Från dödligt uppdrag till fridsam verksamhet

BERÄTTAT AV TOSHIAKI NIWA

En japansk pilot som tränades för att utföra en kamikazeattack på ett amerikanskt krigsfartyg under andra världskriget berättar här om hur han kände det medan han väntade på att utföra det dödliga uppdraget.

GENOM det förkrossande nederlaget i slaget vid Midway i juni 1942 hejdades den japanska expansionen i Stillahavsområdet. Från och med då förlorade Japan den ena striden efter den andra mot USA och dess allierade, när dessa började ta tillbaka de områden som Japan hade lagt under sig.

I september 1943 meddelade den japanska regeringen att universitetsstuderande som varit befriade från militärtjänst nu skulle kallas in. I december, vid 20 års ålder, lämnade jag universitetet och tog värvning vid flottan. En månad senare började jag som aspirant vid marinflyget. I december 1944 tränades jag för att flyga ett jaktplan som kallades Zero.

Kamikazepiloternas specialförband

Japan var på väg mot nederlag. I februari 1945 hade flyganfallen mot Japan med bombplan av typen B-29 intensifierats. Samtidigt ryckte amerikanska flottstyrkor fram mot det japanska fastlandet och gjorde det till angreppsmål för hangarfartygsbaserade bombplan.

Några månader tidigare hade Japans militära ledare beslutat att utkämpa en sista strid genom att använda självmordstaktik. Även om det vid den tiden var uppenbart att Japan inte kunde vinna kriget, ledde beslutet till att det blev förlängt och utan tvivel till stora förluster i form av tusentals döda och sårade.

Det var då tanken på att upprätta kamikazeförband föddes. De uppkallades efter ”den gudomliga vinden”, kamikaze, en tyfon som enligt traditionen blåste bort skeppen med mongoliska inkräktare på 1200-talet. För den första kamikazeattacken utrustades fem Zeroplan med var sin 250-kilosbomb för en självmordsdykning mot ett fientligt fartyg.

Marinflygkåren i Yatabe som jag tillhörde fick order om att organisera ett självmordsförband. Var och en av oss fick fylla i en blankett som visade att vi frivilligt anmält oss som kamikazepiloter.

 Jag kände att jag borde offra livet för mitt land. Men även om jag var villig att flyga ut på ett självmordsuppdrag som skulle kosta mig livet, kunde jag bli nedskjuten innan jag träffat målet och på så sätt dö förgäves. Skulle min mor bli nöjd om jag slutade mitt liv utan att ha fullföljt mina plikter mot familjen? Jag hade svårt att övertyga mig själv om att det bästa sättet att använda livet på var att frivilligt åta sig ett självmordsuppdrag. Ändå gjorde jag det.

I mars 1945 bildade specialförbandet i Yatabe den första gruppen av kamikazepiloter. Trots att 29 av mina kolleger blev uttagna, blev inte jag det. Det fastställdes att de skulle ge sig av från flygbasen Kanoya i staden Kagoshima i april, efter det att de hade fått specialträning för det dödliga uppdraget. Innan mina vänner som blivit uttagna förflyttades till Kanoya besökte jag dem i hopp om att få veta hur de kände sig inför självmordsuppdraget.

”Vi skall dö”, sade en av dem lugnt, ”men ha inte själv för bråttom med att dö. Om någon av oss överlever, skall han låta andra få veta hur dyrbar freden är och arbeta för att uppnå den.”

Den 14 april 1945 gav sig mina kamrater av. Några timmar senare lyssnade vi alla på en radioutsändning för att höra hur det gick. Programuppläsaren sade: ”Den första divisionen av kamikazepiloter har dykt ner i en fientlig flottstyrka i havet, öster om Kikai-jima. Alla dog i striden.”

Ohka – en mänsklig bomb

Efter två månader förflyttades jag till marinflygkåren i Konoike som medlem av dess specialförband Jinrai, som betyder ”den gudomliga åskan”. Specialförbandet bestod av landbaserade bombplan, eskorterande jaktflyg och hangarfartygsbaserade bombplan.

Från varje ”moderplan” – ett tvåmotorigt bombplan – hängde en Ohka, som betyder ”körsbärsblomma”. Namnet symboliserade de unga piloterna, som var villiga att offra livet. Ohkan var ett ensitsigt glidflygplan med en vingbredd på 5 meter och en vikt på 440 kilo. Det var utrustat med en ungefär ett ton tung sprängladdning i planets nos.

När moderplanet närmade sig angreppsmålet, kröp en pilot ut genom bombluckan och ner i Ohkan, som sedan frigjordes från moderplanet. Efter en kort glidflygning med hjälp av tre raketmotorer, som var och en hade bränsle för 10 sekunder, störtade den in i målet. Det här kunde verkligen kallas en mänsklig bomb. När Ohkan väl hade skickats i väg, fanns det ingen återvändo.

Under övningen skulle en Ohkapilot sätta sig i ett Zeroplan och dyka mot målet från 6 000 meters höjd. Jag såg flera piloter förlora livet under dessa träningspass.

 Innan jag blev uttagen till förbandet, hade den första gruppen gett sig av. Den bestod av 18 bombplan som alla förde med sig en Ohka och som eskorterades av 19 jaktplan. Bombplanen var tungt lastade och gick sakta. Inget av dem nådde fram till sitt mål. Alla bombplan och eskorterande plan sköts ner av amerikanskt flyg.

Eftersom det inte fanns fler eskortplan, tvingades Jinraiförbandet efter detta att ge sig av på sina flyguppdrag utan dem. De som gjorde det kom aldrig tillbaka. De dog allesammans, ja, försvann på Okinawas slagfält.

Krigets sista dagar

I augusti 1945 överfördes jag till marinflygkåren i Otsu. Basen låg vid foten av berget Hiei-zan nära staden Kyoto. I väntan på att amerikanska styrkor skulle landstiga på det japanska fastlandet planerade vi att utföra självmordsattacker mot amerikanska örlogsfartyg genom att skjuta i väg Ohkabomber från berget. Och för att kunna göra det drog vi upp räls till toppen av berget.

Vi väntade på att få ordern att starta. Men ordern kom aldrig. Sedan Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber den 6 respektive 9 augusti kapitulerade Japan villkorslöst den 15 augusti för USA och dess allierade. Kriget var äntligen över, och jag hade med knapp nöd överlevt.

I slutet av augusti återvände jag till min hemstad, Yokohama, men mitt hem hade förvandlats till aska efter flygraider av bombplan av typ B-29. Min familj befann sig i djupaste förtvivlan. Min syster och hennes son hade omkommit i lågorna. Men det var en tröst för oss att min yngre bror oskadd kom tillbaka från kriget.

Mitt bland ruiner och i en tid av allvarlig livsmedelsbrist återvände jag till universitetet för att avsluta min utbildning. Efter ett års studier blev jag utexaminerad och fick ett arbete. Jag gifte mig 1953 med Michiko och blev med tiden far till två söner.

Min längtan efter fred

År 1974 började Michiko studera Bibeln tillsammans med ett Jehovas vittne. Hon började snart vara med vid deras möten och ta del i deras predikoverksamhet. Jag motsatte mig att hon gick ut så ofta. Men hon förklarade att den kristna tjänsten främjar verklig fred och lycka. Om det var på det sättet, tänkte jag, då borde jag inte hindra henne, utan i stället samarbeta med henne.

Just vid den här tiden anställde jag några unga Jehovas vittnen för att arbeta som nattvakter. När de kom, ställde jag frågor om deras organisation och förkunnartjänst. Jag märkte till min förvåning att de, till skillnad från andra ungdomar i deras ålder, var uppmärksamma och hade en självuppoffrande attityd. De hade genom sitt studium av Bibeln lärt sig att visa de här egenskaperna. De förklarade att ingenstans i hela världen finns det någon rasdiskriminering bland Jehovas vittnen, utan de rättar sig helt och fullt efter Bibelns befallning att man skall älska Gud och sina medmänniskor. (Matteus 22:36–40) De betraktar alla sina medkristna som bröder och systrar, oavsett vilket land de kommer ifrån. (Johannes 13:35; 1 Petrus 2:17)

”De är ju riktiga idealister”, tänkte jag. Eftersom många av kristenhetens samfund stred inbördes, hade jag svårt att tro att Jehovas vittnen var ett undantag.

Jag berättade för dem om mina tvivel. De unga vittnena använde Jehovas vittnens årsbok för att  visa mig att Jehovas vittnen i Tyskland hade blivit fängslade och till och med avrättade för sin neutrala ståndpunkt under Hitlerregimen. Jag blev övertygad om att Jehovas vittnen är sanna kristna.

I december 1975 symboliserade sedan min hustru sitt överlämnande åt Gud genom vattendop. I samband med det blev jag erbjuden ett bibelstudium. Men när jag tänkte på mina ekonomiska förpliktelser, som kostnaderna för mina söners utbildning och inteckningslånen på vårt hus, var jag inte modig nog att ta det steget. Gifta män i församlingen anpassade sina förvärvsarbeten för att få mer tid över för andlig verksamhet. Jag antog att det förväntades att jag skulle göra likadant. Men till slut, efter att ha fått se hur man kan få balans mellan det kristna levnadssättet och förvärvsarbetet, beslutade jag mig för att studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.

Beslutet att tjäna fridens Gud

Efter två års studium frågade brodern som studerade Bibeln med mig om jag hade tänkt på att överlämna mitt liv åt Gud. Men det steget hade jag inte tagit, och det bekymrade mig.

En dag rusade jag nerför trapporna på min arbetsplats och föll omkull. I fallet slog jag i bakhuvudet och blev medvetslös. När jag kom till medvetande igen, hade jag en fruktansvärd huvudvärk och fick åka till sjukhuset i ambulans. Fastän bakhuvudet var mycket svullet, fanns det ingen fraktur eller inre blödning.

Jag var mycket tacksam mot Jehova för att jag var vid liv! Från och med då var jag besluten att använda livet till att göra Jehovas vilja, och jag överlämnade mitt liv åt honom. I juli 1977 lät jag döpa mig vid 53 års ålder. Min äldste son, Yasuyuki, studerade också Bibeln och lät döpa sig omkring två år senare.

Ungefär 10 år efter mitt dop gick jag i pension. Under åren däremellan ansträngde jag mig för att balansera en kristen livskurs med mitt förvärvsarbete. I dag har jag privilegiet att tjäna som äldste i Yokohama, och jag använder mycket tid i den kristna förkunnartjänsten. Den äldre av mina söner är äldste och heltidsförkunnare i en församling i närheten.

Efter att ha överlevt tiden vid specialförbandet och dess dödliga uppdrag är jag tacksam över att vara vid liv och betraktar det som en ära att få predika ”dessa goda nyheter om kungariket”. (Matteus 24:14) Jag är fullständigt övertygad om att det bästa levnadssättet är att vara en del av Guds folk. (Psalm 144:15) I den nya värld som snart kommer skall människor aldrig mer behöva uppleva krig, eftersom det sägs i Jesaja 2:4: ”Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.”

Om det är Guds vilja, skulle jag vilja träffa dem av mina vänner som dog i kriget och som kommer att bli uppväckta. Det blir spännande att få berätta för dem om det fridsamma liv de kan få på en paradisisk jord under Guds himmelska kungarikes rättfärdiga styre. (Matteus 6:9, 10; Apostlagärningarna 24:15; 1 Timoteus 6:19)

[Bild på sidan 19]

Bild från min tid vid marinflyget

[Bild på sidan 18, 19]

”Ohka” – en mänsklig bomb

[Bildkälla]

© CORBIS

[Bild på sidan 20]

Jag och mina kamrater före det dödliga uppdraget. Jag står som nummer två från vänster, den ende som överlevde

[Bild på sidan 21]

Jag och min hustru, Michiko, och vår äldste son, Yasuyuki

[Bildkälla]

U.S. National Archives photo