Färgsprakande fjäderklädda dansare

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

LUFTEN fylls av ljudet från tusentals fåglar. Det oavbrutna, frenetiska tjattret ekar över ytan på den avlägset belägna sjön. Tusentals rosa fåglar vadar i det skimrande, smaragdgröna vattnet. Med graciösa vingslag täcker de himlen ovanför. Under deras flykt fram och åter över vattenytan avslöjas de smäckra vingarnas skiftande djupröda toner. Det myllrande fågellivet och de fantastiska färgerna tar andan ur en! Det här måste vara ett av de största undren i fågelvärlden – den rosa flamingon i den stora gravsänkan Great Rift Valley i Afrika.

Långbent elegans

Flamingon har i alla tider beundrats för sin sköna, bräckliga gestalt. Dess långhalsade skepnad mejslades ut i sten och kan ses i egyptiska hieroglyfer. Fågelns utseende var så ovanligt och samtidigt så uppskattat att egyptierna vördade den som förkroppsligandet av guden Ra. Flamingons slanka, böjda hals och smala, eleganta ben avbildades i primitiva grottmålningar.

I dag finns fyra arter av flamingo i Afrika, Eurasien, Sydamerika och Västindien. Den mindre flamingon är minst bland arterna. Den har vackra färger med sin djuprosa fjäderdräkt  och sina klarröda ben och fötter. Den större flamingon är dubbelt så stor som den mindre flamingon och kan bli upp till 140 centimeter hög. Alla flamingor har ett kännetecken gemensamt – en näbb som försiktigt kröker sig på mitten och böjer sig neråt, vilket ger den dess vackra form.

När flamingon skall ge sig i väg och flyga, slår den behagfullt med vingarna och springer med snabba ben över vattnet för att få den kraft som behövs för att lyfta. Med huvudet och den långa halsen riktade rakt framåt och med de stela benen på släp tar den sig elegant fram i skyn. Man beräknar att det finns omkring fyra miljoner flamingor i Great Rift Valley i Afrika.

Känsliga fåglar i kärv miljö

Det stora antalet flamingor som lever i den stora gravsänkan frodas i en rad verkligt unika sodasjöar. Vattnet är så rikt på natriumkarbonat att det känns oljigt och frätande på huden. Temperaturen kring gravsänkans sodasjöar kan stiga ända upp till 65 grader. Den varma luften fylls av en stark lukt av svavel och saltlake som stiger från sjöarnas bubbliga vatten. Alkaliska föreningar och salter i vattnet har en så koncentrerad form att de kristalliserar och bildar en vit skorpa utmed strandkanten.

Det är inte många varelser som klarar av att leva i ett så salthaltigt vatten. Men ändå är det en del väldigt små livsformer som överlever där – mikroskopiska blågröna alger. Den heta tropiska solen värmer det alkaliska vattnet och skapar en perfekt miljö för att algerna skall kunna frodas i stora mängder. Algerna är så koncentrerade att de färgar sjöarnas vatten grönt. Den här raden av sodasjöar smyckar bergen och dalarna som sträcker sig längs hela  Great Rift Valley likt smaragderna i ett vackert halsband.

Det är anmärkningsvärt att en så ömtålig varelse som flamingon kan leva i en trakt som är så kärv och ogästvänlig. Och dessutom trivs den. De spinkiga benen är motståndskraftiga mot det frätande vattnet, och de simhudsförsedda fötterna gör att den inte sjunker ner i den tjocka dyn. Den mindre flamingon är unikt utrustad för att leva i den här föga inbjudande miljön. På näbbens insida sitter fina lameller som kan suga upp och filtrera de mikroorganismer som är koncentrerade till vattnets översta 5–7 centimeter. När flamingon äter, håller den näbben upp och ner, riktad bakåt, precis under vattenytan. Flamingons tunga arbetar som en pistong – den drar in vatten och pressar sedan ut det genom de fina lamellerna som filtrerar ut de mikroskopiska organismerna som den sedan sväljer.

Färgstark uppvaktning

När morgonsolen går upp över sjöns jadegröna vatten, är det som om en enorm ridå har gått upp. Det gyllengula ljuset uppenbarar en stor flamingoflock, glödande  som eldsflammor över sjön. Fåglarna står tätt tillsammans. Med sträckt hals marscherar de kråmande fåglarna gruppvis och svänger med näbben från den ena sidan till den andra.

Medan hela trupper av fåglar marscherar förbi varandra åt olika håll, reflekteras solljuset i fåglarnas utsökta fjädrar och skapar en mosaik av kontrasterande toner i rött och rosa. Fåglarna hoppar och dansar och breder ut vingarna för att exponera vingfjädrarnas djupröda färg. Samtidigt som de briljerar med sina anslående färger springer de över vattnet och lyfter, bara för att landa igen och upprepa sin ritual. Flamingorna står så tätt tillsammans att en del inte kan lyfta, utan måste vänta på att fåglarna i utkanten av flocken först flyger i väg. Skrikande och skränande av upphetsning åstadkommer de ett öronbedövande kackel.

Plötsligt, när mörkret sänker sig, lyfter alla fåglarna och ger sig av. I flykten bildar de långa rader eller V-formationer och flyger hundratals kilometer tills de når sin slutdestination – en sodasjö som är särskilt lämplig för häckning och uppfödning av ungar. Märkligt nog sker detta samtidigt som de övriga flamingoflockarna vid de andra sodasjöarna i gravsänkan ger sig av.

Ful fågel blir vacker

Flamingor väljer att bygga sina bon vid sjöar som ligger avlägset och otillgängligt. Att bo isolerat är mycket viktigt, eftersom den häckande kolonin är synnerligen känslig. Om den blir störd, kanske föräldrarna helt överger sina ägg för att aldrig mer återvända.

Det råder full aktivitet i den häckande kolonin. Föräldrarna börjar bygga boet med stor entusiasm. De böjer sin långa hals och skyfflar ihop lera, fågelspillning och lite fjädrar för att göra en konformad, cirka 40 centimeter hög kulle. Längst upp gör de en liten fördjupning som gör att det ensamma ägget är på behörigt avstånd från det grunda, alkaliska vattnet. Snart börjar hundratusentals ägg kläckas. Mängder av fågelföräldrar flyger fram och tillbaka till häckningsplatsen, upptagna med det ansträngande arbetet att mata och sköta om sina hungriga ungar.

Sedan, när ungarna är gamla nog att börja gå, lämnar föräldrarna plötsligt sina telningar och flyger till en annan del av sjön, där de blågröna algerna är fler och mer näringsrika. Här, i fred för sina krävande ungar, kan de äta upp sig och återhämta sig. Några få vuxna fåglar som har stannat kvar samlar sedan ihop de många ungarna till en enda stor grupp. De vuxna håller ett vakande öga på de högljudda ungarna, medan de eskorterar dem över saltmarkerna för att återförenas med sina föräldrar. I all den här förvirringen kan fågelföräldrarna otroligt nog hitta sina respektive ungar och fortsätta att sköta om dem.

De små ungarna är klumpiga och liknar inte sina praktfulla föräldrar särskilt mycket. De har korta ben och en kort hals, näbben är rak och fjädrarna helt vita. Efter ett tag börjar de korta benen att växa, halsen blir längre och mer svängd, och näbben börjar anta den fina böjda form som är unik för flamingon. Det tar två, tre år innan den otympliga fågelungen har blivit till en vacker, färgsprakande flamingo. Då slår den sig ihop med en partner och förenar sig med de stora flockarna av flamingor som är ett så förtjusande inslag vid Great Rift Valleys sodasjöar.

Flamingons elegans och skönhet är ett slående exempel på intelligent formgivning. Att studera den här vackra fågeln ute i det fria är en fröjd för ögon och öron. Det ökar dessutom vår uppskattning av flamingons fantastiske Skapare, Jehova Gud, och vår kärlek till honom.

[Bild på sidan 17]

Större flamingor

[Bild på sidan 17]

Mindre flamingor

[Bilder på sidan 18]

De små ungarna liknar inte sina praktfulla föräldrar särskilt mycket