Den stora vandringen

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

MARKEN vibrerar av ljudet från miljoner dundrande hovar. Den böljande hopen drar fram och river upp ett svällande moln av rött damm. Djuren galopperar på sina smala ben när hjorden förflyttar sig över berg och dalar, korsar grässavanner och tar sig över floder och strömmar. De rör sig som i en stor våg och lämnar bakom sig breda fält av gräs, nertrampat till rötterna. Den här enorma hjorden av bölande, rusande djur är ett av de största skådespel som naturen bjuder – de strimmiga gnuernas stora vandring.

Afrikas Eden

Serengeti är ett vildmarksområde som breder ut sig i delar av Tanzania och Kenya. Det är en vidsträckt, böljande grässavann som täcker en yta av omkring 30 000 kvadratkilometer. Ett lager bördig vulkanisk jord utgör en perfekt grund för det saftiga gräs som växer överallt. Där finns också skogar av akacia och savanner med törnbuskar som ger föda åt kringströvande elefantfamiljer.  Giraffhjordar rör sig graciöst över savannen med långa, dröjande steg.

På en del ställen har det bildats klippformationer i granit, slipade av väder och vind, och där de sticker upp på slätten blir de perfekta utkikspunkter för lejon och leoparder. Forsande floder som vindlar fram genom landskapet är fulla av flodhästar och krokodiler. Ute på de öppna slätterna kan man se betande hjordar av strimmiga gnuer, koantiloper, topier och många andra slags antiloper. Törstiga sebror skockar sig runt vattenhålen likt svartvita pärlor i ett halsband. Gaseller och impalor sätter utan någon större ansträngning i väg över slätten i stora språng. Stora hjordar av afrikansk buffel, med böjda horn och muskulösa kroppar, går där och betar lugnt och stilla och drar upp grästuvor med sina stora mular.

Det finns mängder av lejon i Serengeti. I hettan mitt på dagen ligger de i skuggan under träden och buskarna och latar sig, medan de inväntar kvällen då det blir svalare och de kan börja jaga. De fläckiga leoparderna syns nästan inte där de ligger behagligt utsträckta på trädens översta grenar, kamouflerade av de spridda solblänk som tränger igenom trädkronorna. Det öppna gräslandskapet passar perfekt för gepardens blixtsnabba attacker. Djurets smäckra kropp försvinner nästan, när det rusar över slätterna i jakten på byte.

Ekosystemet i Serengeti är verkligen som ett paradis med ett djurliv som är fantastiskt att skåda. Men det är de stora hjordarna av gnuer som bjuder på ett av djurvärldens största underverk.

Savannens pajas

Det finns uppskattningsvis 1,5 miljoner gnuer i Serengeti. Det här djuret ser mycket speciellt ut med sitt avlånga huvud och sina blanka ögon, som sitter brett isär högt uppe på skallen. Hornen kröker sig först lite lätt neråt, sedan utåt och slutar i en uppåtböj. Ryggen sluttar ner mot länden som ser vek och oproportionerlig ut i jämförelse med djurets kraftiga bogparti. Tunna, smala ben håller uppe gnuns tunga kropp. Med ett långt vitaktigt skägg under hakan, en mörk man och en svans som ser ut som svansen på en häst ser gnun ut som en kombination av flera olika djur.

Gnun beter sig ofta som en pajas. När gnuerna samlas i stora hjordar, ger de ifrån sig ett slags högt, bölande ljud som låter som en kör med tusentals  grodor. De ser ut att ha något förvildat och förvånat i blicken, när de står där på slätten och stirrar på sin omgivning.

Ibland rusar en gnutjur rakt ut över slätten, dansar på bakbenen och snurrar runt i cirklar. Det ser komiskt ut när den slänger med huvudet, studsar upp och ner på stela ben och sparkar upp damm. Vissa menar att hanen beter sig så här för att imponera på honor eller varna andra hanar med sitt mod. Men ibland verkar det som om tjuren helt enkelt är sprallig.

Född i en ogästvänlig värld

När tiden är den rätta börjar gnuerna att föda. De har en unik förmåga att synkronisera födseln av sina ungar. Mellan 80 och 90 procent av kalvarna föds inom en period på tre veckor. Under den här tiden får hjorden ett tillskott på tusentals bölande små gnuer. Nu gäller det att mamman snabbt tar hand om sin kalv, för om hjorden rusar i väg kan honan och kalven lätt komma ifrån varandra, och kalven har inte så stor chans att överleva på egen hand.

De små gnuerna föds till en ogästvänlig värld av ständigt spanande rovdjur. Honorna väntar med att föda tills de inte uppfattar några tecken på fara. Men om de ändå skulle bli överraskade av ett rovdjur, kan de otroligt nog avbryta födelseförloppet och springa sin väg. Sedan, när ingen fara hotar längre, kan de låta kalven födas.

Kalven själv verkar ha en inbyggd känsla för fara och är på benen bara några minuter efter födseln. Efter en vecka kan den lille galoppera över savannen i en hastighet av 50 kilometer i timmen.

Tid för vandring

Gnuer vandrar i stora hjordar över Serengeti. Anledningen till deras stora vandring är regnet. Regnet styrs av årliga vädercykler, och under året brukar det alltid regna någonstans i det här vidsträckta gräslandskapet.

Gnuer behöver vatten varje dag och måste hela tiden ha gräs att äta. Så länge det finns vatten och mat stannar de där de är. Men allteftersom torrperioden fortskrider, blir gräset på slätterna torrare, och vattnet dunstar bort. Hjordarna av gnuer kan inte vänta på att regnet skall komma till dem. De måste leta upp regnet.

 Var regnet än faller genomgår den torra savannen en snabb förvandling. Inom några dagar börjar gröna skott att skjuta upp ur den bördiga jorden, och plötsligt är hela marken täckt av grönt gräs. De späda grässtråna är fulla av näring och fukt – mycket frestande för gnuer.

De här djuren har förmåga att spåra upp regn, till och med på långa avstånd. Ingen kan förklara hur gnuer kan veta att det regnar i en annan del av Serengeti – om det beror på att de ser de stora svällande regnmolnen torna upp sig i fjärran eller om de luktar sig till fukten i den torra luften. Hur som helst måste hjordarna börja vandra för att kunna överleva. Och vandrar gör de sannerligen!

En farofylld färd

Till en början sker vandringen successivt. Gnuer är flockdjur, så när ett djur börjar vandra åt ett visst håll slutar gnuerna runt omkring det att beta och försöker följa med. Snart är hela hjorden på väg i ett dramatiskt uttåg. Drivna av törst och hunger fortsätter de framåt. Ibland springer de. Ibland går de efter varandra i långa rader och gör djupa spår i den dammiga jorden.

Deras vandring är fylld av faror. Rovdjur följer dem med spänd blick för att upptäcka något djur som har hamnat på efterkälken eller är halt eller sjukt. Så småningom kommer gnuerna in på det område där de stolta lejonen ligger på lur. I skydd av det höga gräset rusar de stora kattdjuren in i hjorden av betande gnuer och får dem att fly i panik. Leoparder, geparder, vildhundar och hyenor håller sig framme för att utnyttja varje tillfälle, om något djur inte skulle hinna med eller skulle råka komma ifrån hjorden. När ett byte har fällts, dyker gamarna upp. Under skrik och skrän bråkar de om resterna och lämnar inget annat än skelettet kvar efter sig, som bleknar och blir helt vitt under den heta afrikanska solen.

Forsande floder blir till stora hinder som hjorden måste ta sig över. Det är ett stort skådespel att se tusentals gnuer kasta sig från höga strandbankar ner i vattnet nedanför. De flesta klarar sig över till andra sidan. Andra dras med av strömmar eller blir uppätna av krokodiler som ligger och väntar precis under vattenytan. Den här farofyllda färden görs varje år. När gnuerna till slut når sitt mål, kan de ha tillryggalagt en sträcka på 300 mil.

Människan – den största fienden

Under tusentals år har människan inte haft så stor inverkan på gnuernas vandring. I dag utgör människan det största hotet mot det här skådespelet. Under senare år har Tanzanias och Kenyas regeringar gjort ansträngningar för att skydda djuren i Serengeti. Men trots att gnuernas vandring till största delen sker inom djurreservatens gränser, blir tusentals djur fångade och dödade illegalt av tjuvjägare. Utrustade med ståltrådssnaror, giftpilar och gevär jagar de djur för att få tag på kött och troféer till hugade spekulanter. En hel armé av viltvårdare och gränsvakter patrullerar de skyddade områdena, men Serengeti är så vidsträckt att det nästan är omöjligt att skydda det helt. Allteftersom människorna blir fler, ökar anspråken på de här bördiga grässlätterna. Det förs ständiga diskussioner om den svåra frågan att avsätta stora områden för djurliv.

En gång i tiden strövade miljoner bisonoxar omkring på Nordamerikas slätter. Nu är de borta. En del är rädda för att de sista stora hjordarna av gnuer i Östafrika går samma öde till mötes. Det skulle bli en sorgens dag, om vi fick se ett sådant naturens underverk försvinna. Vi längtar efter den dag då människan och djuren kommer att leva tillsammans i perfekt balans och harmoni under Guds rättfärdiga styre. (Jesaja 11:6–9) Under tiden fortsätter vi att förundras över detta naturens skådespel – gnuernas stora vandring.

[Bild på sidan 18]

Hjordarna måste ta sig över forsande floder