Hur vi undkom en skrämmande lavaström

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KONGO (KINSHASA)

DET är tisdagen den 15 januari 2002, en till synes helt vanlig dag i Centralafrika. Jag och ett annat Jehovas vittne kommer till Goma i Kivuprovinsen i Kongo (Kinshasa) för att träffa vittnena i trakten kring de stora sjöarna.

Ingenting att oroa sig över

Nyiragonyovulkanen (3 470 meter hög), som ligger 19 kilometer från staden Goma, drar till sig vår uppmärksamhet. * Vi hör hur den mullrar, och vi kan också se hur rök stiger upp från den. För folket i Goma är det här inget ovanligt vid den här tiden på året, och de oroar sig inte.

Under eftermiddagen är vi med vid möten i två av Jehovas vittnens församlingar. Vi känner fortfarande hur marken skälver och vi hör hur det mullrar, men det tycks inte bekymra någon. Myndigheterna i Goma fortsätter att försäkra befolkningen om att det inte finns någon anledning till panik. En kongolesisk vulkanolog har i månader förutsagt ett utbrott, men ingen tycks ha tagit honom på allvar. En vän säger i förbigående: ”I kväll kommer himlen att vara röd på grund av att vulkanen är verksam.”

”Vi måste fly omedelbart!”

När vi kommer tillbaka till vårt logi får vi det klara beskedet: ”Vi måste fly omedelbart!” Situationen är farlig. Staden är i stor fara. Så snabbt saker och ting kan förändras! Nyss hade vi resonerat om möjligheten att använda Goma som en central för predikoverksamheten. Nu, sent på eftermiddagen, uppmanas vi att lämna staden, därför att den hotas av förstöring!

När natten faller på blir himlen eldröd – av förklarliga skäl! Lavaströmmen från Nyiragonyo är på väg mot staden. Berget liknar en enorm kokande gryta som häller ut sitt innehåll, glödande smält lava som förstör allt i sin väg. Aldrig har vi packat våra resväskor så snabbt! Klockan är nästan sju på kvällen.

Tusentals flyktingar på väg

Vi ger oss snabbt av, och när vi kommer ut på vägen från Goma är den fylld med massor av människor som flyr för sina liv. De flesta går till fots och bär på de ägodelar de har kunnat få med sig. Många balanserar sina bördor på huvudet. Några har packat in sig i överfyllda fordon. Alla är på väg mot gränsen  till Rwanda som ligger nära Goma. Men en vulkan respekterar inte människogjorda gränser. Ingen armé kan hindra dess framfart! Vi ser soldater som kapitulerar inför lavan och också flyr för sina liv. Det är praktiskt taget omöjligt för bilar att ta sig fram på vägen. Vi måste fortsätta till fots. Vi befinner oss mitt i denna kämpande hop av 300 000 människor – män, kvinnor, barn och spädbarn – alla flyr de från vulkanens vrede. Jorden under våra fötter fortsätter att mullra och skälva.

Alla flyr för sina liv. Min vän och jag, främlingar från en stor stad, befinner oss mitt i hopen tillsammans med några lokala Jehovas vittnen som vakar över oss. Deras närvaro och deras stora omsorg rör oss djupt och ger oss en känsla av trygghet i den här mycket pressande och svåra situationen. Folk flyr med vad de kan bära – kläder, kokkärl och lite proviant. I detta människohav knuffas man och trängs man. Bilar som försöker ta sig förbi stöter till en del människor, så att de tappar sina få ägodelar på marken. Stackars den som snubblar! Alla är spända och rädda. Vi försöker ta oss till Gisenyi som ligger bara någon mil in i Rwanda. Vi fortsätter vår påtvingade vandring.

En natt i säkerhet

Vi kommer fram till ett värdshus, men naturligtvis finns det inga rum kvar. Efter en tröttsam vandring i tre och en halv timme måste vi nöja oss med att sitta runt ett bord i trädgården. Vi är glada över att vi lever och är utom fara och att vi är tillsammans med våra kristna bröder som gått i sällskap med oss. Glädjande nog, har inget Jehovas vittne förlorat livet.

Det är tydligt att vi måste tillbringa natten utomhus. Från det här trygga avståndet kan vi beskåda den eldröda himlen över staden Goma. I sanning en mycket imponerande och vacker syn! Sakta börjar dagen gry. Det har fortsatt att mullra och skälva hela natten. När  vi ser tillbaka på den gångna dagens svåra händelser känner vi medlidande med de tusentals familjer som har måst fly med sina barn.

Hjälp kommer fort

Jehovas vittnen från Kigali, Rwandas huvudstad, förenar sig med oss på fredag middag den 18 januari. En hjälpkommitté som består av bröder från Goma och Gisenyi börjar arbeta. Första målet är att inkvartera de flyende vittnena i de sex Rikets salar som finns i området. Det här ordnas samma dag. En skylt på franska och swahili sätts upp vid sidan av vägen. Den visar vägen till Rikets sal, där flyktingarna kan få hjälp och tröst. Samma dag anländer också tre ton basförnödenheter till de Rikets salar där vittnena fått härbärge. Nästa dag, på lördagen, kommer en lastbil från Kigali med mat, filtar och plastskynken, tvål och medicin.

Oron ökar

Detta är en tid av djup oro. Hur skall alla dessa människors behov tillgodoses? Och vulkanen? När skall utbrottet ta slut? Hur pass förstörd är staden Goma? De nyheter som når oss och de fortsatta skalven verkar inte lovande. Experter befarar att farliga nivåer av svaveldioxid skall förorena luften. Man oroar sig också över att vattnet i Kivusjön skall bli förorenat till följd av kemiska reaktioner.

Under de 48 timmarna efter utbrottet kommer det oroväckande rapporter. Sedan, på lördagseftermiddagen, får vi veta att omkring 10 000 personer, bland dem åtta Jehovas vittnen och ett barn, är instängda av lava som omringar dem. På vissa ställen är lavan två meter djup. Luften är fylld av giftiga gaser. Vi oroar oss över deras liv. Situationen ser hopplös ut. Till och med Gomas katedral har praktiskt taget förstörts av lavans obevekliga framfart. Ingen tror vid den tidpunkten att Goma skall resa sig ur askan.

Lugnande nyheter

Söndag morgon klockan nio får vi så ett telefonsamtal från en av de bröder som blivit inringade av lavan. Han berättar för oss att situationen håller på att förbättras. Det regnar, lavan svalnar och luften blir klarare. Trots att lavaströmmen fortfarande är het och farlig börjar människor att gå över den för att ta sig till säkrare mark. Staden är inte helt förstörd.

Det här är de första goda nyheterna sedan de katastrofala händelserna började. Vulkanen tycks vara mindre aktiv. Experter i omgivningen kommer med motstridiga uppgifter. Vi lyckas få kontakt med grannstaden Bukavu, som ligger vid andra änden av Kivusjön. Vi får veta att fem familjer och tre barn utan sina föräldrar har kommit fram till Bukavu med båt. Jehovas vittnen i staden tar hand om dem.

 Vi kan återvända!

Måndagen den 21 januari kan vi uppmuntra och trösta offren i Gisenyi och också ta reda på deras behov. Vi finner att bröderna som är tillfälligt inhysta i sex Rikets salar håller på att organisera sig. Vi kan få en exakt siffra på det antal Jehovas vittnen som flytt – 1 800 inklusive barnen.

Men hur går det i fortsättningen? De lokala myndigheterna planerar att genast sätta upp läger för flyktingarna. Men många har fortfarande obehagliga minnen från de flyktingläger som sattes upp efter folkmordet 1994. Vi beslutar att återvända till Goma, och fram emot middagstiden når vi staden. Omkring 25 procent av staden har ödelagts. Vi kan gå på den nu hårdnande lavan som flöt ner genom stadens gator. Den är fortfarande varm, och gaser sipprar ut och sprider sig i luften. Många människor är beslutna att återvända till staden.

Klockan ett har vi ett möte med 33 kristna äldste i Rikets sal för Centrumförsamlingen i Goma. Alla är överens om att man skall återvända till Goma. ”Det är här vi hör hemma”, säger de. Men hur är det då med risken för att vulkanen skall få ett nytt utbrott? ”Det är vi vana vid”, svarar de. De befarar att om de inte kommer tillbaka snart skall allt de äger bli plundrat. Nästa dag är alla de familjer av Jehovas vittnen som flytt tillbaka i Goma. Flertalet av de 300 000 människor som hade gått över gränsen har också återvänt till den drabbade staden.

En vecka senare

Staden är återigen full av liv och verksamhet. Det är tydligt att den inte kommer att dö. Snart påbörjas arbetet med att jämna ut lavan, så att de två delarna av staden som har blivit avskurna från varandra kan återförenas. Allt som fanns i lavans väg har förstörts. Affärscentret och den del där stadsförvaltningen låg har ödelagts. Det beräknas att en tredjedel av startbanan på flygplatsen förstörts.

En sammanräkning visar att 180 familjer av Jehovas vittnen är bland dem som förlorat allt och är hemlösa. Hjälpkommittén gör anordningar för att hjälpa cirka 5 000 män, kvinnor och barn att få dagliga matransoner. En sändning plastpresenningar som skänkts av Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike och Schweiz skall användas som tillfälligt skydd för de hemlösa och för mötesplatser för de församlingar vars Rikets salar blivit allvarligt skadade eller förstörda. En del av de hemlösa vittnena skall bo hos andra vittnen, vars hem är oskadade, medan andra får bo i de tillfälliga logierna.

Fredagen den 25 januari, omkring tio dagar efter den hemska natten, är 1 846 närvarande vid ett möte som hålls på en skolgård i Goma för att lyssna till uppmuntrande ord från Bibeln. Bröderna uttrycker stor tacksamhet för den tröst och den praktiska hjälp som Jehova gett genom sin organisation. Vi besökare är djupt rörda över det mod och den starka tro som bröderna visat trots sin svåra belägenhet. Hur skönt är det inte att mitt i en sådan nödsituation vara en del av ett brödraskap som är förenat i tillbedjan av den sanne Guden, Jehova, källan till evig tröst. (Psalm 133:1; 2 Korinthierna 1:3–7)

[Fotnoter]

[Karta på sidorna 22, 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Linjer med pilar visar lavaströmmen

KONGO (KINSHASA)

Nyiragonyo

↓ ↓ ↓

Flygplatsen i Goma ↓ ↓

↓ GOMA

↓ ↓

KIVUSJÖN

RWANDA

[Bild på sidan 23]

Den flytande lavan tvingade tiotusentals människor att fly från staden Goma

[Bildkälla]

AP Photo/Sayyid Azim

[Bilder på sidorna 24, 25]

Inom en vecka anordnade Jehovas vittnen sina kristna möten