Kommer aids att besegras? I så fall, hur?

I MÅNGA afrikanska länder har man tid efter annan förnekat aidsepidemin. Det är ett ämne som många helst inte vill tala om. Men på senare år har man gjort ansträngningar för att informera och utbilda först och främst unga människor och att uppmuntra till öppna samtal. De här ansträngningarna har haft begränsad framgång. Människors livsstilar och vanor är djupt rotade, och det är svårt att åstadkomma förändringar.

Medicinska framsteg

Inom det medicinska området har forskare fördjupat sina kunskaper om hiv och utvecklat mediciner som har kunnat förlänga mångas liv. En kombinationsbehandling med åtminstone tre antiretrovirala läkemedel, som verkar hämmande på retroviruset, används i dag med framgång.

Även om det inte botar sjukdomen, har de här medicinerna lyckats sänka dödligheten bland hivsmittade, särskilt i industriländerna. Många betonar nödvändigheten av att förse utvecklingsländerna med de här medicinerna. Men läkemedlen är dyra och kostar mycket mer än vad de flesta i sådana länder har råd med.

 Detta har aktualiserat frågan: Är ekonomisk vinning viktigare än en människas liv? Frågan uppmärksammades av dr Paulo Teixeira, som leder Brasiliens program för hiv/aids. Han sade: ”Vi kan inte tillåta att tusentals människor lämnas åt sig själva utan mediciner som hade hjälpt dem att överleva, bara för att göra vinster som vida överstiger dem som företag normalt gör.” Han tillade: ”Jag är oerhört mån om att kommersiella intressen inte skall sättas före etiska och mänskliga värden.”

Några länder har bestämt sig för att sätta sig över några av de stora läkemedelsföretagens patent och låta tillverka eller importera läkemedel utan varumärkesnamn, till avsevärt lägre kostnad. * Enligt en undersökning var ”de lägsta priserna [på mediciner utan varumärkesnamn] 82 procent lägre än de gängse priserna i USA”, rapporteras det i South African Medical Journal.

 Hinder för behandling

Så småningom började de stora läkemedelsföretagen erbjuda utvecklingsländer aidsmediciner till kraftigt reducerade priser. Man hoppades att medicinerna på så sätt skulle komma många fler till del. Men det finns stora hinder att övervinna innan sådana läkemedel blir lättillgängliga i utvecklingsländer. Ett av hindren är kostnaderna. Även när man har sänkt priset avsevärt, har majoriteten av de behövande fortfarande inte råd att köpa dem.

Ett annat problem är att det är svårt att ta aidsmedicinerna på ett korrekt sätt under de särskilda förutsättningar som krävs. Många tabletter skall tas dagligen, vid bestämda tider. Om man inte noga följer doseringen, kan läkemedelsresistenta former av hiv utvecklas. Under afrikanska omständigheter kan man inte alltid vara säker på att doseringen kan följas. Det kan råda brist på mat, det kan vara svårt att få tag på rent dricksvatten, och sjukvården kanske är otillräcklig.

Dessutom måste de som tar medicinerna genomgå regelbundna kontroller. Om resistens uppstår, måste patienten få en annan kombination av läkemedel. Erfaren sjukvårdspersonal krävs för detta, och provtagningarna är kostsamma. Medicinerna ger också biverkningar, och resistenta former av hiv håller på att utvecklas.

På den särskilda aidskonferens som FN:s generalförsamling höll i juni 2001 föreslog man att en fond – Global Health Fund – skulle inrättas för att ge stöd till utvecklingsländer. Man beräknade att det behövdes mellan sju och tio miljarder dollar. Än så länge har de utlovade medlen till den här fonden inte på långt när nått upp till den summan.

Forskare hyser starka förhoppningar om att kunna hitta ett vaccin, och olika typer har testats i flera länder. Även om de här försöken slår väl ut, kommer det att ta flera år innan ett vaccin har utvecklats, testats och blivit väl beprövat för allmänt bruk.

En del länder, som Brasilien, Thailand och Uganda, har haft stor framgång med sina behandlingsprogram. I Brasilien har antalet aidsrelaterade dödsfall halverats, när man har använt läkemedel som har framställts i det egna landet. I det lilla landet Botswana, där man har de ekonomiska resurser som behövs till detta, försöker man göra bromsmediciner tillgängliga för alla som har det behovet och försöker också tillhandahålla den nödvändiga sjukvården.

Att vinna kampen mot aids

Aids skiljer sig från en del andra epidemier i ett viktigt avseende: sjukdomen går att förebygga. Om man är villig att hålla sig till Bibelns grundläggande principer, kan man – om inte i alla, så i många fall – undvika smitta.

Bibelns moralnormer är tydliga. De som inte är gifta skall avhålla sig från sexuellt umgänge. (1 Korinthierna 6:18) De som är gifta skall vara trogna mot varandra och inte begå äktenskapsbrott. (Hebréerna 13:4) Att följa Bibelns uppmaning att avhålla sig från blod bidrar också till att skydda sig. (Apostlagärningarna 15:28, 29)

De som redan är smittade kan känna stor glädje och tröst genom att skaffa sig kunskap om den värld utan sjukdomar som Gud har utlovat i en nära framtid och sedan genom att hålla sig till Guds krav.

Bibeln försäkrar oss att allt det lidande som människor upplever, däribland alla sjukdomar, till slut kommer att upphöra. Följande löfte ges i Uppenbarelseboken: ”Och jag hörde en hög röst från tronen säga: ’Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’” (Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Denna försäkran gäller inte bara dem som har råd med dyrbar medicinsk behandling. Det profetiska löftet bekräftas i Jesaja 33:24: ”Ingen som har sin boning där kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” Alla människor på jorden kommer då att hålla Guds lagar och få fullkomlig hälsa. Då kommer aids och alla andra sjukdomars frammarsch att hejdas för alltid.

[Fotnot]

 [Ruta/Bilder på sidorna 9, 10]

DET HÄR VAR DET VERKLIGA BOTEMEDEL JAG SÖKTE

Jag bor i södra Afrika och är 23 år. Jag kommer ihåg dagen då jag fick veta att jag var hivpositiv.

Mamma och jag satt i mottagningsrummet när läkaren kom och gav mig beskedet. Det var den värsta nyhet jag någonsin hade hört. Jag blev förvirrad. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag tänkte att de måste ha gjort ett misstag på laboratoriet. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag ville bara gråta, men det kom inga tårar. Läkaren började diskutera bromsmediciner och min behandling med mamma, men jag var alldeles för chockad för att fatta något av det.

Jag förstod att jag måste ha blivit smittad av någon på universitetet där jag studerade. Jag ville så gärna prata med någon som förstod min situation, men jag kunde inte komma på vem det skulle kunna vara. Känslor av värdelöshet och misslyckande kom över mig. Trots stödet från familjen kände jag mig vilsen och rädd. Som många andra unga människor hade jag så mycket att se fram emot. Jag hade bara två år kvar till examen, men nu hade det hoppet grusats.

Jag började ta medicinerna som jag hade blivit ordinerad, och jag gick för att få aidsrådgivning, men jag kände mig ändå deprimerad. Jag bad till Gud att han skulle visa mig sann kristendom innan jag dog. Jag var medlem i en av pingstkyrkorna, men inte en enda från kyrkan kom någonsin och besökte mig. Jag ville veta sanningen och vad som skulle hända med mig efter döden.

En förmiddag i början av augusti 1999 knackade två Jehovas vittnen på min dörr. Jag var väldigt sjuk den dagen, men jag orkade i alla fall sitta uppe en stund i vardagsrummet. De två damerna presenterade sig och sade att de hjälpte människor att studera Bibeln. Vilken lättnad det var att äntligen få svar på mina böner! Men vid det laget var jag så svag att jag varken kunde läsa eller koncentrera mig särskilt länge.

Hur som helst berättade jag att jag ville studera Bibeln, och vi kom överens om en tid. Men tyvärr hann vi inte träffas, eftersom jag blev inlagd på en psykiatrisk klinik på grund av min depression. Jag blev utskriven tre veckor senare, och till min stora lättnad hade vittnena inte glömt mig. Jag minns att en av dem fortsatte att hålla kontakt med mig för att höra hur jag mådde. Fysiskt blev jag faktiskt lite bättre, och jag började studera Bibeln mot slutet av året. Det var inte lätt för mig när min hälsa var så vacklande, men hon som studerade med mig var förstående och tålmodig.

Det gjorde verkligen ett starkt intryck på mig, när jag fick läsa i Bibeln om Jehova och hans egenskaper, vad det innebär att lära känna honom och att ha evigt liv att se fram emot. För första gången förstod jag också orsaken till människans lidande. Det gav mig stor glädje att studera om Guds kungarike, som snart kommer att ersätta alla andra regeringar. Det motiverade mig att ändra hela min livsstil.

Det här var det verkliga botemedel jag sökte. Så tröstande det var att förstå att Jehova fortfarande älskar och bryr sig om mig! Förut tänkte jag att Gud hatade mig och att det var därför som jag blev smittad med den här sjukdomen. Men jag fick veta att Jehova kärleksfullt har gjort förlåtelse möjlig genom anordningen med Jesu Kristi lösenoffer. Jag förstod då att Gud bryr sig om oss, som det står i Bibeln, i 1 Petrus 5:7: ”Medan ni kastar allt ert bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om er.”

Genom att studera Bibeln varje dag och genom att vara med vid mötena i Rikets sal försöker jag verkligen anstränga mig att vara så nära Jehova som jag bara kan. Ibland är det inte så lätt, och då tömmer jag ut all min oro i bön till Jehova och ber att han skall styrka och trösta mig. Medlemmarna i församlingen finns också alltid där som ett stöd för mig, så jag känner mig lycklig.

Jag tar regelbundet del i predikoarbetet tillsammans med min församling. Jag vill ge andra andlig hjälp, särskilt dem som är i samma situation som jag. Jag blev döpt i december 2001.

[Bild]

Det gav mig stor glädje att få kunskap om Guds kungarike

[Bild på sidan 8]

En rådgivningsgrupp i Botswana

[Bild på sidan 10]

På den paradisiska jorden kommer alla att få fullkomlig hälsa