Grävlingen – skogens herreman

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

TYSTNADEN i skogen bröts av koltrastens sång. Medan solen sakta sänkte sig, satt jag på en nerfallen björk och kände hur luften fylldes av doften från fuktig grönska efter en regnskur.

Jag hade noga valt en plats där en stilla bris skulle blåsa mot mig, eftersom jag hade kommit hit för att titta på grävlingar. Grävlingens ögon är små, och det är även de vitspetsade öronen, men jag har lärt mig att aldrig underskatta dess välutvecklade hörsel och luktsinne. Jag visste att om den hörde minsta ljud från mig eller kände vittringen av mig, skulle den genast kila tillbaka under jorden och hålla sig där resten av kvällen.

Den europeiska grävlingen är ett stort, skyggt djur som är närmare en meter långt och 30 centimeter högt och väger omkring 12 kilo. Pälsen är grov och gråaktig, och huvudet är svart- och vitrandigt. Undersidan och de korta benen är svarta, och den har en liten grå svans. Fötterna har fem tår med kraftiga klor.

De tre breda, vita ränderna som går från nosen förbi öronen är ett tydligt kännetecken men också en orsak till viss oenighet. En del säger att grävlingarna kan identifiera varandra i nattmörker med hjälp av ränderna – ändå vet man att grävlingar identifierar varandra med hjälp av luktsinnet. Hur det än förhåller sig gör ränderna grävlingen till ett vackert djur.

Grävlingen är en välbekant figur på Storbritanniens landsbygd. Den är skicklig på att gräva, och den gör tunnlar, gångar och hålor under jorden för att skaffa sig ett bo, som kallas gryt. Det kan vara över 30 meter i diameter, och labyrinten av tunnlar kan vara 300 meter lång! Grävlingen är ett nattdjur, och under dagen använder den bohålorna främst som en plats att sova på. Speciella hålor, bäddade med mossa, löv och annat, används av honan när hon föder sina ungar.

Grytet har ett antal ingångar, ofta nära alträd och bland hagtornsbuskar eller björnbärsbuskar.  En del gryt i England, med mer än 50 ingångar, är över 150 år gamla, och flera generationer inom samma familj kan bo där. Grävlingar kan leva i 15 år eller ännu längre, även om 2–3 år är det normala.

Ett grävlingsgryt är inte svårt att känna igen – kring ingångarna ligger stora högar av jord, grus och stenar som grävlingen har grävt upp. Man inser hur starkt djuret är när man ser vad som har kastats ut ur grytet.

Hur ser man då att ett gryt är bebott? Leta först upp grävlingens toalettgropar – de 20 centimeter djupa hål med en diameter på mellan 15 och 20 centimeter som finns runt grytet. Om det finns spillning i dem, och i synnerhet om den är färsk, finns det grävlingar i boet. Se dig också om efter upptrampade stigar som leder bort från grytet, och under sommarmånaderna kan du titta efter tillplattad vegetation. I leriga områden kan du leta efter grävlingsspår, och nära grytet kan du söka efter träd med spår av lera eller med skrapmärken, eftersom djuret kan ha lagt framtassarna med de kraftiga klorna på trädet för att sträcka ut sig ungefär som en katt. Om grytet är stort, kan det vara svårt att få syn på grävlingarna, eftersom de kanske använder en annan öppning. Så gå dit tidigt på dagen och placera pinnar över alla hål. Nästa morgon kommer du att se vilka öppningar som djuret har använt – pinnarna kommer att ha kastats åt sidan.

Grävlingen kan gå långa sträckor om natten för att leta efter föda, till exempel ekollon eller bokollon, eller också kan den lukta sig till och gräva fram kaninungar eller getingbon fulla med larver. Vad är då huvudfödan? Jo, daggmaskar! Grävlingen äter nästan allt – vilda frukter, lökar av klockhyacinter, svampar och skalbaggar. Jag minns att jag en mycket fuktig julikväll såg grävlingar som höll sig nära grytet, för i det grova gräset fanns mängder av sniglar, en riktig delikatess, som hade kommit fram i regnet.

Grävlingar parar sig vanligtvis i juli, och en normal kull på fyra eller fem ungar föds i februari. När ungarna är omkring tre månader gamla, kommer de upp och leker kring grytets ingång. Medan ungarna är ute, hjälps hanen och honan åt att byta ut bäddmaterialet. Grävlingar är renliga djur och håller ordentligt rent i sina gryt. Vanligtvis lufttorkar de bäddmaterialet vår och höst, men det kan ske vilken månad som helst på året. Föräldrarna drar ut det gamla torra gräset och de gamla bladen och ersätter det med nytt material – de kan samla in så många som 30 knippen på en natt. De håller dem mellan hakan och framtassarna medan de hasar sig baklänges in i grytet.

För att markera sitt revir utsöndrar grävlingen en starkt luktande vätska från en körtel under svansen. Den sätter sin doftmarkering på grästuvor, stenar eller staketpinnar. Den kan till och med spruta den här vätskan på andra grävlingar inom reviret för att känna igen dem. Genom de här doftmarkeringarna kan en grävling lätt finna ingången till grytet när den backar mot det.

Koltrastens sång hade dött bort, och allt var tyst i den mörka skogen. Jag satt alldeles stilla och vågade knappt andas, när jag i ögonvrån såg grävlingens svartvita markering framträda. Under några sekunder stod grävlingen i ingången till grytet och nosade i luften efter fara innan den begav sig ut i natten – precis som om han var en godsherre som skulle ta en promenad på sina ägor.

[Bild på sidorna 12, 13]

Håla som används när ungarna föds

Sovhåla

Bäddmaterial

[Bild på sidan 13]

Grävlingsungar

[Bilder på sidan 13]

Grävlingens föda består av bland annat ekollon, svampar och maskar

[Bildkälla på sidan 13]

Bilder på grävlingar: © Steve Jackson, www.badgers.org.uk