Ser du vad det här är?

”Det är ett piano!” ”Nej, jag tycker att det ser ut som en synthesizer.” ”Det där är definitivt en orgel!” ”Nej, ni har fel allihop. Det är en cembalo.” Vad är det för instrument egentligen?

KLAVIATURERNA på de här musikinstrumenten påminner verkligen om varandra. Men ljudet som frambringas och sättet att frambringa ljudet när en av tangenterna trycks ner kan variera väldigt mycket. Varifrån kommer klaverinstrumenten och hur utvecklades de? Låt oss titta lite närmare på klaverinstrumenten genom århundradena.

Hydraulis – Vad var det?

Man tror att den tidigast kända manualen, eller klaviaturen, tillhörde ett instrument som kallades hydraulis, eller vattenorgel, och att den utvecklades av Ktesibios, en uppfinnare i Alexandria, under första hälften av 200-talet f.v.t. Det sägs så här i boken Musical Instruments of the West: ”Luft pumpades ... in i ett perforerat kärl (pnigeus) stående i en vattenbehållare, och från det ... leddes luften direkt in i luftlådan, som var placerad under [en rad] pipor. Pressen från vattnet bevarade lufttrycket konstant.” Piporna frambringade ljud med hjälp av slejfer som manövrerades av ett antal stora tangenter. Eftersom tonerna på en hydraulis var höga och gälla, passade den bra att användas utomhus vid cirkusföreställningar, tivolin och festspel. Instrumentets popularitet var som störst under romarriket – till och med kejsar Nero har beskrivits som en skicklig orgelspelare.

Den pneumatiska orgeln

När vattenkompressorn ersattes med bälgar som reglerade lufttrycket, inleddes glansperioden för den pneumatiska, eller luftdrivna, orgeln. Bälgverket gjorde det möjligt för organisten att sitta vid instrumentet och fördela luftströmmen med hjälp av fötterna eller händerna. Utgrävda lämningar av en sådan orgel har daterats till 200-talet v.t., och sådana orglar fortsatte att vara i flitigt bruk under de följande århundradena. Eftersom man fortfarande använde en primitiv manual, kunde melodier spelas enbart i ett mycket långsamt  tempo. Detta berodde på att storleken på varje tangent måste stå i proportion till dess egen orgelpipa. För att spela en låg ton skulle organisten troligen ha behövt använda hela handen eller i alla fall knytnäven för att trycka ner den stora tangenten.

På 1300-talet hade orgeln blivit ett ”nästan uteslutande kyrkligt instrument i västra Europa”. (The Encyclopedia of Music) Utvecklingen av ett mekaniskt regerverk gjorde att orgelmanualens utseende och funktion förändrades helt och hållet. Den här mekanismen gjorde det möjligt att placera piporna ett stycke ifrån manualen, och själva tangenterna kunde placeras tätare. Så småningom kunde organisten spela musikstycken fortare på ett mjukt och behagligt sätt genom att använda ett finger för varje tangent. Mozart uppskattade orgeln så mycket att han kallade den musikinstrumentens kung.

Tidiga stränginstrument

Första gången Bibeln refererar till stränginstrument är i 1 Moseboken 4:21, och sådana omnämns också senare i förbindelse med Israels nation. Men det var inte förrän på 1400-talet v.t. som man förenade stränginstrument (som man vanligtvis knäppte på med fingrarna eller slog an med hammare eller klubba) med klaviaturen. Den klaviatur som vi i dag är bekanta med användes först på ett instrument som kallas klavikord. Det var ett enkelt, lådliknande instrument med strängar som löpte från vänster till höger. När musikern tryckte ner en tangent, höjdes en metalltunga och träffade strängen underifrån.

Sedan kom cembalon, spinetten och virginalen. * De här instrumenten, i synnerhet cembalon, blev de viktigaste klaverinstrumenten under 1500- och 1600-talen. Den nya mekaniken hos cembalon var nyskapande. Boken The History of Musical Instruments beskriver den så här: ”Knäppningen på strängarna åstadkoms med hjälp av ett plektrum i stället för med en metalltunga som på klavikorden. På bakre delen av varje tangent satt det en smal upprättstående träbit, en så kallad docka, på vilken det satt ett litet plektrum eller en tunn läderbit ... När tangenten slogs an, trycktes dockan upp så att plektrumet knäppte på strängen, och tack vare en fjädrande vippanordning föll dockan sedan tillbaka utan att plektrumet vidrörde strängen igen.”

Den här nya mekaniken gav cembalon dess distinkta ljud. En före detta konsertpianist beskrev cembalons ljud, som skiljer sig från ljudet av nutidens piano, på det här sättet: ”Den har ett tunt, metalliskt ljud, och så fort man släpper tangenterna försvinner tonen.”

Under årens lopp har formen på cembalon varierat mycket. De äldsta hade en enkel manual och bara en sträng till varje tangent. Senare utvecklades typer med två manualer, flera strängar till varje tangent och andra anordningar för att variera tonen. Berömda kompositörer, som Johann Sebastian Bach (1685–1750) och Domenico Scarlatti (1685–1757), drog full fördel av tonen och de tekniska möjligheterna hos cembalon och komponerade ett överflöd av musik som har levt kvar ända fram till vår tid.

Dragspelet utvecklades under 1800-talet, och på 1900-talet blev pianodragspelet synnerligen populärt. Det är en kombination av ett klaverinstrument och ett blåsinstrument, eftersom det har en bälg som pressar luft förbi metalltungor som vibrerar. Det moderna dragspelet har en basklaviatur med ända upp till 140 knappar i sju knapprader och en manual med ett tonomfång på två till fyra oktaver.

Den elektroniska musikåldern

På 1900-talet började tidsåldern för de elektroniska klaverinstrumenten. Det första (en elektromekanisk elektrofon) kallades telharmonium, och utvecklades 1906 av Thaddeus Cahill. På 1930-talet dök elorglar upp och följdes snart av elpianon. Mekaniken hos en elorgel står i skarp kontrast till den som fanns i en hydraulis. När en tangent trycks ner på en elorgel, alstras en elektrisk signal som i sin tur frambringar en ton. Tonen förändras och förstärks innan den når publikens öron.

Ett av de elektroniska klaverinstrument som är populärast i dag är synthesizern. Den började  utvecklas på 1940-talet och har blivit ett mycket använt instrument som föredras av de flesta moderna band och grupper. På en synthesizer kan bokstavligt talat alla tänkbara ljud frambringas – från ljudet av en skällande hund till en symfoniorkester.

Det är inte förvånande att datorn spelar en framträdande roll i den moderna musiken. Dagens synthesizer är ofta datoriserade, eller också kan man använda en dator för att frambringa ljudet, och själva datorn fungerar då som ett musikinstrument. Ofta används en klaviatur på en keyboard för att styra en sådan dator, men dagens musiker har också möjlighet att styra sin dator med en mus eller ett vanligt tangentbord. ”Numera har varje inspelningsstudio en mängd datorbaserad utrustning. Musiken sparas digitalt på en hårddisk och redigeras därefter på ett mixerbord med hjälp av sofistikerad programvara, innan den slutliga versionen överförs digitalt till ett DAT-band.” – The Encyclopedia of Music.

Betyder den här utvecklingen att det inte finns någon framtid för de akustiska klaverinstrumenten? Det är knappast troligt, när vi tänker på den rörande enkelheten hos Beethovens ”Månskenssonat”, hans ”Für Elise” eller Debussys ”Clair de Lune”. Men genom att reflektera över den musik för klaverinstrument som har komponerats under hundratals år och tänka på vilken inverkan den har haft på oräkneliga miljoner människors liv, måste vi erkänna att klaverinstrumenten verkligen har bidragit mycket till den musik som finns i dag och till människors lycka genom århundradena som gått.

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidorna 20, 21]

Varför utvecklades pianot?

Under den sista delen av 1700-talet ersattes cembalon så småningom av fortepianot, eller pianot, i fråga om popularitet. Hur fick det sitt namn? Det har varit många diskussioner om vem som uppfann instrumentet och när det skedde, men en italienare vid namn Bartolomeo Cristofori arbetade med att utveckla fortepianot i början av 1600-talet. Det namn som Cristofori gav instrumentet, gravicembalo col piano e forte (cembalo med svagt och starkt), betonade en av fördelarna med pianot i jämförelse med cembalon, vars tonstyrka musikern inte kunde kontrollera särskilt mycket. En nyligen utvecklad mekanik gjorde att när en tangent på fortepianot trycktes ner, lyftes hammaren upp och studsade mot strängen. Tonens styrka bestämdes av hur kraftigt tangenten trycktes ner. Detta gav musikern stor frihet att ge uttryck åt den önskade känslan och styrkan i musiken, antingen piano, svagt, eller forte, starkt.

En annan faktor var användningen av tre olika pedaler – fortepedalen, sostenutopedalen och pianopedalen. Respektive pedal gör att tonerna fortsätter att klinga (fortepedalen), att de toner som ljuder i det ögonblick pedalen trycks ner hålls kvar (sostenutopedalen) och att tonen blir svagare (pianopedalen).

Genom hela 1700-talet fortsatte utvecklingen och anpassningen av pianot i Europa. I början av 1740-talet utvecklades taffelpianot, en mindre och mer ekonomisk modell. Den vanliga flygeln, eller konsertflygeln, kräver mer utrymme, eftersom strängarna ligger horisontellt och är olika långa. I början av 1800-talet kom det upprättstående pianot, som fortfarande är en populär modell.

Vakna! frågade en pianist om de väsentligaste skillnaderna i ljud mellan en flygel och ett piano. Hon svarade: ”Det kan sägas med tre ord: klangen, klarheten och livfullheten. Flygeln har ett bredare register när det gäller klangen. Det är renhet och styrka i ljudet. Vid en jämförelse är ljudet i ett piano svagare. Det beror ofta på att pianot står med baksidan mot en vägg, vilket minskar effekten av dess resonansbotten.”

[Bild]

En stor konsertflygel på 2,7 meter

 [Bilder på sidan 18]

Virginal med parkmotiv, 1666, England

Cembalo med tangenter av sköldpaddsskal (infälld), 1760, Tyskland

Pianodragspel, 1960, Italien

Klavikord, 1906, USA

Modern synthesizer med dator

[Bildkälla]

De fyra övre fotografierna: Genom tillmötesgående från Yale University Collection of Musical Instruments

[Bild på sidan 19]

Hydraulis

[Bildkälla]

Foto genom tillmötesgående från Macedonian Heritage

[Bild på sidan 19]

Orgel, operahuset i Sydney i Australien

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Australian Archives, Canberra, A.C.T.