Håll ögonen öppna! – Vi närmar oss Abrolhos

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

PÅ 1500-talet uppmanade de som seglade utanför korallreven vid Bahias kust i Brasilien varandra: ”Abra os olhos!” (Håll ögonen öppna!) Traditionen säger att denna ofta upprepade varning så småningom fick ge namn åt en grupp på fem små öar – Abrolhos.

Abrolhos ligger i södra Atlanten, bara åtta landmil från kuststäderna Caravelas och Alcobaça. Ögruppen ligger dock omgiven och isolerad av korallrev. De våldsamma atlantiska stormarna och rev som inte är utsatta på kartan skulle räcka för att avhålla de flesta seglare från att våga sig in på dessa vatten, om det inte vore för knölvalen, som gör att många lockas dit av ekonomiska skäl.

Populära att se och jaga

Valarna utanför Abrolhos blev en viktig inkomstkälla för fiskestäderna utmed kusten på 1800-talet. Valfångarna var först med vid en särskild mässa där prästen välsignade deras båtar, och sedan rodde eller seglade de över till öarna i små öppna farkoster. Hur klarade de av att döda ett så oerhört stort djur? De utnyttjade valens modersinstinkter. Valfångarna harpunerade först en valunge som sedan användes som lockbete för att få mamman inom skotthåll. De valar man dödat bogserades tillbaka till fastlandet, så att man kunde tillvarata deras värdefulla olja i en av de sex fabriker som fanns i Caravelas.

Men valoljemarknadens sammanbrott i mitten av 1800-talet innebar en nedgång för valjakten. På 1900-talet hade knölvalen, efter att ha jagats i flera årtionden, praktiskt taget övergett Abrolhos som en plats att föda upp sina ungar på. Det ledde till att valjakten runt öarna så småningom stannade av. Senast en val blev harpunerad där var 1929.

Ett nytt kapitel i Abrolhos historia började skrivas 1983, när de fem öarna och Abrolhosrevet – med en sammanlagd yta på 910 kvadratkilometer – blev en marin nationalpark. Man hade inte hört mycket om valarna på 50 år, men 1987 rapporterade forskare att de hade siktat val i parkens vatten och bestämde sig för att undersöka saken ytterligare. De blev förbluffade när de upptäckte att knölvalen återigen födde upp sina ungar i vattnen runt öarna.

Valarnas återkomst och Abrolhos rykte som ett förlorat paradis började locka besökare. En klar sommarmorgon steg en familj ombord på en liten fiskebåt i Caravelas  och satte kurs mot Abrolhos, en sex timmar lång resa. En i familjen berättar här om besöket på öarna.

En mur av höga hattar

”När Manoel, som vi åkte med, försökte ta sig fram genom Murrevet förstod jag varför portugisiska sjöfarare förr i tiden fruktade dessa vatten. Korallpelare i många olika färger – uppemot 20 meter höga och 50 meter i diameter nära ytan – reser sig från havsbottnen. Eftersom de ser ut som upp och nervända koner kallas de i folkmun höga hattar. Under vattnet har många av dessa pelare smält ihop och bildar enorma bågar och korridorer och till och med murar som är två mil långa och som sticker upp genom ytan som revplatåer. Det är dessa murar som bildar Murrevet.

När vi hade lämnat revet bakom oss, dök Abrolhos upp vid horisonten. På håll ser de fem öarna ut som enorma dörrstopp som flyter i havet. Geologer menar att det för länge sedan var trycket från stigande lava som pressade upp dessa stora plattor från havsbottnen. Det ledde till att alla öar har ungefär samma slags topografi – en brant klippa som skjuter upp ur vattnet på sydöstra sidan och en lätt lutning som går ner till en smal strand på sydvästra sidan.

Vi kunde nu urskilja fyren och några tvåvåningshus som låg utspridda på den största ön, Santa Bárbara. Anställda från Brasilianska institutet för miljö och förnyelsebara naturresurser (IBAMA) och de brasilianska marinsoldater som bor på ön är beroende av en båt som kommer med förnödenheter var fjortonde dag. Man kan också förstå att öns getter ser fram emot båtens ankomst – getterna är nämligen öbornas nödproviant. Inga pensionat, hotell, barer eller restauranger är tillåtna. Turister som vill sova över får finna sig i att sova ombord på båtar som ligger förtöjda vid öarna.

När Manoel försiktigt kastade ankar med ett öga på korallrevet, gick två uppsyningsmän från IBAMA ombord på vår båt och förklarade några av parkens regler. Det är bara två av öarna, Siriba och Redonda, som turisterna får besöka, och de måste hålla sig till vissa stigar och alltid vara i sällskap med en parkvakt. Fiske är inte tillåtet, och man får inte plocka med sig något hem – inte ens stenar från stranden. Det finns också tydliga regler när  det gäller valskådning. Högst tre båtar får finnas i närheten av valarna, och de får inte komma närmare än 100 meter. Om en val närmar sig en båt, måste motorn stängas av och får inte startas igen förrän valen har kommit upp till ytan. Båtarna måste lämna området om en val visar minsta tecken på oro.

Håll ögonen öppna efter fåglar

Fåglar trivs här. Tropikfåglar, masksulor, brunsulor, praktfregattfåglar och sottärnor häckar alla på Abrolhosöarna.

När vi klättrade över Siribas klippiga strandlinje under den första dagen av vårt besök, visade Jordan, en forskare från IBAMA, havssulornas och de rödnäbbade tropikfåglarnas bon. Havssulan nöjer sig med att ha boet på marken, men den rödnäbbade tropikfågeln föredrar klippskrevor, som erbjuder skydd mot starka vindar som annars lätt skulle kunna vända upp och ner på boet.

Den verkliga stjärnan bland fåglarna är utan tvivel fregattfågeln, som är ungefär lika stor som en höna. Under parningstiden blir hanens iögonenfallande strupsäck klarröd och sväller upp till en fotbolls storlek. Paradoxalt nog är fregattfågeln beroende av havet men samtidigt rädd för vatten. Den har inte så mycket olja att smörja in fjädrarna med, så den kan inte dyka efter fisk utan att bli genomblöt.

Det fregattfågeln saknar när det gäller fjäderdräktens vattentäthet kompenserar den med sin flygförmåga. Med sin imponerande vingbredd på två meter utnyttjar den varma luftströmmar och är nästan orörlig i luften, medan den håller utkik efter sin ofrivilliga fiskepartner, havssulan. Så snart havssulan har fångat en fisk, störtar fregattfågeln ner och går till angrepp med sin långa, krokiga näbb och rycker ibland åt sig fisken direkt ur havssulans näbb. Om den förskräckta havssulan tappar sin fångst, kastar sig fregattfågeln ner och fångar den skickligt innan den når vattnet. Men hur går det om havssulan har hunnit svälja fisken? Det händer faktiskt att den aggressiva fregattfågeln jagar havssulan och tvingar den att kasta upp maten!

Vad som finns under vattnet

Den andra dagen av vårt besök ägnade vi åt det som finns under vattnet. Vattentemperaturen sjunker aldrig under 24 grader, och man kan se ända ner till 15 meters djup. Det behövs ingen dyr dykarutrustning för att utforska de stilla, grunda vattnen vid öarna. Snorkel, cyklop och ett par simfenor är allt man behöver. När  solljuset tränger ner i den här undervattensvärlden, reflekteras det mot fiskstim, gröna, lila och gula koraller, alger och röda svampar. Vi badar i ett flerfärgat ljus. Även om antalet korallarter är litet i jämförelse med andra tropiska rev, så är det vissa arter som man finner enbart här.

I det klarblå vattnet runt öarna finns det mer än 160 fiskarter. Här finns skapelser i alla former och storlekar: oäkta karettsköldpadda, fransk kejsarfisk, vitbröstad kirurgfisk, nålfisk, papegojfisk, havsabborrfisk och muränål. Fiskarna är så tama att de bokstavligt talat äter direkt ur handen, och när maten är slut nafsar de lite på fingrarna för att få mer.

Knölvalen tillbaka

På eftermiddagen på resans tredje dag återvände vi till Caravelas med blandade känslor. Jag blev mycket förtjust i Abrolhos, men samtidigt var jag besviken över att vi ännu inte hade fått se en enda val. Men när vi hade varit på väg i ungefär en halvtimme, ropade Manoel plötsligt: ’Val i sikte!’ Tre knölvalar – två vuxna och en unge – hade dykt upp ungefär 200 meter från båten. Vi kunde tydligt se den vita undersidan på deras enorma fenor. Kanske av nyfikenhet kom en av dem närmare och simmade jämsides med båten några minuter. Jag kunde inte tro mina ögon när valen gjorde ett hopp upp ur vattnet. Den lyfte upp sin väldiga kropp halvvägs ur vattnet och föll sedan på rygg. Den gjorde en väldig ränna i havet! När öarna försvann långt bort bakom oss, kunde vi fortfarande se valarnas stjärtfenor och hur det då och då sprutade från vattenytan. Vi var glada över att se att knölvalen hade återvänt.”

Oviss framtid

Hotet från valfångarna kanske är borta, men andra hot finns kvar. Det är orealistiskt att tro att dessa öar skulle kunna skyddas helt mot miljöproblemen. En oceanograf uttrycker det så här: ”Det räcker inte med att fridlysa en ögrupp och begränsa tillträdet, om allting runt omkring förstörs.”

Många forskare tror att en ökning av temperaturerna på jorden är orsaken till att Murrevet bleknar, vilket är ett tecken på att de mikroskopiska algerna inuti korallerna försvinner. Det tycks vara ofrånkomligt att skogsskövlingen och jorderosionen på fastlandet, vilket gör att floder för ut mer slam i havet, så småningom kommer att påverka öarnas koraller. Och naturligtvis måste naturvårdarna se upp så att Abrolhos inte faller offer för sin egen oförstörda skönhet, när antalet besökare ökar för varje år.

Hittills har dock inte något av molnen på Abrolhos himmel kastat någon skugga över dessa öars ofördärvade skönhet – de väldiga akrobatiska valarna, det fascinerande fågellivet och de unika korallerna. Nästan 500 år efter upptäckten av Abrolhos är det fortfarande en plats som är värd att se. Att besöka denna ögrupp är en fröjd för ögat och en oförglömlig upplevelse.

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

BRASILIEN

ABROLHOS

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

ABROLHOSÖARNA

Siriba

Redonda

Santa Bárbara

Guarita

Sueste

[Bild på sidan 15]

Abrolhos fyr, som byggdes 1861

[Bild på sidan 16]

Fregattfågel

[Bild på sidan 16]

Hjärnkorall

[Bildkälla]

Enrico Marcovaldi/Abrolhos Turismo

[Bild på sidan 16]

Fransk kejsarfisk

[Bild på sidorna 16, 17]

Masksula

[Bild på sidorna 16, 17]

Redonda

[Bildkälla]

Foto da ilha: Maristela Colucci

[Bild på sidan 17]

Muränål

[Bild på sidan 17]

Vitbröstad kirurgfisk

[Bild på sidan 17]

Rödnäbbad tropikfågel

[Bild på sidan 18]

En knölval med unge