco, som håller på med att skapa svarvade ornament. Många runda föremål framställs med hjälp av svarvning, från fat och skålar till lampskärmar eller lampor, vilket alabastern, med sin förmåga att släppa igenom ljus, passar perfekt för. Olika verktyg och annat som hör till det här hantverket ser ut att ligga huller om buller: raspar och filar, träklubbor och stämjärn, tryckluftsdrivna verktyg, sandpapper och halvfärdiga byster. Vi får höra att de figuriner av djur och människor som trängs på hyllorna används som modeller till reproduktioner i samma stil.

Ett tjockt lager vitt slipdamm täcker alla ytor. Men även slipdammet har sitt användningsområde. Genom att blanda slipdamm med polyesterharts och sedan hälla blandningen i gjutformar kan man massproducera statyetter – men detta får inte förväxlas med de äkta varor som har framställts för hand, något som många hantverkare är snabba med att påpeka.

En känsloladdad debatt

Det sägs att invånarna i Volterra har alabaster i blodet, och under våra pratstunder med de vänliga konsthantverkarna går det snart upp för oss att deras gemensamma historiska hantverk är föremål för en känsloladdad debatt. En del av dem menar att lågprisvaror som helt eller delvis saknar konstnärligt värde förstör det goda renommé som den produkt har som alltid har varit känd för sin goda kvalitet. Andra invänder att marknaden är tillräckligt stor för att rymma många olika slags alabasterföremål, från de unika till de massproducerade. Debatten är knappast ny, och den är långt ifrån över. Trots allt är det så att hänsynslös konkurrens och kommersiella intressen överskuggar många av människans strävanden, och förmodligen kommer detta inte att förändras i första taget.

Men en sak är säker: De konstnärliga förmågor som vår Skapare har utrustat människan med kommer att finnas kvar för evigt. Det vi fick se under vårt besök i Volterra är bara ett exempel på de fantastiska förmågor som alla människor kommer att kunna utveckla till fulländning, när de får uppleva uppfyllelsen av Jehova Guds profetiska ord: ”Av sina egna händers verk kommer mina utvalda att göra fullt bruk.” (Jesaja 65:22)

[Bilder på sidan 26]

1. Alabaster bryts i tunnlar som kan gå 280 meter under marken. 2. En konsthantverkare bearbetar en vas i en svarv. 3. En snidad alabasterurna. 4. En modern alabasterskulptur