Säckpipan har gamla anor

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

DEN skotska säckpipa som vi känner till som ”highland pipe” (höglandssäckpipa) och som spelas i Storbritannien, Canada, USA och andra engelskspråkiga länder är knappt 300 år gammal. Men man kan faktiskt spåra det här instrumentet tusentals år tillbaka i tiden till den forntida staden Ur, Abrahams hemstad, och till det forntida Egypten. På båda de här platserna har man funnit enkla rörbladspipor som forskare anser vara föregångarna till den moderna säckpipan. Men när skinnsäcken tillfogades, och vem som gjorde det, vet man inte.

Bibelboken Daniel skrevs mer än 500 år före Jesu Kristi födelse, och den omnämner särskilt sex babyloniska musikinstrument. (Daniel 3:5, 10, 15) Den här uppräkningen innefattar det arameiska ordet sumponjah, vilket har översatts med ”säckpipa” i många bibelöversättningar.

Även om man inte kan vara säker på hur det här forntida babyloniska instrumentet såg ut, liknade det säkert de säckpipor som man fortfarande kan se i Orienten. Historien visar att säckpipor av olika slag användes i Persien (Iran), Indien och Kina, och säckpipor som liknar dem används än i dag.

Olika varianter i världen

När den romerske kejsaren Nero härskade under det första århundradet v.t., lovade han att han, om han lyckades behålla tronen, skulle spela på ”i tur och ordning vattenorgel, flöjt och säckpipa”, enligt den romerske historikern  Suetonius. Ett poem, förmodligen av Vergilius, som skrevs ungefär 50 år före Neros födelse år 37 v.t. nämner ”pipan, som drillar behagligt”.

Det fanns säckpipor i både Frankrike, Irland, Italien, Polen, Spanien och Tyskland långt tillbaka i historien, och även i länderna på Balkan och i Skandinavien. Men hur kom då säckpipan till Storbritannien? Man vet att invandrande kelter omkring år 500 f.v.t. tog med sig en typ av säckpipa till Storbritannien och att flera grevskap i England tidigt hade sina egna varianter av säckpipor, precis som man hade i Skottland. I boken The Oxford Companion to Music påstås det till och med att ”säckpipan var populär i England ett par hundra år innan den blev det i Skottland”.

Romerska trupper hade sina pipblåsare, men om romarna införde säckpipan i samband med att de erövrade de brittiska öarna år 43 v.t., eller om de helt enkelt utvecklade något som redan fanns där, kan ingen slå fast med säkerhet.

Om du kommer till Skottland och får höra ljudet av säckpipa eka genom dalarna, kommer du säkert, vilket ursprung säckpipan än har, att hålla med om att det är något du inte glömmer i första taget.

 [Ruta/Bild på sidorna 24, 25]

Tusentals säckpipeblåsare och trumslagare, beskrivna som ”det största bandet någonsin”, paraderade nerför Edinburghs berömda Princes Street i augusti 2000 för att samla in pengar till cancersjuka (se ovan). Musiker hade rest inte bara från Europa, Canada och USA för att förena sig med de skotska blåsarna, utan till och med ända från Hongkong och Guam i Stilla havet.

Den skotska höglandssäckpipan är den som har överlevt bäst av de säckpipor som kommer från Skottland. Till dessa hör bland annat den skotska låglandssäckpipan och skotska smallpipes. Den enda kvarlevande engelska säckpipan kallas Northumbrian pipe. Dess mjuka ton ligger någonstans mellan en klarinetts och en oboes. I motsats till höglandssäckpipan har de tre säckpipor som nämnts här en mindre blåsbälg, som fylls genom att den som spelar rör ena armen i stället för att han blåser in luft.

Författaren Francis Collinson berättar i The Bagpipe—The History of a Musical Instrument att en engelsk domstol 1746 kom med följande utslag: ”En [skotsk] höglandsarmé marscherade aldrig utan en säckpipeblåsare”, och ”sålunda var hans säckpipa, enligt lag, ett krigsredskap”. Ingen klan hade någonsin gått ut i krig utan en säckpipeblåsare, och detta ledde till domen över den skotska höglandssäckpipan – den var det enda musikinstrument som var förbjudet, eftersom den betraktades som ett krigsvapen.

[Bildkälla]

Colin Dickson

[Ruta/Bilder på sidan 25]

Den skotska höglandssäckpipan

Inblåsningsrör: En klaff i ena änden på röret gör att luften flödar i en och samma riktning. Röret sätts i ett pipfäste, en ihålig träfattning som sitter fast i bälgen. Musikern fyller bälgen med luft genom att blåsa i röret, och när han sedan klämmer ihop bälgen, pressas luften ut genom melodipipan och bordunerna

Rörblad: De bästa görs av ett gräs, Arundo donax, som odlas just för detta ändamål i Frankrike, Italien och Spanien

Melodipipa: På den spelas melodin. Den har åtta hål – ett för tummen och sju för de övriga fingrarna. Tonen skapas av dubbla rörblad. Luften till melodipipan kommer från bälgen som hålls under musikerns arm

Basbordun: Är konstruerad på samma sätt som tenorbordunerna, men är stämd två oktaver lägre än melodipipan

Fattningar: Görs för det mesta av elfenben, valtänder eller valben, men nu för tiden använder man även plast

Tenorborduner: Det finns två. Ett enkelt rörblad vibrerar i var och en av dem, och de är samstämda, en oktav under melodipipan

Bälg: Den tillverkas traditionellt av skinn och täcks av tartan, ett rutmönstrat ylletyg

Träslag: Först använde man ljusa träslag – gärna buxbom – som man färgade svart. Senare blev cocusträ (Brya ebenus), ett hårt träslag från Västindien, en favorit, men även andra sorter används, som afrikansk ebenholts (Dalbergia melanoxylon)

[Bilder]

Enkelt rörblad

Dubbelt rörblad

[Bild på sidan 23]

Skotsk säckpipeblåsare i full Highlanddräkt

[Bild på sidan 24]

Melodipipa för övning: Ett separat instrument som en blivande säckpipeblåsare lär sig att spela på