”Rött guld” från Medelhavet

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

EN GÅNG i tiden var de lärde oense om ifall detta var en växt eller ett mineral. Den intensiva färgen har sedan länge fascinerat beundrare. Genom århundradena har den använts som material till konsthantverk, utsmyckningar, amuletter, medicin och till och med pengar. I dag används den framför allt till smycken. Vad är det vi talar om? Röd korall från Medelhavet – så värdefull att den har kallats rött guld.

Exakt vad är röd korall? Hur och var bildas den? Vilka metoder använder man för att plocka den? Hur användes den förr i tiden? Och vad gör man med den i dag?

Djur, växt eller mineral?

Forntida naturforskare beskrev den röda medelhavskorallen (Corallium rubrum), hur den kunde plockas och vad den kunde användas till. Att det här materialet består av skelett som blivit kvar efter koralldjur, vilket faktiskt gäller allt slags korall, förstod man inte förrän på 1700-talet. Det som kanske ser ut som ett miniatyrträds blommor är i själva verket tentaklerna på levande varelser – kolonier av polyper. Grenarna, som kan bli 25–30 centimeter långa, består helt igenom av kalkavlagringar, som kolonier av koralldjur har bildat som skydd. Varje enskild gren hos den röda korallen har en och samma röda ton, men det finns en mängd olika röda nyanser. Röd korall kan växa på vilken fast yta som helst – en klippa, ett skeppsvrak eller till och med en gammal sjunken kanonkula – ända ner till 250 meters djup, men den behöver lugna, rena hav med relativt hög salthalt och med en temperatur som varierar mellan 10 och 29 grader. Man kan hitta den här korallen i Medelhavet utanför Albanien, Algeriet, Frankrike, Grekland, Italien, Jugoslavien, Marocko, Spanien och Tunisien och även i Atlanten utanför Kap Verde och Marocko. Unga kolonier av koraller beräknas växa i genomsnitt 4–8 millimeter på höjden och ungefär 1,5 millimeter i diameter per år.

 Högt värderade sedan urminnes tider

Arkeologiska fynd visar att man länge har uppskattat, bearbetat och handlat med korall. Till en början gjorde man antagligen inget annat än att plocka de grenar av korall som sköljdes upp på Medelhavets stränder. I forntida gravar i Schweiz har man hittat fragment av röd korall som troligen användes som amuletter. Korall lades tillsammans med en sumerisk gudinnas smycken. Egyptierna värderade korallen högt. De forntida judarna tyckte att korall var lika värdefullt som silver och utsökt guld. (Ordspråken 8:10, 11; Klagovisorna 4:7) Även kelterna tillskrev korallen stort värde och smyckade sina vapen och sadlar med den.

Den romerske författaren Plinius skrev att under det första århundradet v.t. plockade man röd korall i Lionbukten utanför Frankrike, utmed Italiens västkust och runt Sicilien. Man fick med sig hela kolonier med hjälp av nät eller skar loss dem med vassa järnverktyg. På den tiden trodde man att koraller kunde bota feber, njursten och ögonbesvär. Man menade också att de kunde skydda sina ägare mot tyfoner och blixtar.

På 900-talet uppfann araber i Nordafrika ett redskap för att kunna skörda korall – ett stort kryss av bjälkar som var 4–5 meter långa. En stor tung sten fungerade som tyngd och höll nere redskapet, samtidigt som olika nät, vissa upp till 8 meter långa, hängde i grupper under det. Redskapet sänktes ner från en båt och drogs över de platser där korallen växte. Grenar av koraller bröts av, fastnade i näten och kunde skördas när redskapet drogs tillbaka upp till ytan. Olika varianter av det här verktyget och den här metoden användes tills  för bara några år sedan, då farhågorna om att de skadar sjöbottnen och den marina faunan ledde till att de förbjöds, till förmån för dykare. Teoretiskt sett kan dykare vara mer selektiva och mindre destruktiva, men i praktiken har en del faktiskt ”kalhuggit” korallbankarna.

Ett traditionellt italienskt hantverk

De forntida romerska hantverkarna tillverkade amuletter, pärlor till halsband och skulpturer som föreställde sådant som fanns i mytologin och naturen. På 1100-talet blomstrade exporthandeln med pärlor, knappar och andra föremål mellan Genua och Konstantinopel och olika hamnar i Medelhavet. På Marco Polos tid (1200-talet) var korall från Medelhavet eftertraktad i Indien och Indokina, och arabiska köpmän förde den ända till Kina.

I Trapani, Neapel och Genua och flera andra städer framställde man stora mängder korallföremål med mjukt slipade ornament. Särskilt framträdande under manierismen och barocken (från 1500- till 1700-talet) var de fantastiska produkter som tillverkades i Trapani – små korallföremål som man fäste på trä eller förgylld metall och som förekom som dekor på allt möjligt – smyckeskrin, brickor, tavelramar, speglar och till utsmyckningen i kyrkor. Livfulla skildringar av Jesu födelse skulpterades i korall, och tusentals små korallpärlor syddes fast på dyrbara kläder och altartextilier. I synnerhet under 1800-talet gjordes smycken av alla de slag i mycket stor omfattning – tiaror, örhängen, berlocker, halsband, kaméer, broscher och armband snidade till blommor, löv, djur och former inspirerade av klassiska ideal.

Staden Torre del Greco vid Neapelbukten i Italien har specialiserat sig på röd korall. Härifrån kommer faktiskt 90 procent av all röd korall som skördas. Skickliga hantverkare använder cirkelsågar för att såga korallen i mindre stycken. En del korall formas maskinellt för att bli till runda pärlor. Andra bitar bearbetas för hand till olika former i olika storlekar, poleras och sätts in i ringar, örhängen och andra föremål. Mellan hälften och två tredjedelar av råmaterialet försvinner i tillverkningsprocessen, vilket är en av anledningarna till att det färdiga korallsmycket kostar mer per gram än ett guldsmycke.

Korallindustrin har haft goda tider och har lagt grunden till stora rikedomar. Sorgligt nog, sägs det i boken Il Corallo Rosso (Den röda korallen), har korallen också lockat sådana som, ”uppfyllda av begäret efter snabba och enkla vinster”, har visat sig beredda att utnyttja korallbankarna så att den är ”på gränsen till utrotning”. Oron för den här korallens framtid och för den industri som är beroende av den har fått engagerade personer att förespråka en förståndig resursanvändning. Även om man menar att den röda korallen ännu inte är en utrotningshotad art, blir det allt svårare att hitta tillräckligt stora stycken av korall som kan passa för smyckekonst. I dag kommer råmaterialet till italienska korallsmycken även från Stilla havet. Olika korallarter plockas runt Japan och Taiwan på omkring 320 meters djup, och man använder till och med miniubåtar och fjärrstyrda robotar i arbetet. Omkring 200 mil utanför Hawaii finns värdefull korall ända ner på 1 500 meters djup.

Underbara korallsmycken och skulpturer visar hur skickligheten hos konsthantverkare har bidragit till den här speciella hantverkstraditionen. Och för dem som uppskattar allt det vår Skapare har gjort är Medelhavets ”röda guld” bara ett exempel bland oändligt många gåvor som han har gett människan att njuta av. (Psalm 135:3, 6)

[Bild på sidan 16]

Halsband från 1800-talet, tillverkat av 75 000 korallpärlor

[Bildkälla]

Per gentile concessione del Museo Liverino, Torre del Greco

[Bild på sidan 17]

Levande korall

[Bilder på sidan 18]

Tiara

Bägare från 1600-talet

Tiara med tillhörande smycken

[Bildkälla]

Alla bilder: Per gentile concessione del Museo Liverino, Torre del Greco

[Bildkälla på sidan 17]

Per gentile concessione del Museo Liverino, Torre del Greco