Högsta domstolen dömer till förmån för yttrandefriheten

DEN AVGÖRANDE DAGEN kom den 17 juni 2002, när Högsta domstolen offentliggjorde sin dom. Vad blev utslaget? Det visade tidningsrubrikerna. The New York Times tillkännagav: ”Rätten upphäver hinder mot Jehovas vittnen.” I Ohiotidningen The Columbus Dispatch sades det: ”Högsta domstolen upphäver tillståndskrav.” I tidningen The Plain Dealer, som ges ut i Cleveland i Ohio, hette det: ”Bettlare behöver inte tillstånd från stadshuset.” På debattsidan i USA Today stod det: ”Seger för yttrandefriheten.”

Den lägre rättens beslut mot Jehovas vittnen upphävdes med rösterna 8 mot 1! Det 18-sidiga domstolsutslaget skrevs av domare John Paul Stevens. Beslutet var en kraftfull bekräftelse av det skydd Första tillägget ger åt Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst. I sin redogörelse förklarade rätten att Jehovas vittnen hade låtit bli att ansöka om tillstånd därför att de menar att ”de får sitt bemyndigande att predika från Bibeln”. Sedan citerade rätten det vittnesmål som fanns i Jehovas vittnens redogörelse: ”Att behöva ett särskilt tillstånd för att predika tycker vi nästan skulle kännas som en förolämpning mot Gud.”

I domstolsutslaget stod det: ”I mer än 50 år har domstolen upphävt inskränkningar av proselytvärvning och skriftspridning från dörr till dörr. Det är inte bara en historisk tillfällighet att de flesta av de fall som har inneburit en utmaning av Första tillägget gällde Jehovas vittnen, eftersom deras dörr-till-dörr-verksamhet är ett krav i deras religion. Som vi såg i målet Murdock v. Pennsylvania, ... (1943), ’påstår sig Jehovas vittnen följa Paulus föredöme i fråga om att predika ”offentligt och från hus till hus”. Apostlagärningarna 20:20. De har en bokstavlig tolkning av Skriftens uppdrag: ”Gån ut i hela världen och  prediken evangelium för allt skapat.” Markus 16:15. När de gör det menar de att de lyder en befallning av Gud.’”

I utslaget citerade man på nytt målet från 1943: ”Denna form av religiös verksamhet har enligt Första tillägget lika hög status som gudsdyrkan i kyrkorna och predikan från predikstolarna. Den har rätt till samma beskydd som de mer ortodoxa och vedertagna formerna av religionsutövning.” Det citerades även från ett domstolsutslag från 1939: ”Att införa censur genom att kräva ett särskilt tillstånd som omöjliggör den fria och obehindrade utdelningen av skrifter är ett angrepp mot själva grundvalen för författningens garantier.” (Kursiverat av dem)

Rätten gjorde sedan följande intressanta iakttagelse: ”Målen visar att de ansträngningar som Jehovas vittnen har gjort för att bekämpa begränsningar av yttrandefriheten inte bara har varit en kamp för deras egna rättigheter.” I utslaget stod det att Jehovas vittnen ”inte är de enda ’vanliga människorna’ som riskerar att tystas genom förordningar liknande den som infördes i Stratton”.

I utslaget hette det vidare att förordningen ”är kränkande – inte bara mot värderingar som skyddas av Första tillägget, utan också mot själva principen om ett fritt samhälle – eftersom medborgarna, för att få ha vanliga samtal med varandra, först måste informera myndigheterna om sin önskan att tala med sina grannar och sedan skaffa ett särskilt tillstånd för att få göra det. ... En lag som kräver ett tillstånd för sådana samtal utgör ett allvarligt avsteg från vårt nationella arv och vår konstitutionella tradition.” I utslaget stod det vidare om ”de mycket skadliga verkningarna av ett sådant tillståndskrav”.

Hotet om brottslighet

Hur är det då med tanken att tillståndet är ett skydd mot inbrottstjuvar och andra brottslingar? Rätten resonerade så här: ”Även om dessa farhågor är berättigade, är vårt tydliga prejudikat att det måste råda balans mellan dessa farhågor och de verkningar förordningarna har på rättigheterna i Första tillägget.”

I domstolsutslaget hette det vidare: ”Det verkar osannolikt att avsaknaden av ett tillstånd skulle hindra brottslingar från att knacka på dörrar och ta del i samtal som inte omfattas av förordningen. De kan till exempel be om hjälp att hitta vägen eller att få låna telefonen, ... eller också kanske de skriver in sig under falskt namn utan att straffas.”

Rätten syftade tillbaka på domstolsutslag från 1940-talet och skrev: ”Den retorik som användes under andra världskriget, i domstolsutslag som gång på gång räddade målsägarnas [Sällskapet Vakttornets] trosfränder från småaktiga åtal, återspeglade  rättens tolkning av Första tilläggets friheter som omfattas i det här målet.”

Vad kom rätten fram till? ”Appellationsdomstolens dom upphävs, och målet går nu tillbaka för ytterligare behandling i enlighet med det här utslaget. Detta är vårt beslut.”

Resultatet av förhandlingen blev alltså, som det konstaterades i Chicago Sun-Times: ”Rätten stöder Jehovas vittnen”, och det med en majoritet på 8 mot 1.

Hur blir det i framtiden?

Hur betraktar Jehovas vittnen i den närliggande Wellsvilleförsamlingen den här segern i Högsta domstolen? Det finns absolut ingen anledning att skryta över den på Strattonbornas bekostnad. Jehovas vittnen hyser inte agg till människorna i det här samhället. Gregory Kuhar, ett Jehovas vittne som tillhör församlingen, säger: ”Den här rättegången var inte något vi ville ha. Det var helt enkelt den här förordningen som var felaktig. Vad vi gjorde var inte bara för vår egen skull, utan för allas.”

Fakta visar att Jehovas vittnen har varit noga med att inte reta Strattonborna. Gene Koontz, ett annat Jehovas vittne, berättar: ”Senaste gången vi predikade i Stratton var den 7 mars 1998 – vilket är mer än fyra år sedan.” Han tillägger: ”Jag blev själv hotad med arrestering, och det hände många gånger under årens lopp att polisen hotade oss med arrestering. När vi då bad om att få se själva förordningen, fick vi aldrig något svar.”

Koontz tillägger: ”Vi vill ha ett gott förhållande till våra medmänniskor. Om någon inte vill ha besök, respekterar vi det beslutet. Men det finns andra som är vänliga och som vill samtala om Bibeln.”

Gregory Kuhar förklarar: ”Vi har inte drivit det här fallet för att reta Strattonborna. Vi ville bara lagligt stadfästa vår yttrandefrihet under konstitutionen.”

Han fortsätter: ”Så småningom hoppas vi kunna komma tillbaka till Stratton. Jag skulle gärna vara den förste som knackar på en dörr, när vi återvänder dit. Och återvända måste vi, i lydnad för Kristi befallning.”

Utslaget i målet ”Watchtower v. Village of Stratton” har haft långtgående verkningar. Sedan Högsta domstolen meddelade sin dom har myndigheterna i en rad amerikanska samhällen insett att man inte längre kan använda lokala förordningar för att begränsa Jehovas vittnens evangeliseringsarbete. Till dags dato har hinder mot dörr-till-dörr-verksamheten kunnat undanröjas i cirka 90 samhällen i USA.

[Ruta på sidan 9]

”JEHOVAS VITTNEN HAR GJORT DET IGEN”

Charles C. Haynes, som är forskare och chef för ett utbildningsprogram vid First Amendment Center, skrev ovanstående ord på hemsidan för Freedom Forum, under rubriken ”Frihet för tron”. Haynes fortsatte: ”Förra veckan kunde Jehovas vittnen notera sin 48:e seger i Högsta domstolen – en enastående rad fall som på ett anmärkningsvärt sätt har ökat det skydd som Första tillägget ger alla amerikaner.” Han varnade: ”Kom ihåg detta: Om myndigheterna kan begränsa friheten för en trosuppfattning, har de makt att begränsa friheten för vilken som helst trosuppfattning – ja, alla trosuppfattningar. ... Naturligtvis har människor rätt att inte lyssna – och att stänga dörren. Men myndigheterna bör inte ha makt att bestämma vem som får knacka på dörren. Så ett dubbelt tack till Högsta domstolen.”

Haynes avslutar: ”Vi står alla i tacksamhetsskuld till Jehovas vittnen. Oavsett hur många gånger de har blivit förolämpade, bortjagade eller till och med fysiskt angripna, fortsätter de att kämpa för sin (och följaktligen vår) religionsfrihet. Och när de vinner, vinner vi alla.”

[Ruta/Bilder på sidorna 10, 11]

KOMMENTARER I MEDIERNA OM HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT

▪ ”Jehovas vittnen får stöd av Högsta domstolen; inget tillstånd behövs för dörr-till-dörr-verksamhet

I sin verksamhet med att knacka dörr har Jehovas vittnen alltid menat att de har Gud bakom sig. Nu har de även stöd från USA:s högsta domstol.” (Chicago Sun-Times, 18 juni 2002)

▪ ”Seger för yttrandefriheten

Nästa gång Jehovas vittnen kommer och stör dig i middagen, kanske du kan passa på att tacka dem. Modigt hängivna sina religiösa principer har detta icke-traditionella samfund med knappt 1 miljon medlemmar [i USA] förmodligen gjort mer än någon annan organisation för att slå vakt om yttrandefriheten för enskilda amerikaner. ...

Jehovas vittnen är vana vid att gå till Högsta domstolen. I mer än 20 fall har de under 65 år med framgång kämpat mot majoritetens förtryck.” (USA TODAY, 18 juni 2002)

▪ ”Dörr-till-dörr-verksamhet en konstitutionell rättighet. Domen en seger för Jehovas vittnen

USA:s högsta domstol slog på måndagen fast att politiker, religiösa grupper, flickscouter och andra enligt konstitutionen har rätt att gå från dörr till dörr för att främja sina intressen utan att ha ett särskilt tillstånd från de lokala myndigheterna.” (San Francisco Chronicle, 18 juni 2002)

▪ ”Högsta domstolen: Det går inte att hindra Jehovas vittnen eller flickscouter från att knacka dörr

WASHINGTON – Högsta domstolen slog i dag fast att konstitutionen skyddar missionärers, politikers och andras rätt att knacka dörr utan att ha ett särskilt tillstånd från de lokala myndigheterna. ...

Med rösterna 8–1 kom rätten fram till att Första tillägget som stadgar om yttrandefriheten också inbegriper rätten att söka upp någon direkt vid dennes dörr för att framföra ett budskap.” (Star Tribune, Minneapolis, 18 juni 2002)

[Bild på sidan 9]

Domare Stevens

[Bildkälla]

Stevens: Collection, The Supreme Court Historical Society/Joseph Bailey