Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Världsreligioner samlade i Assisi i en fredsansträngning

Världsreligioner samlade i Assisi i en fredsansträngning

Världsreligioner samlade i Assisi i en fredsansträngning

”Aldrig mer våld! Aldrig mer krig! Aldrig mer terrorism! I Guds namn, må varje religionssamfund skänka jorden rättvisa och fred, förlåtelse och liv, kärlek!” – Påven Johannes Paulus II.

ASSISI, ITALIEN, den 24 januari 2002 – Företrädare för världsreligionerna hade samlats för att be för freden, en fred hotad av terrorism, intolerans och orättvisa. Mötet utlystes av påven omkring två månader efter attacken mot World Trade Center i New York. Många religiösa ledare tackade entusiastiskt ja till Vatikanens inbjudan.

Vid två tidigare tillfällen, 1986 och 1993, hade påven kallat till en bönedag i samma stad i Italien. * Över tusen journalister från hela världen kom för att bevaka mötet 2002. Många religionssamfund var representerade i bönerna om fred, till exempel de inom kristenheten (där fanns bland andra katoliker, lutheraner, anglikaner, ortodoxa, metodister, baptister, pingstvänner, mennoniter och kväkare), islam, hinduismen, konfucianismen, sikhismen, jainismen, Tenrikyo, buddhismen, judendomen, traditionella afrikanska religioner, shintoismen och zoroastrismen. Delegationer från andra samfund och en företrädare för Kyrkornas Världsråd fanns också på plats.

Uttalanden till stöd för freden

Dagen började klockan 8.40, när ”fredståget” lämnade den lilla järnvägsstationen i Vatikanen. Tåget, som hade sju vagnar utrustade med alla bekvämligheter, eskorterades av två helikoptrar. Efter en två timmar lång resa var påven och de andra religiösa ledarna framme i Assisi. Säkerhetspådraget var stort – omkring tusen poliser var redo att gripa in om något skulle hända.

De religiösa ledarna samlades på ett torg täckt av en enorm tältduk. Inuti tältet satt de religiösa företrädarna på en röd, V-formad scen med påvens stol i mitten. Vid sidan av scenen hade man placerat ett olivträd – en symbol för fred. Framför scenen fanns en publik på mer än 2 000 noga utvalda gäster. På den främsta raden satt några av Italiens högsta befattningshavare. Mellan talen sjöng imponerande körer lovsånger till freden. I andra delar av staden hade tusentals människor, främst ungdomar, samlats för att visa upp banderoller med antikrigsslogans på olika språk och sjunga fredssånger. Många av dem hade med sig olivkvistar.

När påven hade intagit sin plats på scenen, välkomnade han medlemmarna av de olika religiösa delegationerna. Sedan sjöngs en lovsång på latin grundad på Jesaja 2:4, där det profeteras om en tid då nation inte skall ”lyfta svärd mot nation”, och därefter gjorde ett tiotal delegater, var och en i sin typiska religiösa skrud, högtidliga uttalanden till stöd för freden. Här följer några exempel.

”I detta historiska ögonblick behöver människor få se fredsmanifestationer och höra hoppingivande ord.” (Kardinal François Xavier Nguyên Van Thuân)

Gud ”är inte krigens och konflikternas Gud, utan fredens Gud”. (Den ekumeniske patriarken, Bartholomos I)

”Religiösa skiljaktigheter bör inte få ... [någon] att nonchalera eller hata dem som är annorlunda.” (Doktor Setri Nyomi, Reformerta Världsalliansen)

”Rättvisa och broderlig kärlek är den verkliga fredens två oumbärliga stöttepelare.” (Hövding Amadou Gasseto, företrädare för de traditionella afrikanska religionerna)

”Endast freden är helig, krig är aldrig heliga!” (Andrea Riccardi, katolska kyrkan)

En del delegater medgav att religionen måste ta på sig ett stort ansvar för att ha uppammat intolerans och krig. Företrädaren för Lutherska Världsförbundet sade att världen hade ”skakats om av hatets grymhet, ett hat framkallat av religiös fundamentalism”. En företrädare för judendomen sade: ”Religionen har bidragit till att underblåsa många fasansfulla och blodiga krig.” En hinduisk delegat förklarade: ”Det finns otaliga exempel i historien på hur självutnämnda religiösa frälsare har använt sig av religionen för att få makt och orsaka splittring.”

Efter de här högtidliga fördömande orden mot terrorism och krig drog sig delegaterna tillbaka, var och en till sin tilldelade plats, för att be till sina respektive gudar om fred.

Böner om fred

Företrädarna för kristenhetens trossamfund bad tillsammans i den nedre basilikan i den kyrka som är byggd på Franciskus grav. Ceremonin inleddes med att påven och tre andra delegater ”åkallade treenigheten”. Böner avlöstes av lovsånger som prisade freden och av högläsning ur Bibeln på samma tema. En av bönerna innehöll en begäran om att ”en enad tro” skulle införas. Som avslutning på ceremonin sjöng de medverkande på latin Fader vår, grundad på Matteus, kapitel 6, verserna 9–13.

Under tiden var delegater från andra religiösa grupper samlade på olika platser för att be. I en sal riktad mot Mecka knäböjde muslimerna på mattor och bad till Allah. Zoroastrierna, som bad i närheten av jainismens och konfucianismens representanter, tände en helig eld. Delegaterna som representerade de traditionella afrikanska religionerna bad till sina förfäders andar. Hinduerna bad till sina gudar om fred. Alla anropade sina gudar enligt sina ritualer.

Ett gemensamt engagemang för freden

Delegationerna återsamlades sedan i tältet för en avslutning på ceremonierna. Tända lyktor, som representerade hoppet om fred, bars in av munkar som högtidligt överlämnade dessa till delegaterna. Det var en stämningsfull scen. Därefter läste utvalda medlemmar av delegationerna upp ett gemensamt åtagande att engagera sig för freden, och var och en gjorde ett särskilt tillkännagivande.

”För att skapa fred måste man älska sin nästa.” (Den ekumeniske patriarken, Bartholomos I)

”Våld och terrorism går inte att förena med religionens sanna anda.” (Doktor Konrad Raiser, delegat från Kyrkornas Världsråd)

”Vi åtar oss att lära människor att visa ömsesidig respekt och aktning.” (Bhai Sahibji Mohinder Singh, representant för sikhismen)

”Fred utan rättvisa är ingen verklig fred.” (Vasilios, ortodox biskop)

Till sist läste påven upp de ord som finns i inledningen till den här artikeln. Det här mötet mellan världens religiösa ledare avslutades med att delegaterna omfamnade varandra som ytterligare en symbol för freden. Noggrant förberedda, högstämda ord åtföljdes av ceremonier och pompa och ståt. Men vilka reaktioner väckte det här imponerande evenemanget?

”Om orden följs av konkreta handlingar”

I dagstidningar och TV hyllade man påvens initiativ. Några kallade till och med påven ”hela kristenhetens talesman”. I Vatikanens tidning, L’Osservatore Romano, beskrevs dagen i Assisi som en ”milstolpe på vägen mot att skapa en civilisation där det råder fred”. Dagstidningen Corriere dell’Umbria hade rubriken ”Assisi lyser upp freden”.

Men alla iakttagare var inte lika entusiastiska. Vissa var skeptiska, eftersom krig i religionens namn fortsätter att plåga mänskligheten, trots bönedagarna för fred 1986 och 1993. Religiöst hat har bidragit till blodiga massakrer i Uganda, det tidigare Jugoslavien, Indonesien, Pakistan, Mellanöstern och Nordirland.

Den italienska dagstidningen La Repubblica konstaterade att en del kritiker menade att mötet bara var ”en uppvisning”. En ledamot av Europaparlamentet sade att om de religiösa vill främja freden, borde de ”tillämpa evangeliet” – alltså följa orden att ”älska sina fiender och vända andra kinden till”. Enligt hans mening är det ”ingen som gör” detta.

Ordföranden för sammanslutningen av de judiska församlingarna i Italien sade att ”det blir intressant att se vad som händer nu, det vill säga om orden följs av konkreta handlingar och en verklig förändring”. Representanten för buddhisterna i Italien uttryckte sig på ett liknande sätt, när hon sade att man bör ”se till att uppropen för fred inte bara stannar vid att vara goda intentioner”. En journalist på den italienska tidskriften L’Espresso antydde att mötet i Assisi tjänade ett annat syfte för dem av kristenhetens trossamfund som var representerade. Han kallade mötet ”en koalition med syftet att motverka religiöst missnöje, brist på disciplin och misstro”, och han beskrev det också som ett försök att bekämpa den ”allvarliga sekulariseringsprocess” som pågår i Europa trots dess ”kristna historia”.

Några av mötets hårdaste kritiker var katolska traditionalister, som är rädda för att kyrkans läror skall bli urvattnade. I en TV-intervju sade Vittorio Messori, en känd katolsk skribent, att det finns risk för att evenemanget i Assisi kan göra att skillnaderna mellan religionssamfunden blir otydliga. Naturligtvis hade de kyrkliga ledarna vidtagit åtgärder för att man inte skulle ge intryck av att man blandade ihop religionerna. Påven själv gjorde ett uttalande för att tillbakavisa sådana anklagelser. Men för många tycktes själva mötets karaktär tyda på att de olika religionerna helt enkelt representerar olika vägar att närma sig samma högre makt.

Religion och fred

Vad kan då världsreligionerna göra för att åstadkomma fred? En del anser att frågan i sig är ironisk, eftersom religionssamfunden tycks göra mer för att orsaka krig än för att förhindra dem. Historiker har påpekat hur världsliga makter har använt religionen till att underblåsa krig. Men då uppstår frågan: Varför har kyrkor och samfund låtit sig utnyttjas?

Åtminstone kristenhetens kyrkor har ett heligt bud som kunde ha hjälpt dem att undvika den skuld som är förknippad med krigen. Jesus uppmanade sina efterföljare att ”inte ... [vara] någon del av världen”. (Johannes 15:19; 17:16) Om kristenhetens kyrkor hade levt efter de orden, hade de inte allierat sig med politiska makter och godkänt och välsignat krig och arméer.

För att leva upp till de fina orden i Assisi måste de religiösa ledarna faktiskt hålla sig på avstånd från politiska makter. Dessutom måste de lära sina anhängare hur man lever i fred med varandra. Men som historiker konstaterar är det många bland dem som utför våldshandlingarna som tror på Gud eller åtminstone säger sig göra det. I en dagstidning sades nyligen följande i en ledarartikel: ”Strax efter den 11 september klottrade någon de här mycket tankeväckande orden på en vägg i Washington D.C.: ’Käre Gud! Rädda oss från dem som tror på dig.’”

All pompa och ståt i Assisi lämnade flera svåra frågor obesvarade. Men den fråga som kanske är viktigast – eller mest besvärande – för många religiösa är denna: Varför har Gud hittills uppenbarligen vägrat att besvara de böner om fred som har framburits av världens religioner?

[Fotnot]

^ § 4 Mer upplysningar om bönedagen för fred 1986 finns i Vakna! för 8 juni 1987.

[Bild på sidan 7]

Delegaterna med tända lyktor som representerar hoppet om fred

[Bildkälla]

AP Photo/Pier Paolo Cito

[Bildkälla på sidan 5]

AP Photo/Pier Paolo Cito