Tron prövad i nazismens Europa

BERÄTTAT AV ANTON LETONJA

Den 12 mars 1938 gick Hitlers trupper över den österrikiska gränsen. På radion skrällde marschmusik och politisk propaganda. Vågor av patriotism svepte över mitt hemland, Österrike.

EFTER Hitlers maktövertagande spreds en hoppfull anda i Österrike. Många hoppades att hans ”tusenårsrike” skulle innebära slutet på fattigdom och arbetslöshet. Till och med katolska präster gjorde Hitlerhälsningen, gripna av den patriotiska feber som hade drabbat landet.

Jag var bara en grabb på 19 år, men jag lät mig ändå inte imponeras av Hitlers löften. Jag trodde inte att någon av regeringarna här på jorden skulle kunna lösa mänsklighetens problem.

Kunskap om Bibelns sanningar

Jag föddes den 19 april 1919 i Donawitz i Österrike som familjens tredje och yngsta barn. Min far arbetade hårt i en kolgruva. År 1923 tog han med sig familjen till Frankrike, där han fick arbete i gruvstaden Liévin. På grund av sin politiska övertygelse ville han inte ha med religion att göra, men min mor var en hängiven katolik. Hon fostrade oss barn att tro på Gud och bad tillsammans med oss varje kväll. Min fars misstro mot religion blev så småningom så stor att han förbjöd mor att gå i kyrkan.

I slutet av 1920-talet träffade vi en ung man med jugoslaviskt ursprung som hette Vinzenz Platajs, men vi kallade honom Vinko. Han hade kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Strax därefter började en av bibelforskarna att besöka vår familj. Eftersom far hade förbjudit mor att gå i kyrkan, frågade hon Vinko om man kan tillbe Gud hemma. Han visade Apostlagärningarna 17:24, där det står att Gud inte bor ”i tempel gjorda med händer”, och förklarade att hemmet är en lämplig plats för tillbedjan. Hon blev glad över detta och började vara med vid möten i bibelforskarnas hem.

Far krävde att hon skulle sluta upp med de där dumheterna, som han sade. För att hindra oss från att ha något med bibelforskarna att göra insisterade han på att hela familjen skulle gå i mässan på söndagarna! Eftersom mor bestämt vägrade att gå, ville far absolut att jag skulle bli korgosse. Mor respekterade min fars önskan, men hon fortsatte att inpränta bibliska principer i mitt hjärta och sinne och ta med mig till bibelforskarnas möten.

Vinko och min syster, Josephine – eller Pepi, som vi kallade henne – visade sitt överlämnande  åt Jehova genom att låta döpa sig 1928. Lite senare gifte de sig. Året därpå föddes deras dotter, Fini, i Liévin. Tre år senare blev de inbjudna att börja i heltidstjänsten i Jugoslavien, där Jehovas vittnens verksamhet var under restriktioner. Trots många svårigheter bevarade de sin glädje och sitt nit i tjänsten för Jehova. Deras fina exempel gjorde att jag också ville börja i heltidstjänsten.

Andlig tillväxt

Tråkigt nog ledde våra föräldrars olikheter till att de skilde sig 1932. Mor och jag återvände till Österrike, medan min äldre bror, Wilhelm (Willi), stannade kvar i Frankrike. Efter detta hade jag inte mycket kontakt med min far. Han fortsatte att vara negativt inställd mot oss ända till sin död.

Min mor och jag slog oss ner i Gamlitz, en by i Österrike. Vi brukade själva studera biblisk litteratur tillsammans, eftersom det inte fanns några församlingar i närheten. Som tur var cyklade Eduard Wohinz till oss från Graz två gånger i månaden för att ge oss andlig uppmuntran, en cykeltur på nästan 10 mil enkel väg!

År 1938, i början av Hitlers terrorregim, blev broder Wohinz arresterad. Vi blev helt förkrossade när vi fick höra att han hade blivit ihjälgasad i ett utrotningsläger i Linz. Hans enastående tro styrkte oss att fortsätta tjäna Jehova troget.

År 1938 – ett ödesdigert år

Jehovas vittnens verksamhet hade förbjudits i Österrike 1935. Efter det att Hitlers trupper hade gått över den österrikiska gränsen 1938 blev vår verksamhet oerhört riskfylld. Folket i grannskapet visste att mor och jag var Jehovas vittnen, så vi bestämde oss för att hålla en låg profil. Jag började till och med att sova i en lada om nätterna för att göra det svårare för nazisterna att få tag i mig.

I början av 1938 hade jag avslutat min grundutbildning och fått arbete i ett bageri. Eftersom jag vägrade att säga ”Heil Hitler” eller gå med i Hitlerjugend, blev jag uppsagd från mitt jobb. Men jag blev mer besluten än någonsin att visa mitt överlämnande åt Jehova Gud genom dop i vatten.

Mor och jag blev döpta den 8 april 1938. En natt samlades vi och sju andra i en stuga långt ute i skogen. Efter doptalet gick vi en och en, med tio minuters mellanrum, nerför en liten väg till tvättstugan. Där blev vi döpta i ett stort betongkar.

Den 10 april 1938 hölls iscensatta val med anledning av Tysklands annektering av Österrike. Affischer med parollen ”Ja till Hitler!” fanns överallt i landet. Eftersom mor och jag var statslösa sedan vår långa vistelse i Frankrike, fick vi inte rösta – en omständighet som kom att rädda mitt liv. Franz Ganster, som var från Klagenfurt i södra Österrike, försåg oss regelbundet med Vakttornet. På så vis kunde vi bli andligt styrkta av Guds ord innan andra världskriget bröt ut.

Min bror Willi

Willi, som var fyra år äldre än jag, hade inte haft kontakt med mig och min mor sedan vi lämnade Frankrike mer än nio år tidigare. Trots att mor hade undervisat honom i Bibeln när han var mindre, hade han invaggats i tron att Hitlers politiska program var nyckeln  till en strålande framtid. I maj 1940 blev Willi dömd till två års fängelse av en fransk domstol för olaglig nazistisk verksamhet. Men han blev snart frisläppt, när tyska trupper ockuperade Frankrike. Vid det här tillfället skickade han ett kort till oss från Paris. Vi blev glada över att höra att han var vid liv, men chockade när vi förstod vad det hade blivit av honom!

Under kriget kunde Willi besöka oss ofta, eftersom han stod på god fot med SS (Schutzstaffel, Hitlers elitkår). Han var hänförd över Hitlers militära framgångar. Nästan alla mina försök att intressera honom för vårt bibliska hopp slutade med att han sade: ”Struntprat! Tänk på Hitlers blixtkrig. Snart kommer tyskarna att vara världshärskare!”

När Willi var hemma på ett av sina besök, i februari 1942, gav jag honom boken Fiender, som var utgiven av Jehovas vittnen. Till min stora förvåning läste han den i ett svep. Det började gå upp för honom att Hitlers regim var dömd att misslyckas. Han hade understött en omänsklig regim, och nu var han fast besluten att omedelbart rätta till sitt misstag.

Willi tar ställning för Bibelns sanning

Följande månad när Willi kom på besök var han förändrad. Han sade: ”Anton, jag valde fel väg!”

”Willi, den här insikten kommer lite för sent”, sade jag.

”Nej, det gör den inte! Det står i Bibeln att man skall göra allt man kan medan man lever, och jag tackar Gud för att jag fortfarande är vid liv!” (Predikaren 9:10)

”Och vad exakt har du tänkt göra?” frågade jag.

”Jag tänker i alla fall inte fortsätta som soldat”, svarade han. ”Jag tänker bryta med nazisterna och se vad som händer.”

Han begav sig genast av till Zagreb i Jugoslavien för att hälsa på vår syster, Pepi, igen. Efter att ha gått på Jehovas vittnens förbjudna möten där en tid blev han döpt i hemlighet. Den förlorade sonen hade till sist återvänt! (Lukas 15:11–24)

Willi planerade att fly över gränsen till Schweiz för att undkomma nazisterna i Frankrike, men han greps av den tyska militärpolisen. Han ställdes inför krigsrätt i Berlin, och den 27 juli 1942 blev han dömd till döden för desertering. Jag fick besöka honom i militärfängelset Tegel i Berlin. Jag togs till ett litet rum, och inom kort dök Willi upp, fastkedjad vid en vakt. Att få se honom i den situationen fyllde mina ögon med tårar. Vi fick inte omfamna varandra och hade bara 20 minuter på oss att ta farväl.

Willi såg mina tårar och sade: ”Anton, varför gråter du? Du borde vara glad! Jag är så tacksam för att Jehova hjälpte mig att finna sanningen igen! Om jag skulle dö för Hitler, skulle jag inte ha något hopp. Men att dö för Jehova betyder ju att jag kan vara säker på en uppståndelse och att vi kommer att träffas igen!”

I sitt avskedsbrev till oss skrev Willi: ”Vår älskade Gud, som jag tjänar, ger mig allt det jag behöver och kommer helt visst att stå vid min sida ända till slutet, så att jag kan hålla ut och avgå med segern. Jag säger det igen, ni kan vara övertygade om att jag inte har några som helst tvivel och att jag har stått fast i Herren!”

Willi avrättades i Brandenburgfängelset utanför Berlin följande dag, den 2 september 1942. Han blev 27 år. Hans exempel bevisar hur sanna orden i Filipperna 4:13 är: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.”

Vinko trogen in i döden

Tysklands armé gick in i Jugoslavien 1941, och det gjorde det nödvändigt för både Pepi, hennes man, Vinko, och deras 12-åriga dotter, Fini, att återvända hem till Österrike. Vid det här laget hade de flesta Jehovas vittnen i  Österrike satts i fängelse eller koncentrationsläger. Eftersom familjen var statslös – eller med andra ord, inte tyska medborgare – fick de order att utföra tvångsarbete på en lantgård i södra Österrike, i närheten av vårt hem.

Längre fram, den 26 augusti 1943, blev Vinko arresterad av Gestapo. När Fini försökte ta avsked av sin far, slog polischefen till henne så hårt att hon flög genom rummet. Vinko förhördes ofta och misshandlades svårt av Gestapo och fördes till Stadelheimfängelset i München.

Den 6 oktober 1943 blev jag arresterad på min arbetsplats av polisen och skickades till samma fängelse som Vinko. Eftersom jag kunde tala franska flytande, fick jag bli översättare åt franska krigsfångar. Under promenader på fängelsegården hade jag möjlighet att utbyta nyheter med Vinko.

Slutligen dömdes Vinko till döden. Han anklagades för att ha försett Jehovas vittnen med biblisk litteratur och för att ha gett kvinnliga Jehovas vittnen ekonomisk hjälp då deras män satt i koncentrationsläger. Han blev förflyttad till det fängelse utanför Berlin där Willi hade blivit avrättad. Han halshöggs där den 9 oktober 1944.

Vinko tog ett mycket gripande farväl av sin familj. De fick se honom kedjad och slagen, och han hade svårt att omfamna dem för kedjornas skull. Fini var 14 år när hon såg sin far för sista gången. Hon minns fortfarande hans sista ord: ”Ta hand om din mor, Fini!”

Efter sin fars död togs Fini från sin mor och placerades hos en nazistfamilj för att hon skulle ”fostras”. Hon blev ofta svårt slagen. När ryska trupper gick in i Österrike sköt de den tyska familj som hade behandlat henne så illa. I ryssarnas ögon var familjen obotliga nazister.

Efter kriget fortsatte min syster i heltidstjänsten. Hon tjänade tillsammans med sin andre man, Hans Förster, vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Schweiz ända fram till sin död 1998. Fini har följt i sina föräldrars fotspår och tjänar nu den sanne Guden, Jehova, i Schweiz.

Äntligen frihet!

Vårt fängelse i München var bland de byggnader som bombades i början av 1945. Staden låg i ruiner. Jag hade redan suttit i fängelse 18 månader, när dagen för utfrågningen inför en domare kom. Det var bara två veckor innan kriget formellt upphörde, den 8 maj 1945. Under förhöret fick jag frågan: ”Är du villig att göra militärtjänst?”

”En fånge är inte tillåten att bära uniform eller säga ’Heil Hitler’”, svarade jag. När jag fick frågan om jag var villig att tjäna i den tyska armén, svarade jag: ”Var vänliga och räck mig rekryteringsunderlaget, så skall jag informera er om mitt beslut sedan!”

Några dagar senare var kriget över, och jag fick höra att jag var fri. Kort därefter flyttade jag till Graz, där det fanns en liten församling med 35 Jehovas vittnen. I dag finns det åtta blomstrande församlingar i Graz.

 Ett kärleksfullt stöd

Strax efter det att kriget var slut träffade jag Helene Dunst, en ung lärarinna som hade varit medlem i nazistpartiet. Nazismen hade gjort henne helt desillusionerad. Under vårt första samtal frågade hon: ”Hur kommer det sig att det bara är Jehovas vittnen som känner till Guds namn och inga andra?”

”Därför att de flesta inte undersöker Bibeln”, svarade jag. Sedan visade jag henne Guds namn i Bibeln.

”Om det står i Bibeln att Guds namn är Jehova, då borde vi tala om det för alla!” utbrast hon. Helene började predika Bibelns sanningar, och ett år senare visade hon sitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt. Vi gifte oss den 5 juni 1948.

Den 1 april 1953 började vi i heltidstjänsten. Så småningom blev vi inbjudna till den 31:a klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York. Där fick vi uppleva en varm och äkta gemenskap med kursdeltagare från 64 länder.

Efter vår examen fick vi återigen uppdraget att tjäna i Österrike. Under några års tid hade vi som uppgift att besöka olika församlingar för att styrka dem andligen. Sedan blev vi inbjudna att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Luxemburg. Efter en tid fick vi frågan om vi ville flytta till avdelningskontoret i Österrike som låg i Wien. År 1972, när vi tjänade där, började vi lära oss serbokroatiska för att kunna vittna för de många jugoslaviska gästarbetarna i Wien. I dag finns det åtta församlingar i Wien för serbisk- eller kroatisktalande, med människor från i princip vartenda hörn av Europa!

Den 27 augusti 2001 somnade Helene in i döden. Under vårt 53 år långa, lyckliga äktenskap var hon en pålitlig och högt uppskattad medhjälpare och kamrat. Nu ligger uppståndelsehoppet mig ännu varmare om hjärtat.

Nöjd med att vara i Guds kärlek

Trots alla de tragedier som jag har varit med om, känner jag glädje i mitt arbete vid avdelningskontoret i Österrike. Ett privilegium jag har haft på senare tid är att i samband med utställningen ”Förintelsens bortglömda offer” få berätta om det jag har varit med om. Sedan 1997 har den här utställningen visats i 70 städer i Österrike och gjort det möjligt för ögonvittnen som överlevde nazistiska fängelser och koncentrationsläger att berätta om den tro och det mod som sanna kristna visade under den nazistiska förföljelsen.

Jag ser det som ett privilegium att ha lärt känna sådana trogna män och kvinnor. Alla dessa tjänar som ett imponerande vittnesbörd om hur sanna orden i Romarna 8:38, 39 är: ”Varken död eller liv eller änglar eller regeringar eller ting som nu är eller ting som skall komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.”

[Bild på sidan 17]

Vår familj 1930 (från vänster till höger): jag, Pepi, far, Willi, mor och Vinko

[Bild på sidan 18]

Min bror, Willi, strax innan han blev avrättad

[Bild på sidan 19]

Både Vinko och jag satt i Stadelheimfängelset i München

[Bilder på sidan 19]

Vinkos dotter, Fini, placerades hos en hjärtlös nazistfamilj; hon har förblivit trogen intill denna dag

[Bild på sidan 20]

Helene var en högt uppskattad kamrat under vårt 53 år långa äktenskap

[Bild på sidan 20]

Jag berättar i samband med utställningen ”Förintelsens bortglömda offer”