Ett första steg – muntlig förhandling i USA:s högsta domstol

DATUM för den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen med domare William Rehnquist och ytterligare åtta domare hade utsatts till den 26 februari 2002. Jehovas vittnen företräddes av fyra advokater.

Den ansvarige advokaten för Jehovas vittnen inledde på ett sätt som fångade åhörarnas intresse: ”Det är lördag. Klockan är 11 på förmiddagen i samhället Stratton. [Han knackade sedan tre gånger på talarstolen.] ’God morgon. Med tanke på det som har hänt den senaste tiden har jag gjort en särskild ansträngning för att komma till din dörr och tala med dig om vad profeten Jesaja beskrev som någonting bättre. Det är de goda nyheterna som Kristus Jesus talade om, de goda nyheterna om Guds kungarike.’”

Han fortsatte: ”Det är en brottslig handling att gå från dörr till dörr i samhället Stratton och framföra det här budskapet, såvida man inte har ett särskilt tillstånd.”

”Ni tigger inte om pengar?”

Domare Stephen G. Breyer ställde några direkta frågor angående Jehovas vittnen. Han frågade: ”Är det så att dina klienter inte tigger om pengar, ingenting alls, och att de inte säljer biblar, att de inte säljer någonting och att det enda de säger är: ’Jag vill tala med dig om religion’?”

Jehovas vittnens advokat svarade: ”Ers Nåd, uppgifterna är mycket tydliga, i Stratton bad Jehovas vittnen inte om några pengar. Uppgifterna från andra platser är lika tydliga: Ibland nämner de att man kan lämna ett frivilligt bidrag. ... Vårt syfte är inte att samla in pengar. Vi vill bara tala med människor om Bibeln.”

Behövs myndigheternas tillstånd?

Domare Antonin Scalia frågade klarsynt: ”Visst är det din uppfattning att man inte skall behöva gå till borgmästaren och be om tillstånd för att tala med sina medmänniskor om något som är intressant?” Jehovas vittnens advokat svarade: ”Vi tror inte att den här domstolen skulle godkänna en bestämmelse från myndigheterna som kräver att en medborgare skall ha ett tillstånd för att tala med en annan medborgare i den medborgarens hem.”

Nya argument, ny inställning

Det var nu Strattons tur att göra sin framställning. Deras huvudadvokat förklarade Strattons förordning med att säga: ”Stratton utövar sin polismakt när man vill  skydda invånarnas privatliv och när man vill förhindra brottslighet. Förordningen om proselytvärvning och bettleri på privat område kräver helt enkelt att de som tar del i dörr-till-dörr-verksamhet registrerar sig och har ett tillstånd.”

Domare Scalia gick direkt på själva huvudpunkten, när han frågade: ”Känner ni till något annat fall hos oss [Högsta domstolen] som har gällt en förordning av den här omfattningen och som gäller bettleri, försäljning, ja, till och med ’Jag skulle vilja tala om Jesus Kristus’ eller ’Jag skulle vilja tala om hur man kan skydda miljön’? Har vi haft något liknande fall?”

Domare Scalia fortsatte: ”Jag känner inte till att det förekommit några sådana fall på över 200 år”, varvid huvuddomare Rehnquist snabbt replikerade: ”Du har inte varit med så länge”, vilket gav upphov till skratt i rättssalen. Domare Scalia fortsatte: ”Omfattningen av den här saken är ny för mig.”

En bra idé?

Domare Anthony M. Kennedy ställde en direkt fråga: ”Du tycker alltså att det är en bra idé att jag måste be myndigheterna om tillstånd för att få besöka dem som bor i mitt kvarter, sådana jag inte känner, för att säga: ’Jag skulle vilja tala med dig, därför att jag är bekymrad över det här med sophämtningen’ eller ’jag har synpunkter när det gäller vår kongressman’ eller något sådant? Skall jag behöva vända mig till myndigheterna för att få göra det?” Han tillade: ”Det är absurt.”

Därefter kom domare Sandra Day O’Connor med en fråga: ”Hur är det då med barn som går från dörr till dörr på Halloween? Skall de också ha tillstånd?” Domarna O’Connor och Scalia använde båda detta argument. Domare O’Connor kom med ett annat argument: ”Hur är det då om man skulle vilja låna en kopp socker av grannen? Måste jag ha tillstånd för att låna en kopp socker av grannen?”

Är Jehovas vittnen proselytvärvare?

Domare David H. Souter frågade: ”Varför inriktar ni er på Jehovas vittnen? Är de proselytvärvare, bettlare eller försäljare av varor och tjänster? Nej, de är inget av detta, eller hur?” Strattons advokat citerade då direkt från förordningen och tillade att den lägre instansen hade definierat Jehovas vittnen som proselytvärvare. På detta svarade domare Souter: ”Ni har således en mycket bred definition av proselytvärvare, om den även omfattar Jehovas vittnen.”

Domare Breyer citerade sedan hur en ordbok definierar ordet proselytvärvare för att visa att man inte kan tillämpa det på Jehovas vittnen. Han tillade: ”Jag har inte läst något i er redogörelse som visar syftet med att kräva att dessa människor [Jehovas vittnen] – som inte är intresserade av pengar, inte intresserade av att sälja något, inte ens intresserade av röster – skall behöva gå till stadshuset för att bli registrerade. Vad är ert syfte med detta?”

”Privilegiet” att framföra sitt budskap

Strattons advokat kom då med argumentet att ”syftet var att förhindra att husägaren blir irriterad”. Han klargjorde ytterligare att det var för att skydda invånarna mot bedragare och brottslingar. Domare Scalia citerade ur Strattons förordning för att visa att borgmästaren kan kräva ytterligare upplysningar om den registrerade och hans syfte för att få en ”exakt beskrivning av karaktären på det önskade privilegiet”. Han tillade i skarp ton: ”[Det gäller] privilegiet att besöka sina medmänniskor för att övertyga dem om det ena eller det andra – jag begriper det bara inte.”

Domare Scalia fortsatte med att säga: ”Så man skall alltså  kräva att alla som ringer på en dörrklocka först måste lämna sina fingeravtryck i stadshuset innan de kan ringa på? Den minimala risken för brott, skulle det vara ett tillräckligt skäl för att kräva att alla som vill ringa på en dörrklocka skall registrera sig i stadshuset? Naturligtvis är det inte det.”

Skyddar invånarna?

När Strattons advokat hade använt sina 20 minuter, gick ordet till Ohios statsåklagare. Han sade att förordningen mot bettleri skyddade invånarna mot att få besök av en främling – ”helt klart en objuden person, som är här på min tomt, ... och jag anser att Stratton har rätt att säga att ’vi oroar oss över sådan verksamhet’”.

Domare Scalia konstaterade sedan: ”Det ni säger är att även om det finns sådana som gärna tar emot Jehovas vittnen, de sitter där ensamma och vill gärna tala med någon om vad som helst, så måste de [Jehovas vittnen] ändå gå och registrera sig hos borgmästaren för att få privilegiet att ringa på deras dörrklocka.”

”En mycket blygsam inskränkning”

Under utfrågningen framförde domare Scalia en kraftfull synpunkt, när han sade: ”Vi är nog alla överens om att de säkraste samhällena i världen är totalitära diktaturer. Där finns inte mycket brottslighet, vilket är ett erkänt faktum. Frihetens pris är att risken för olaglig verksamhet i viss utsträckning ökar, och frågan är om den här förordningen förhindrar så pass mycket olaglig verksamhet att det är värt kostnaden att kräva tillstånd för att ringa på någons dörrklocka.” Då svarade statsåklagaren att ”detta är en mycket blygsam inskränkning”. Domare Scalia i sin tur svarade att den var så blygsam att ”vi inte kan finna ett enda fall där ett samhälle har infört en förordning av det slaget. Det tycker inte jag är blygsamt.”

Till slut, efter att ha pressats av en av domarna, var statsåklagaren tvungen att medge: ”Jag skulle tveka inför att påstå att man skulle kunna ha ett direkt förbud mot att ringa på dörrklockor eller knacka på dörrar.” Det blev hans avslutande ord.

Under genmälet påpekade Jehovas vittnens advokat att förordningen inte medgav några kontrollmöjligheter. ”Jag kan gå till stadshuset och säga: ’Jag heter [så och så]’ och få ett tillstånd att gå från dörr till dörr.” Han påpekade också att borgmästaren har befogenhet att neka en person tillstånd som säger att han inte är ansluten till en organisation. Han sade: ”Vi menar att detta definitivt är ett utövande av beslutanderätten” och tillade: ”Jag vill med all respekt hävda att vår [Jehovas vittnens] verksamhet utan tvivel omfattas av Första tillägget.”

Strax efter detta avslutade huvuddomare Rehnquist den muntliga förhandlingen och sade: ”Målet läggs fram inför Högsta domstolen.” Hela domstolsförhandlingen hade inte varat i mer än drygt en timme. Hur viktig den timmen var skulle visa sig i det skriftliga domstolsutslaget som kom i juni.

[Bilder på sidan 6]

Huvuddomare Rehnquist

Domare Breyer

Domare Scalia

[Bildkälla]

Rehnquist: Collection, The Supreme Court Historical Society/Dane Penland; Breyer: Collection, The Supreme Court Historical Society/Richard Strauss; Scalia: Collection, The Supreme Court Historical Society/Joseph Lavenburg

[Bilder på sidan 7]

Domare Kennedy

Domare O’Connor

Domare Souter

[Bildkälla]

Kennedy: Collection, The Supreme Court Historical Society/Robin Reid; O’Connor: Collection, The Supreme Court Historical Society/Richard Strauss; Souter: Collection, The Supreme Court Historical Society/Joseph Bailey

[Bild på sidan 8]

Rättssalen

[Bildkälla]

Foto: Franz Jantzen, Collection of the Supreme Court of the United States