Juveler från stranden

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I NICARAGUA

HAR du någon gång varit med om att hitta ett fascinerande snäckskal som glittrar i sanden? I så fall är du inte ensam. Människor i alla åldrar uppskattar snäckskal för deras stora variation och speciella skönhet.

Man kan hitta snäckor på nästan varje strand på jorden. Men ett snäckskal är inte bara något som är härligt att hålla i och beundra. Varje skal har en gång varit bostad åt den mjuka skapelse som byggde det – ett blötdjur. Lågt räknat finns det mer än 50 000 arter av blötdjur i dag!

Alla de snäckor som nämns i den här artikeln kan man hitta utmed Nicaraguas stillahavskust. Jag plockade många av dem längs en tre kilometer lång strandremsa som heter Poneloya och Las Peñitas. Andra har jag fått av fiskare. Låt mig få visa dig några av de här snäckorna och de havsdjur som skapade dem.

Stora snäckor

De flesta snäckor har tillverkats av blötdjur som tillhör två huvudklasser: Gastropoda (snäckor) och Bivalvia (musslor). Snäckor, vilka omfattar alla slags sniglar, har ett huvud som brukar ha tentakler och ögon. Dessa blötdjur krälar och glider fram med hjälp av en krypsula, en mjuk fot. Det är därför de kallas gastropoder – ett ord som betyder ungefär ”mage med fötter”.

Hur andas och äter en snäcka? Många havslevande djur andas med hjälp av en sifon, ett rörlikt organ som sticker ut från huvudet. Sifonen gör att de kan suga upp vatten genom gälarna. En del snäckor har en snabel (proboscis), som är ett annat rörformigt organ som de använder för att äta med. Många snäckor har också en radula, eller rivtunga, ett hårt band med små tänder. Det här verktyget fungerar som en rasp som river sönder blötdjurets  föda. Alla snäckor har nervsystem, blodomlopp, matsmältningsapparat och fortplantningsorgan.

Hur kan man avgöra om ett skal är tillverkat av en gastropod? Om det är så, består det av ett enda skal, som i de flesta fall är spiralformat. Purpursnäckor, tunnsnäckor, porslinssnäckor, kägelsnäckor och tornsnäckor har alla byggts av gastropoder. Låt oss ta en närmare titt på några av dessa juveler.

Växer i snabba perioder – borrar efter mat

Över hela världen brukar skalet hos purpursnäckorna ha en invecklad form. Jag hittade två arter, den vackert rosa-bruna Hexaplex regius och den lika vackra Muricanthus radix. Var kommer skalets taggiga ribbor ifrån? Det är blötdjuren som bildar ribborna under perioder av långsam skalproduktion. Mellan ribborna kan man se det skalmaterial som producerades under de snabba tillväxtperioderna. I boken Shells—Treasures of the Sea läser vi: ”För att tillverka ytterligare skalmaterial krävs så mycket energi att många snäckor minskar sin ämnesomsättning och går in i en inaktiv period, så att mer energi kan ägnas åt snabb skalproduktion. Djuret brukar gräva ner sig självt eller på något annat sätt gömma sig för att inte störas av rovdjur. ... En växtperiod kan vara från några dagar till flera veckor, beroende på vilken blötdjursart det är.”

Purpursnäckan är själv ett imponerande rovdjur. Ibland när jag plockade snäckskal, funderade jag på varför vissa skal hade ett perfekt litet hål borrat genom dem. Senare fick jag veta att purpursnäckan är ett av flera blötdjur som kan borra ett litet hål i skalet på sitt byte med hjälp av sina vassa tänder. Purpursnäckan sticker sedan in snabeln i hålet och intar sin måltid!

Det var fascinerande att få veta att purpursnäckan indirekt omnämns i Bibeln. Två arter som är vanliga i Medelhavet, Murex trunculus och Murex brandaris, var källan till ett dyrbart purpurrött färgämne som användes när man färgade tyg på Bibelns tid. (Ester 8:15; Lukas 16:19) En körtel hos purpursnäckan producerar en gulaktig vätska som övergår till mörkt violett eller rödlila, när den utsätts för luft och solljus. Varje purpursnäcka avger endast en liten mängd vätska, och man har beräknat att det skulle behövas omkring 12 000 purpursnäckor för att få fram ett och ett halvt gram färg. Det är inte konstigt att det bara var de rika som hade råd att köpa tyrisk purpur! *

Snäckor med ”tänder”

Jag har också hittat skal av en art tunnsnäckor, Malea ringens, eller tunnsnäckan med tänder. Tunnsnäckor kan man hitta över hela världen, eftersom larverna kan flyta omkring i flera veckor eller till och med månader innan  de slår sig ner på havsbottnen och utvecklas. Man kan inte låta bli att lägga märke till de vackra, breda ribborna som omger snäckan samt det speciella kännetecken tunnsnäckor har – en läpp försedd med tänder. Man tror att den här läppen skyddar den läckra snigeln som finns innanför mot att bli uppäten av hungriga krabbor.

I min samling har jag några fina exemplar – både unga och äldre – av Melongena patula, en trumpetsnäcka med en ”taggkrona”. Jag har också en Cymatium tigrinum, en art som kan bli upp till 15 centimeter lång, samt en Pleuroploca princeps, som är särskilt uppskattad för sin ovanliga orange färg. Sådana djuphavssnäckor sköljs sällan upp på stranden. Dessa vackra exemplar har jag fått av vänner som är fiskare och som har fått upp dem i sina nät eller hummertinor. De tog vara på köttet, men var vänliga nog att ge mig de vackra snäckskalen.

Inte så stora men vackra

Sådana dagar när det sjunkande tidvattnet lämnar kvar ett långt band av snäckor i sanden kan man finna en mängd intressanta små snäckskal på stranden. Här finns många sorter som fångar ögat – porslinssnäckor, kägelsnäckor, ”olivsnäckor”, Terebra-snäckor (”borrande snäckor”), solurssnäckor, borrsnäckor och tornsnäckor. Eftersom det finns så många arter runt om i världen, har en del samlare inriktat sig på snäckskal från bara en familj. Det finns till exempel mer än 500 arter enbart av kägelsnäckan!

 Ett av de mest tilltalande kännetecknen på snäckskal är deras spiralform. Solurssnäckor och Terebra-snäckor är särskilt vackra exempel på sådan formgivning. När snäckor växer följer de ett regelbundet matematiskt mönster, så samtidigt som de ökar i storlek behåller de sin ursprungliga form. Blötdjuret bildar den här spiralformen genom att ständigt utvidga kanten på skalet, runt en tänkt axel som går rakt genom snäckan. Resultatet blir ett starkt, kompakt hem för blötdjuret där inne – funktionellt och vackert!

Musslor

Hur är det då med den andra klassen blötdjur som nämndes här ovan, Bivalvia, eller musslor? Det finns även gott om musselskal på Nicaraguas stränder. Ett musselskal består av två hopfästade halvor, som passar perfekt ihop och omsluter och skyddar djuret som finns innanför. Många sorter går att äta. Musslor har inget huvud, men de har sinnesorgan, som kallas kemoreceptorer, som hjälper dem att upptäcka smaker eller dofter i vattnet. I regel får musslor sin mat genom att utvinna organiskt material ur havsvattnet. En del har en smal, mjuk fot med vilken de tar sig fram. Kammusslan kan simma genom att kraftfullt slå ihop sina skalhalvor, vilket skapar en jetström som skjuter kammusslan bakåt. För att ta sig framåt sprutar den ut vatten bakom sig. Men hur vet en kammussla att den befinner sig i fara? Den kan ståta med en massa små men känsliga blå ögon som sitter i två rader på kroppen. Dessa kan upptäcka skuggan av ett rovdjur som passerar.

Den mest uppskattade musselprodukten är förmodligen pärlemor. Skalen består i huvudsak av kristalliserat kalciumkarbonat – en av beståndsdelarna i havsvattnets mineralsalter. Pärlemorns glänsande skönhet kommer dock från ett speciellt slag av kalciumkarbonat som kallas aragonit. På insidan av sina skal avsöndrar vissa blötdjur mikroskopiskt små aragonitkristaller, vilka bildar mönster som påminner om tegelpannorna på ett tak. De här kristallerna bryter och reflekterar ljus, vilket ger upphov åt skalens regnbågsskimmer som så många beundrar. En del musselarter använder faktiskt pärlemor för att täcka över sådant som ligger och irriterar innanför skalet, till exempel ett sandkorn. Lager på lager läggs runt det irriterande sandkornet, och på så vis förvandlas det med tiden till en vacker och dyrbar pärla.

Blötdjurets kännetecken

Jag har sparat det som många anser vara det mest fantastiska med blötdjuret till sist – manteln, ett organ som är gemensamt för alla blötdjur. Det är ett mycket specialiserat område på djurets ovansida, och det har till uppgift att producera nytt skalmaterial. I Shells—Treasures of the Sea heter det: ”Blötdjuret transporterar kalciumkarbonat upplöst i blodet och utsöndrar det genom rörliknande porer i manteln ... utmed den växande skalkanten.” Blötdjuret utsöndrar också ett protein som får kalcium att kristallisera i vatten.

Samtidigt inplantar mantelns pigmentceller den stora variationen av härliga färger och mönster i snäckorna när de växer. Malakologer – forskare som studerar blötdjur – är förbryllade över vad dessa färger och skalmönster har för funktion. Färger och mönster tycks inte ha någon avgörande betydelse när det gäller blötdjurs förmåga att känna igen varandra. Och det är inte alltid de har hjälp av sitt yttre när de skall kamouflera sig. Men den enorma variationen av färger, mönster och former i blötdjurens skal är något som verkligen fängslar oss!

Nästa gång du går på en sandstrand och plockar upp ett glittrande skal, kom då ihåg att oavsett om det är en vanlig mussla eller en vackert spiralformad snäcka, så är det en juvel du håller i handen – en skatt som tidigare var ett hem för den lilla varelse med mjuk kropp som kallas blötdjur.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 26]

Snäckor består av bara ett enda skal, medan musslor har två hopfästade skal

[Bild på sidan 25]

PURPURSNÄCKA (Muricanthus radix)

[Bild på sidan 25]

PURPURSNÄCKA (Hexaplex regius)

[Bild på sidan 25]

TUNNSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

PORSLINSSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

KÄGELSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

”OLIVSNÄCKA”

[Bild på sidan 26]

TEREBRA-SNÄCKA

[Bild på sidan 26]

SOLURSSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

TORNSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

BORRSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

PLEUROPLOCA PRINCEPS

[Bild på sidan 26]

MELONGENA CORONA

[Bild på sidan 26]

TRITONSNÄCKA

[Bild på sidan 26]

PÄRLMUSSLA

[Bild på sidan 27]

VENUSMUSSLA

[Bild på sidan 27]

KAMMUSSLA