Syrien – ekon från en svunnen tid
Syrien – ekon från en svunnen tid
DET låg vid en av den forntida världens knutpunkter – det område där karavanvägar från Medelhavet till Kina och från Egypten till Anatolien en gång möttes. Här passerade en gång i tiden militärstyrkor från Akkad, Babylon, Egypten, Persien, Grekland och Rom. Århundraden senare färdades turkar och korsfarare igenom det. I modern tid har arméer från Frankrike och Storbritannien kämpat för att få kontrollen över det här området.
I dag bär en del av området fortfarande samma namn som det hade för tusentals år sedan – Syrien. Det har skett många förändringar här, men det hörs fortfarande ekon från det förflutna. Syrien är ett land som särskilt intresserar dem som studerar Bibeln, eftersom det har kopplingar till Bibelns historia.
Damaskus – en forntida stad
Ta till exempel Damaskus, Syriens huvudstad. Den sägs vara en av de äldsta städerna i världen som varit bebodda sedan de grundades. Staden ligger vid foten av bergskedjan Antilibanon, och floden Barada flyter igenom den. I århundraden har den varit en efterlängtad oas vid utkanten av den stora syriska öknen. Troligtvis passerade patriarken Abraham den här staden när han var på väg söderut till Kanaan. Och han tog Elieser, ”en man från Damaskus”, till sitt hushåll som tjänare. (1 Moseboken 15:2)
Nästan tusen år senare stred Sobas kungar, som var från Syrien, mot Israels förste kung, Saul. (1 Samuelsboken 14:47) Även Israels andre kung, David, stred mot Arams kungar (det hebreiska namnet för Syrien), besegrade dem och ”förlade ... garnisoner i Syrien-Damaskus”. (2 Samuelsboken 8:3–8) Israel och Syrien blev på så vis fiender för en lång tid framåt. (1 Kungaboken 11:23–25)
Under det första århundradet v.t. hade fiendskapen mellan syrierna och judarna tydligtvis lugnat ner sig. Det fanns till och med några judiska synagogor i Damaskus på den tiden. Du kanske minns att Saul (som senare fick namnet Paulus) från Tarsos var på väg från Jerusalem till Damaskus när han blev omvänd till kristendomen. (Apostlagärningarna 9:1–8)
Apostlagärningarna 9:10–19) Gatan skiljer sig nu mycket från hur den såg ut på romartiden, men det var här som Paulus började sin fantastiska levnadsbana som kristen. Raka gatan slutar vid den romerska porten Bab-Sharqi. Stadsmurarna, på vilka hus är byggda, hjälper oss att förstå hur Paulus kunde fly genom att bli nedsänkt i en korg genom en öppning i muren. (Apostlagärningarna 9:23–25; 2 Korinthierna 11:32, 33)
I dagens Damaskus finns det inga spår av Abrahams genomresa eller Davids erövring. Men det finns ruiner av den gamla romerska staden och även en stor genomfartsväg genom den forntida staden som följer den gamla romerska gatan Via Recta (Raka gatan). Det var i ett hus på den här gatan som Ananias fann Saul efter dennes mirakulösa omvändelse till kristendomen strax utanför Damaskus. (Palmyra – en historisk oas
Efter omkring tre timmars bilresa åt nordost från Damaskus kommer man till en fantastisk arkeologisk plats: Palmyra, som kallas Tadmor i Bibeln. (2 Krönikeboken 8:4) Den här oasen ligger mitt emellan Medelhavet och Eufrat och bevattnas av underjordiska källor som har sitt ursprung i bergen i norr. Den forntida handelsvägen mellan Mesopotamien och länderna i väst följde den så kallade bördiga halvmånen och gick därför långt norr om Palmyra. Men under århundradet f.v.t. gjorde politisk instabilitet i norr att man föredrog en kortare, sydligare väg. På så sätt började Palmyras glansdagar.
Eftersom romarna kunde använda Palmyra som buffertzon i den östra utkanten av riket, införlivades staden med den romerska provinsen Syrien. Men med tiden blev den en fri stad. Stora tempel, triumfbågar, bad och en teater låg längs en stor gata som kantades av kolonner. Pelargångarna på båda sidorna var stenlagda för fotgängare, men huvudgatan var inte stenlagd med hänsyn till de kamelkaravaner som passerade där. Karavaner som färdades på handelsvägen mellan Kina och Indien i öst och den grekisk-romerska världen i väst stannade till i Palmyra. Där tvingades de betala skatt för siden, kryddor och andra varor som de förde med sig.
På 200-talet v.t., när Palmyra nådde sin höjdpunkt, bodde det omkring 200 000 i staden. Det var då som dess ambitiösa drottning Zenobia kämpade mot Rom, som slutligen besegrade henne år 272 v.t. På det här sättet uppfyllde Zenobia omedvetet en del av en profetia som profeten Daniel hade skrivit ner ungefär 800 år tidigare. * (Daniel, kapitel 11) Efter Zenobias nederlag överlevde Palmyra en tid som strategisk utpost för romarriket, men staden återvann aldrig sin tidigare kraft och glans.
Mot Eufrat
Efter tre timmars bilresa åt nordost genom öknen kommer man till staden Dayr az-Zawr, där den mäktiga floden Eufrat flyter fram. Den här historiska vattenvägen börjar i bergen i östra Anatolien (i Turkiet), kommer in i Syrien strax norr om Karkemish och flyter åt sydost genom Syrien mot Irak. Inte långt från Iraks gräns ligger ruiner av två forntida syriska städer.
Tio mil sydost om Dayr az-Zawr, vid en av Eufrats krökar, ligger ruinerna av den forntida befästa staden Dura-Europos. Ytterligare 25 kilometer åt sydost ligger Mari. Mari var en gång i tiden en blomstrande handelsstad, men den förstördes på 1700-talet f.v.t. av den babyloniske kungen Hammurabi. Arkiven i det kungliga palatset innehöll minst 15 000 lertavlor med inskrifter – dokument som har spridit mycket ljus över historien.
När Hammurabis trupper förstörde staden, vräkte de omkull de övre delarna av murarna, vilket fyllde de nedre rummen med stenblock och jord. Det här gjorde att väggmålningar, statyer, keramik och många andra artefakter låg skyddade tills en fransk grupp av arkeologer upptäckte platsen 1933. De här föremålen kan nu beskådas på museer i Damaskus och Aleppo och även i Louvren i Paris.
Forntida städer i nordvästra Syrien
Om man följer Eufrat åt nordväst, kommer man upp mot Aleppo (Halep). Aleppo sägs liksom Damaskus vara en av de äldsta städerna i världen som varit bebodda sedan de grundades. Basarkvarteren i Aleppo är bland de mest pittoreska i Mellanöstern.
En bit söder om Aleppo ligger Tell Mardikh, den plats där den forntida stadsstaten Ebla låg. Ebla var en mäktig handelsstad som dominerade norra Syrien under den andra hälften av 2000-talet f.v.t. Utgrävningar här har uppdagat ruiner av ett tempel tillägnat den babyloniska gudinnan Ishtar. Man upptäckte också ett kungligt palats där arkiven innehöll ungefär 17 000 lertavlor. Artefakter från Ebla finns i ett museum i Idlib, en liten stad 25 kilometer från platsen.
Söderut på vägen mot Damaskus ligger Hama, det bibliska Hamat. (4 Moseboken 13:21) Floden Orontes, som ringlar sig genom Hama, gör staden till en av Syriens mest tilltalande städer. Sedan kommer Ras Shamra, där den forntida staden Ugarit låg. På 2000- och 1000-talet f.v.t. var Ugarit en blomstrande handelshamn som präglades av dyrkan av Baal och Dagon. Sedan 1929 har franska arkeologer grävt fram många lertavlor och bronsföremål med inskrifter som har avslöjat mycket om hur förnedrande Baalsdyrkan var. Det här hjälper oss att bättre förstå varför Gud dömde de Baalsdyrkande kanaanéerna till tillintetgörelse. (5 Moseboken 7:1–4)
Ja, i nutidens Syrien kan man fortfarande höra ekon från en svunnen tid.
[Fotnot]
^ § 12 Se artikeln ”Den mörkhåriga härskarinnan över den syriska öknen” i Vakttornet för 15 januari 1999, utgiven av Jehovas vittnen.
[Karta på sidorna 24, 25]
(För formaterad text, se publikationen)
MEDELHAVET
Omtvistade gränser
EGYPTEN
ISRAEL
JORDANIEN
LIBANON
SYRIEN
DAMASKUS
Barada
Orontes
Hama (Hamat)
Ugarit (Ras Shamra)
Ebla (Tell Mardikh)
Aleppo (Halep)
Karkemish (Jarābulus)
Eufrat
Zenobia
Dayr az-Zawr
Dura-Europos
Mari
Palmyra (Tadmor)
IRAK
TURKIET
[Bilder på sidan 24]
Damaskus (nedan) och Raka gatan (ovan)
[Bild på sidan 25]
Bikupeformade hus
[Bild på sidan 25]
Ugarit
[Bild på sidan 25]
Hama
[Bild på sidan 26]
Mari
[Bild på sidan 26]
Aleppo
[Bildkälla]
© Jean-Leo Dugast/Panos Pictures
[Bild på sidan 26]
Kungliga palatset i Ebla
[Bilder på sidan 26]
Herdar i Zenobia
[Bild på sidan 26]
Palmyra
[Bild på sidan 26]
Eufrat vid Dura-Europos
[Bildkällor på sidan 25]
Barn: © Jean-Leo Dugast/Panos Pictures; bikupeformade hus: © Nik Wheeler