Ett ovanligt arbete – men jag älskar det

I GRYNINGEN lämnar jag den sömniga hamnen i Gibsons bakom mig. Tystnaden bryts av brummandet från min specialbyggda båt. Det är en ny morgon, och det är dags för mig att sätta i gång med att söka efter mitt ”byte”.

Många arbeten på Canadas västkust har att göra med skog och timmer, och det har mitt också. Men jag har ett av de mer ovanliga arbetena. Jag bärgar timmerstockar. Det är inget nytt yrke. En del av oss är faktiskt fjärde generationens timmerbärgare. Man skulle kunna säga att vi höll på med återvinning redan innan det blev modernt. Jag arbetar i ett område som omfattar havsviken Howe Sound och vissa delar av Strait of Georgia och ligger mellan Vancouverön och British Columbias kust. Det här är bara en del av Vancouverdistriktet där man bärgar timmer.

En av skogsföretagens vanligaste metoder för att forsla timmerstockar är att hålla samman timret med hjälp av länsar eller bommar, eller med pråmar. Det är ekonomiskt fördelaktigt att transportera timmer i vatten. Och tack vare Stilla havet finns det gott om vatten i den här trakten. Men det är mycket som kan inverka på transporten och orsaka bekymmer. Plötsligt kan vinden växla och tidvattnet skifta, och stormar kan bryta ut relativt snabbt. Då kan en hel del timmer gå förlorat. Det är här vi timmerbärgare kommer in i bilden.

Söker efter förlorade stockar

Det är bara timmerbärgare med licens som får bärga märkta stockar som har slitit sig ur länsar eller fallit av pråmar. Bärgarna betalar en årsavgift för licensen, som det första året inkluderar en stukyxa med ett licensnummer. Alla stockar som flyter eller har fastnat under högvattenmärket på någon strandremsa får bärgas. Men först stämplar vi dem med vårt licensnummer.

Det är nödvändigt att ha en välutrustad båt. Men det handlar inte om någon fritidsbåt. Vi använder robusta, tåliga små båtar, allt från utombordare till bogserare – men med riktigt kraftiga skrov. ”Järntänder” eller utsprång sitter på bogen och används till att knuffa timret åt olika håll, och vi har alltid ett rejält lager av ”dog lines” med oss. Vad är en dog line? Det är en stark lina – ungefär 4,5 meter lång, med en metallhake, en ”dog”, i ena änden. När vi hittar en stock som kan bärgas, slår vi in metallhaken stadigt i  stocken som vi sedan fäster med linan i båten. Vi har också med oss all nödvändig säkerhetsutrustning.

En som är ny i yrket kommer snart att märka att det inte bara handlar om bärgning. Arbetsdagen börjar i gryningen, i alla väder, året runt. På vintern måste vi kanske först bryta is för att över huvud taget komma ut ur hamnen.

Var hittar vi stockar? Det beror till stor del på två saker: tidvattnet och vinden. En erfaren bärgare konsulterar en tidvattentabell innan han ger sig i väg på morgonen. Ett mycket högt tidvatten är det bästa för oss – då får vi tag på fler stockar. Dessutom är det lättare att dra loss stockarna från strandbankarna när det är högt vattenstånd.

Det är alltid viktigt att hålla ett öga på vädret. Vi måste hela tiden iaktta vinden, titta på himlen och på molnens rörelser och observera färgen på vattnet. Sydostlig vind ger regn, medan västlig vind för det mesta betyder klar himmel men högre sjö. När den nordostliga vind som i området kallas squamish kommer om vintern, förebådar den snö, minusgrader, grov sjö och – förhoppningsvis – förlorat timmer.

 Det är alltid spännande att haka fast en flytande stock, men den verkliga spänningen ligger i att dra loss stockarna från strandbankarna. Stenar som ligger dolda precis under vattenytan kan skava mot båtens skrov och orsaka stora skador. Vi måste hela tiden vara på vår vakt.

Efter hand som vi får tag på stockar, forslar vi dem till olika skyddade förtöjningsplatser. Där förvaras de tills det är dags för veckans leverans. Då samlar vi ihop och levererar alla bärgade timmerstockar – mellan 50 och 100 – till en station där man fastställer vikt och marknadsvärde. Sedan får vi betalt efter värdet på vårt bärgade timmer.

Det här låter kanske som ett trevligt sätt att försörja sig, men en varning är på sin plats. Det här är inget arbete för veklingar. Det finns många faror och risker. Att inte ta vädret på allvar kan vara ödesdigert. Som tur är har Howe Sound många skyddade platser där vi kan vänta ut stormar. Och ytterligare en risk: Om en oförsiktig timmerbärgare skulle falla överbord på vintern, kan han drunkna efter bara ett par minuter i det iskalla vattnet. Och minns du de där linorna som vi beskrev tidigare? En hake som inte drivs in ordentligt i stocken kan slita sig och komma farande tillbaka mot båten. Lyckligtvis har inte många bärgare blivit träffade – men det är en erfarenhet som man inte glömmer i första taget.

Fördelar både för mig och för naturen

Varför tycker jag så mycket om mitt arbete? Howesundet är en uppskattad plats för semester, där många seglar eller tävlar med utriggare. Och med så många öar finns det hundratals fritidshus och därför mängder av motorbåtar. Det går färjor hela dagarna som transporterar pendlare och besökare. Med tanke på farorna med flytande stockar i vattnet förstår man lätt nyttan av vårt arbete.

Vi bidrar till att trafiken på farvattnen blir säkrare, när vi letar rätt på drivande timmerstockar. En del stockar som har legat länge i vattnet börjar sjunka. De kanske bara sticker upp några centimeter ovanför vattenytan och kan vara ett allvarligt hot mot dem som är ute på sjön. Men för oss duger sådana stockar bra till att bärga och sälja. På det sättet gör vi sjön säkrare – och hjälper dessutom till med att hålla miljön ren.

Jag tycker att mitt arbete är både spännande och fascinerande. Ingen dag är den andra lik. När jag är ute med båten kan jag se hur den vidsträckta naturen som omger mig förändras för varje minut. Jag har sett hur vinterns hissnande vackra soluppgångar färgar snön på bergen gnistrande rosa. I sådana stunder njuter jag av hur den kalla, salthaltiga luften biter.

Det är inte ovanligt att man får se vilda djur. Jag har sett utter, mård, sjölejon och mängder av sälar. Jag har sett örnar fiska och hjortar simma till och från öarna utmed kusten. Det är lätt att fyllas av vördnad, när man ser en tumlare leka i skummet från båtens propeller, gråvalar glida förbi eller flockar av späckhuggare klyva vågorna.

Min farfar började med bärgning på 1930-talet. Han förde vidare sin kärlek till sjön och bärgaryrket till sina söner. Man skulle för övrigt kunna definiera en timmerbärgare som en som ”letar efter användbart eller säljbart strandgods utefter kusten”. Min far i sin tur förde vidare sin kärlek till det här yrket och respekt för det till sina barn. När jag hade åldern inne valde jag också att arbeta med bärgning. Men det är naturligtvis inte det viktigaste arbetet i mitt liv. Min tjänst för Gud kommer först – och det är ett mycket mera givande arbete. Men jag har också varit lycklig nog att kunna försörja mig på något som jag tycker om – och det har jag nu gjort i nästan 50 år. Jag är fortfarande ivrigt förväntansfull, när jag går till jobbet för att söka efter stockar.

Jag får också arbeta tillsammans med min familj. Ibland ger vi oss i väg en varm sommarkväll för att hjälpas åt med sökandet utmed någon strand. När vi bogserar timmerstockarna tillbaka till hamnen med en underbar solnedgång bakom oss, med fiskmåsarnas skrik i luften ovanför, med glittrande svallvågor efter båten och med ljusen som börjar blinka utmed kusten – då får man en känsla av frid och närhet till Skaparen. Jag kan inte komma på en bättre anledning att älska mitt arbete. – Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 10]

En timmerbärgare gör fast en strandad timmerstock

[Bilder på sidan 10]

Man får ofta se vilda djur under arbetets gång

[Bild på sidan 11]

Timmerstationen i Howe Sound är öppen även på vintern