Lucia – Var kom hon ifrån?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SVERIGE

Luciafirandet den 13 december varje år är en djupt rotad tradition bland svenskar i och utanför Sverige och bland svenskspråkiga invånare i Finland. För många i omvärlden ter sig ceremonierna kring luciafirandet oftast som mycket unika och förunderliga, och man frågar sig var de kommer ifrån och hur de blivit så populära hos svenskarna.

MÅNGA städer och orter i Sverige utser årligen sin egen Lucia genom omröstning bland bilder på vackra flickor i lokalpressen. Under högtidliga ceremonier, ofta i kyrkan, kröns sedan vinnaren till ”årets Lucia” genom att man sätter en krans av lingonris och sju tända ljus på hennes huvud. På luciadagen den 13 december brukar hon och hennes ”tärnor”, som oftast utgörs av de övriga kandidaterna i omröstningen, besöka vårdinrättningar, daghem och skolor. Där tågar de runt och sjunger ”luciasången” och uppvaktar med kaffe och så kallade lussekatter. Ofta är också ”stjärngossar” med i tåget, dvs. pojkar iförda vita långskjortor och höga stjärnbeströdda konformade hattar. Många föreningar, företag, skolor och enskilda hem har sin egen Lucia med följe.

Rötter i katolska legender

Men varifrån kommer den här sedvänjan? Katolska legender innehåller berättelser om en jungfru vid namn Lucia i staden Syrakusa på Sicilien. En legend berättar att hon, när hennes mor mirakulöst blev botad av ett helgon, högtidligen lovade att leva som kysk jungfru hela sitt liv. Men hon var redan trolovad, och när hennes fästman hämnades henne genom att inför ståthållaren anklaga henne för att vara kristen, dömdes hon till tvångstjänstgöring på bordell. Straffet visade sig dock omöjligt att verkställa, eftersom inte ens tusen man och åtskilliga oxar orkade släpa dit henne. När man i stället försökte bränna henne på bål, bet inte elden på henne. År 304 led hon till sist martyrdöden genom att hedniska romare dödade henne med svärd.

Enligt en annan legend rev hon ut sina ögon sedan en ung hednisk man hade förälskat sig i dem. Hon lade dem på ett fat och bar dem till den unge mannen, som därefter blev kristen. Gud gav då Lucia nya och ännu vackrare ögon.

Med tiden blev Lucia helgonförklarad och utsedd till Syrakusas skyddspatronessa. Eftersom hennes namn betyder ”ljus”, åkallade man henne när man drabbades av någon ögonsjukdom. Hon avbildades ofta hållande ett fat på vilket det låg två ögon. Katolska kyrkan gjorde den 13 december – hennes dödsdag enligt legenden – till en minnesdag.

När och hur kom hon till Norden?

Under medeltiden fördes luciatraditionen till de nordiska länderna i samband med att dessa blev ”kristnade”. På den tiden firade de hedniska nordborna vintersolståndet natten till den 13 december till gudinnan Frejas ära. Då avslutade bonden sitt höstarbete, och julperioden tog sin början. Genom påverkan av den katolska Lucia kallades den 13 december ”lussimässa”.

 Många myter kom att florera kring lucianatten. Genom missförstånd förknippades namnet Lucia med Lucifer, kyrkofädernas namn på Djävulen. Somliga trodde att Lucia anförde en ryttarskara av onda andar som red fram genom rymden denna, enligt traditionen, årets längsta natt. En legend säger att Lucia var identisk med Lilit, som ansågs vara underjordsväsendenas moder och Adams hustru innan han fick Eva.

För att skydda sig mot det onda utförde människor olika riter. Kvällen före luciadagen utgöts ett drickoffer, varefter alla i hushållet vakade hela natten. Detta kallades ”lussivaka”. Tidigt på morgonen bjöd en av husets yngre kvinnor på ”lussibiten”, en frukost bestående av fläsk, bröd och brännvin.

Senare tiders Lucia, med nuvarande utstyrsel, kom till bland adeln i Västsverige någon gång under 1700-talet. En del forskare tror att förebilden hämtats från de protestantiska delarna av Tyskland, där Jesusbarnet hade ersatt det katolska helgonet Sankt Nikolaus som utdelare av julklappar till barnen. Folklivsforskaren Ebbe Schön berättar i boken Svenska traditioner att barnet föreställde en flicka, klädd i vitt och med ljusgloria kring hjässan.

Mot slutet av 1800-talet försökte nykterhetsrörelserna få luciafirarna att ersätta brännvinet med kaffe och lussekatter, små saffransbullar som vanligen var formade som ett kors. Sedvänjan med bullarna kom från Tyskland, där de från början kallades ”dyvelskatter” (djävulskatter). Katten tillskrevs övernaturliga egenskaper och ansågs stå i maskopi med troll och andar.

Luciasången och Staffansvisan

”Luciasången”, som Lucia och hennes tärnor sjunger, var från början en neapolitansk folkvisa från Italien som inte hade något alls med legendhelgonet från Syrakusa att göra. Den handlade om stjärnorna som glittrar på havet vid den lilla hamnen Santa Lucia i Neapel i Italien. Sin religiösa text fick den vid förra sekelskiftet.

Stjärngossarna bygger på en helt annan tradition i det gamla bondesamhället. Den helige Stefanus ansågs vara hästarnas skyddspatron, och därför brukade drängar slå följe på Stefansdagen, den 26 december, och dra runt bland traktens gårdar och mocka ladugårdar och vattna hästar.

Enligt en sägen var den kristne martyren Stefanus stalldräng åt kung Herodes. En dag när han vattnade kungens hästar fick han se en ny stjärna på himlen och drog slutsatsen att världens frälsare var född. Detta har gett upphov åt Staffansvisan som stjärngossarna brukar sjunga. Med tiden kom sägnen om Stefanus att knytas samman med Lucia.

Snabb spridning

Nationalencyklopedin visar att det moderna luciafirandet inleddes när Stockholms Dagblad 1927 anordnade det första offentliga luciatåget och att denna nya sedvänja snabbt spreds över landet, oftast på initiativ av lokalpressen. På senare år har luciatraditionen också spridits till Danmark och Norge.

Banden med det italienska helgonet på Sicilien har också återknutits. Boken Varför firar vi Lucia? berättar att ett vänortsavtal mellan representanter från Syrakusa och Sverige år 1981 ledde till att den nationella Lucia i Sverige varje år reser ner till Syrakusa för att delta i en spektakulär procession och en mässa till helgonets ära i stadens mäktiga katedral. Även på andra håll i Italien har det svenska luciafirandet blivit en tradition.

Vad kan då vara Guds syn på sedvänjor av det här slaget? Bibeln visar tydligt att traditioner som grundar sig på ockultism och hedniska religiösa sedvänjor, eller som har inslag av sådant, betraktas som orena av Gud. Aposteln Paulus säger rättframt: ”Vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial? ... Och vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? ... ’Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orena.’” (2 Korinthierna 6:14–17)