Befriad från hatets bojor

BERÄTTAT AV JOSÉ GÓMEZ

JAG föddes den 8 september 1964 i Rognac, en liten stad i södra Frankrike. Mina föräldrar och far- och morföräldrar var andalusiska zigenare, romer, födda i Algeriet och Marocko. Vi var en storfamilj, vilket är vanligt inom zigensk kultur.

Min pappa var en våldsam man, och några av mina tidigaste minnen är hur han slog min mamma. Så småningom valde mamma att skilja sig från honom – något som är ovanligt bland romer. Hon tog med sig min bror, min syster och mig till Belgien, där vi levde i lugn och ro i åtta år.

Men förhållandena förändrades. Jag och mina syskon ville träffa pappa, så mamma tog oss till Frankrike och återförenades med honom. Att leva tillsammans med pappa igen var inte lätt för mig. I Belgien följde vi med mamma överallt. Men på pappas sida av familjen förväntades män umgås med män. Enligt deras machomentalitet hade män alla rättigheter och kvinnor alla skyldigheter. För att ta ett exempel ville jag en dag hjälpa min faster att diska efter middagen, men då anklagade min farbror mig för att vara homosexuell. I hans familj var det definitivt en kvinnas uppgift att ta hand om disken. Till slut smittades även jag av det här obalanserade tänkesättet.

Det dröjde inte länge förrän mamma återigen råkade ut för pappas våldsamma humör. Flera gånger när min bror och jag försökte ingripa, blev vi tvungna att fly ut genom fönstret för att pappa inte skulle kunna slå oss. Inte heller min syster slapp undan. Följden blev att jag var hemifrån så mycket jag kunde. Vid 15 års ålder visste jag inte alls vad jag skulle göra med mitt liv.

Med tiden blev jag känd för mitt våldsamma temperament. Jag gillade att trakassera andra. Ibland provocerade jag medvetet andra ungdomar, men det var väldigt få som vågade utmana mig – särskilt inte med tanke på att jag ofta hade en kniv eller kätting med mig. Snart började jag stjäla bilar och sälja dem. Men det hände också att jag bara satte eld på dem för att jag tyckte om att se brandmännen släcka lågorna. Längre fram gjorde jag inbrott i affärer och lagerlokaler. Polisen grep mig flera gånger. Och varje gång bad jag till Gud om hjälp!

Ja, jag trodde på Gud. När vi bodde i Belgien, gick jag i en katolsk skola. Så jag visste att det jag sysslade med var fel. Trots det hade min tro på Gud ingen som helst inverkan på mitt uppförande. Jag trodde att jag bara behövde be till Gud så skulle mina synder bli förlåtna.

År 1984 blev jag dömd till 11 månaders fängelse för stöld. Jag skickades till fängelset Baumettes i Marseille. Där tatuerade jag mig på flera ställen på kroppen. En tatuering bestod av orden ”hat och hämnd”. I stället för att bli en  bättre människa under fängelsetiden lät jag mitt hat till myndigheter och samhället i övrigt fördjupas. När jag släpptes ut efter bara tre månader i fängelset, var jag mer fylld av hat än någonsin tidigare. Då inträffade en tragedi som förändrade min levnadsbana.

Hämnd blir mitt mål

Min familj hade kommit i konflikt med en annan familj som också var romer. Mina farbröder och jag beslöt oss för att möta dem ansikte mot ansikte för att lösa tvisten. Båda familjerna var beväpnade. I det gräl som uppstod blev min farbror Pierre och en kusin till pappa ihjälskjutna. Jag blev så ursinnig att jag stod mitt på gatan med pistolen i handen och bara skrek av raseri. En av mina farbröder lyckades till sist ta pistolen ifrån mig.

Jag sörjde mycket djupt farbror Pierre, som jag betraktade som en pappa. Jag började sörja enligt zigensk sed. Under flera dagar rakade jag mig inte och åt inte kött. Jag tittade inte på TV, och jag lyssnade inte på musik. Jag svor på att hämnas min döde farbror, men mina släktingar hindrade mig från att skaffa en pistol.

I augusti 1984 blev jag inkallad till militärtjänst. Vid 20 års ålder tog jag värvning i Förenta nationernas fredsbevarande styrka i Libanon. Att döda eller bli dödad var en risk jag räknade med. På den tiden rökte jag mycket hasch. Förutom att ge mig en känsla av välbefinnande fick drogen mig att känna mig osårbar.

I Libanon var det lätt att få tag på vapen. Därför bestämde jag mig för att skicka hem vapen till Frankrike som ett led i planerna på att hämnas min farbror. Jag köpte två pistoler och ammunition av några som bodde där. Jag monterade isär pistolerna, gömde dem i två radioapparater och skickade hem dem.

Bara två veckor innan min militärtjänst var över smet jag och tre kamrater i väg utan att ha fått permission. Väl tillbaka i förläggningen blev vi inspärrade. I fängelset fick jag ett raseriutbrott och attackerade en vakt. Det var otänkbart för mig att bli förödmjukad av en payo – en som inte är rom. Nästa dag hade jag en ny våldsam sammandrabbning, den här gången med en officer. Då blev jag skickad till fängelset Montluc i Lyon, där jag fick tillbringa resten av militärtjänstgöringen.

Jag finner friheten – i fängelset

Första dagen i Montlucfängelset kom en trevlig ung man fram och hälsade hjärtligt på mig. Jag fick reda på att han var ett Jehovas vittne och att han och andra som delade hans tro satt i fängelse bara för att de inte ville bära vapen. Det gjorde mig förbryllad. Jag ville veta mer.

Jag upptäckte att Jehovas vittnen hade äkta kärlek till Gud, och deras höga moralnormer gjorde intryck på mig. Men jag hade många frågor. Vad jag särskilt ville veta var om de döda kunde kommunicera med de levande genom drömmar – något som många romer tror. Ett Jehovas vittne som heter Jean-Paul erbjöd sig att studera Bibeln med mig med hjälp av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. *

Jag slukade boken på en enda kväll, och jag blev djupt rörd av det jag läste. Här, i fängelset, hade jag funnit sann frihet! När jag till slut släpptes ur fängelset, tog jag tåget hem igen med väskan full av litteratur om Bibeln.

För att få kontakt med Jehovas vittnen i området där jag bodde gick jag till Rikets sal i Martigues. Jag fortsatte att studera Bibeln, nu med hjälp av en ung heltidstjänare, Eric. Inom några dagar slutade jag röka, och jag bröt kontakten med mina tidigare medbrottslingar. Jag var besluten att handla enligt orden i Ordspråken 27:11: ”Var vis, min son, och gläd mitt hjärta, så att jag kan ge den svar som smädar mig.” I Jehova hade jag funnit en kärleksfull far som jag ville behaga.

Att göra förändringar var inte lätt

Det var inte lätt för mig att tillämpa kristna principer. Jag fick återfall och använde droger igen i flera veckor. Men det  svåraste var att bli av med min längtan efter hämnd. Utan att Eric visste om det hade jag alltid en pistol på mig och planerade fortfarande aktivt att ta hämnd på dem som dödat min farbror. Jag använde hela kvällar och nätter till att försöka spåra upp dem.

När jag berättade detta för Eric, förklarade han klart och tydligt för mig att jag inte kunde få ett bra förhållande till Gud så länge jag bar vapen och var ute efter hämnd. Jag var tvungen att välja. Jag begrundade ingående aposteln Paulus råd i Romarna 12:19: ”Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden.” Detta tillsammans med innerliga böner hjälpte mig att få kontroll över mina känslor. (Psalm 55:22) Till slut gjorde jag mig av med vapnen. Den 26 december 1986, efter ett års bibelstudium, blev jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova Gud.

Min familjs positiva reaktion

De personlighetsförändringar som jag gjorde fick mina föräldrar att vilja studera Bibeln. De gifte sig med varandra igen, och mamma blev döpt i juli 1989. Med tiden lyssnade flera andra familjemedlemmar till Bibelns budskap och blev Jehovas vittnen.

I augusti 1988 bestämde jag mig för att bli heltidsförkunnare. Jag blev då kär i Katia, en ung syster i församlingen. Vi gifte oss den 10 juni 1989. Vårt första år som gifta var inte lätt, eftersom min inställning till kvinnor fortfarande behövde justeras. Jag hade svårt att tillämpa orden i 1 Petrus 3:7, där män uppmanas att visa sin hustru ära. Om och om igen måste jag be till Jehova om styrka att svälja min stolthet och ändra mitt tänkesätt. Saker och ting blev successivt bättre.

Jag känner fortfarande stor smärta över min farbrors död, och ibland kan jag inte hålla tårarna tillbaka när jag tänker på honom. Minnet av mordet på honom väcker fortfarande starka känslor inom mig. Under flera år, även efter dopet, var jag rädd för att råka stöta ihop med någon i den familj som vi tidigare låg i fejd med. Vad skulle jag göra om de attackerade mig? Hur skulle jag reagera? Skulle min gamla personlighet få övertaget?

Vid ett tillfälle höll jag ett offentligt föredrag i en grannförsamling. Där fick jag syn på Pepa, en släkting till männen som hade mördat min farbror. Jag måste erkänna att åsynen av henne prövade varenda fiber i min kristna personlighet. Men jag sköt undan mina känslor. När Pepa längre fram blev döpt, kramade jag om henne och gratulerade henne till hennes beslut att tjäna Jehova. Trots allt som hade hänt, tog jag emot henne som min andliga syster.

Varje dag tackar jag Jehova för att han hjälpt mig att bryta mig loss från hatets bojor. Var skulle jag ha varit i dag utan Jehovas barmhärtighet? Tack vare honom har jag ett lyckligt familjeliv. Jag har också ett hopp för framtiden – ett hopp om en ny värld fri från hat och våld. Ja, jag litar fullständigt på att Guds löfte skall infrias: ”De kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva; ty så har härars Jehovas egen mun talat.” (Mika 4:4)

[Fotnot]

[Bild på sidan 19]

I Libanon som FN-soldat 1985

[Bild på sidan 20]

Jag, Katia och mina söner, Timeo och Pierre