En guldgul frukt med färgrikt förflutet

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ FIJI

ÅRET är 1789. Den sju meter långa öppna båten är liten i förhållande till det väldiga havet, och den är fullpackad med män. Passagerarna är försvagade av hunger och utmattade efter att ha öst vatten i flera dagar och kämpat mot de enorma vågorna och den starka vinden. Framför dem ligger en resa på mer än 500 mil över okänt hav, där det finns många förrädiska korallrev. Det är ont om mat – varje man tilldelas endast 30 gram bröd (skeppsskorpor) om dagen och lite vatten. Männens chanser att överleva verkar mycket små.

Inom loppet av en dryg vecka har de upplevt ett myteri, satts ut i en båt och fått en man dödad i en attack av infödingar. De har också varit med om svåra åskväder och med nöd och näppe undkommit förföljare i kanot som kom från de öar som då kallades Kannibalöarna.

 Vad lockade de här männen till den här avlägset belägna och farliga delen av Söderhavet, så långt från deras hem i England, ett land med välordnade fruktträdgårdar och parker? Målet för deras sökande gällde det ädla brödfruktträdet. Låt oss få berätta hur det här vackra trädet och dess närande frukt kom att spela en viktig roll i den här berättelsen och på tidigare upptäcktsresor.

Du kanske redan har förstått att männen i den här skildringen är de män som överlevde det ökända myteriet på Bounty. Det 215 ton tunga brittiska fartyget Bounty, med kapten William Bligh som befälhavare, hade avseglat från England med destination Tahiti. När han kom fram, skulle han ta ombord några mycket ovanliga ”passagerare” – nästan 1 000 plantor brödfruktträd. Plantorna skulle betala resan med sin närande guldgula frukt så snart de hade börjat växa i sitt nya hem i de brittiska kolonierna i Västindien.

Det här projektet sattes i gång efter ett förslag som sir Joseph Banks hade gett den brittiska regeringen, som vid den tiden ivrigt sökte efter något nytt som kunde mätta  slavarna som arbetade på sockerrörsfälten. Banks, som då arbetade som rådgivare på Kew Gardens utanför London, hade som botanist seglat med kapten James Cook på en tidigare upptäcktsresa i Stilla havet. * Både han och Cook hade insett vilka fantastiska möjligheter det fanns med brödfruktträdet.

Även om Banks inte själv följde med Bligh, gjorde han upp planer för hur växterna skulle skötas ombord under den långa sjöresan, och han var särskilt noga med att de skulle få sötvatten. En del tror att den uppmärksamhet som träden fick och allt det vatten som slösades på dem – på besättningens bekostnad – kan ha varit en bidragande orsak till att den redan missnöjda besättningen gjorde myteri. Utanför Tongas kust, tidigt på morgonen den 28 april 1789, sattes Bligh med 18 lojala män ut i en båt under svärdshot. ”Brödfruktspassagerarna” kastades förmodligen överbord av de upprymda myteristerna och gick sitt öde till mötes i havet.

Bligh var emellertid inte den som lät sig skrämmas så lätt. Han gav sig ut på vad som har kallats ”sjöhistoriens mest berömda resa med öppen båt”. Under sju påfrestande veckor seglade han 580 mil med denna lilla båt i nordvästlig riktning mellan de öar som i dag kallas Fiji och sedan upp längs Nya Hollands (Australiens) östkust, tills han slutligen nådde säkerheten på ön Timor.

När sedan Bligh återvände hem till England, fick han befäl över ytterligare två fartyg, med vilka han återvände till Tahiti för att hämta brödfruktträd. Den här gången, år 1792,  lyckades han frakta omkring 700 träd till öarna Saint Vincent och Jamaica i Västindien. Ännu i dag växer det brödfruktträd där – och i de gröna kronorna kan man plocka vad som ser ut som guld.

Historien om Bligh är en spännande skildring om upptäcktsresor och om konsten att överleva, men när det gäller brödfruktens historia utgör den ett relativt nyskrivet kapitel. Om brödfruktträdet kunde tala, tänk så mycket det skulle kunna berätta om en tid tusentals år tillbaka, då det färdades med forntida sjöfarare på långa upptäcktsresor!

Brödfruktträdets tidiga resor

Arkeologer tror att det skedde flera folkvandringar i västra Stillahavsområdet, och att den sista inleddes omkring 1500 f.v.t. * När lapitafolket lämnade Sydostasien och flyttade genom områden där vi i dag finner länder som Indonesien, Nya Guinea, Nya Kaledonien, Vanuatu och Fiji och vidare till centrala Stilla havet, använde de sig av kanoter med dubbelt skrov. De här resorna var verkliga prestationer i fråga om navigering, om man tänker på att vissa sträckor mellan öarna innebar att man måste färdas flera hundra kilometer på öppet hav.

Lapitafolkets dubbelskrovade havskanoter kunde ta ett stort antal människor och även husdjur, livsmedel och en stor mängd olika frön, skott och plantor. När lapitafolket spred sig över Stilla havet, upptäckte de och befolkade öar i Melanesien, Polynesien och Mikronesien i norr och Nya Zeeland i söder. De spred sig som en tidvattenvåg och nådde så långt som till Påskön och Hawaii. * Vart de än reste fanns alltid det tåliga brödfruktträdet med bland deras mer celebra ”passagerare”.

Näringsrik och användbar

I dag har brödfrukten en mycket värdefull roll som ett näringsrikt och billigt livsmedel, både på Fiji och i många andra delar av världen. En del sorter av trädet är härdiga och kan bära frukt upp till tre gånger om året i närmare 50 år, till och med när väderförhållandena inte är de bästa. Frukten har en brödliknande konsistens, och de många sorterna har olika smak. Smaken brukar beskrivas som ett mellanting mellan bröd och potatis. Brödfrukten kan kokas, ångkokas, bakas i ugn eller stekas, och den används ofta till efterrätter. Den kan torkas och malas till mjöl som används i matlagning, och om man tar bort fruktköttet och låter det jäsa håller det sig i många år.

Man kan linda bladen runt olika matvaror som fisk eller kyckling så att saftigheten och smaken bevaras under tillagningen. Fröet kan man skala och äta, och det har en nötliknande smak. Ibland tar man vara på saven och ger den åt barnen som tuggummi. Brödfrukten kan verkligen användas till mycket! Det är inte svårt att förstå varför somliga på Stillahavsöarna är särskilt förtjusta i brödfruktträdet.

Ledua, som bor på Fiji, berättar att när brödfrukten nämns, framkallar det både goda och dåliga barndomsminnen. Hennes familj hade fem stora brödfruktträd. Det var Leduas uppgift att kratta bort bladen på gården, ett jobb som hon inte alls gillade. Å andra sidan brukade hon och hennes syskon efter skolan plocka frukterna och sälja så många de kunde från dörr till dörr. Deras föräldrar använde sedan pengarna till sådant som de behövde för att kunna vara med vid kristna sammankomster, till exempel mat, bussbiljetter eller nya skor.

Kanske du bor i en av de många delar av världen där denna vittberesta ”passagerare” med det ståtliga namnet Artocarpus altilis nu växer. Tidigare kanske du inte har betraktat den här underbara skapelsen som en skatt eller ens som något värdefullt eller vackert. Men hos många som bor på Stillahavsöarna framkallar namnet brödfrukt bilder av lapitafolkets och kapten Blighs hjältedåd och upptäcktsfärder på havet.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 25]

Ett träd med många gåvor

Det fantastiska brödfruktträdet är ständigt grönt. Det härstammar från Malaysias skogar och tillhör familjen Moraceae och är således släkting till fikonträdet, mullbärsträdet och jackfruktträdet. Ett fullväxt träd kan bli 12 meter högt, och det får rotskott som kan huggas av och planteras. Brödfruktträdets blommor sitter i klasar, och varje klase innehåller antingen hanblommor eller honblommor. De här blommorna, som i vilt tillstånd är beroende av små fruktätande fladdermöss för pollinering och fröspridning, utvecklas till stora, runda eller ovala frukter. Dessa har ungefär samma storlek som en liten melon och är gröna på utsidan och har ett krämgult eller guldgult innehåll.

Brödfruktträdet har också mycket stora, blanka, mörkgröna blad, som ger ett välkommet skydd mot den heta tropiska solen. Träslaget är mjukt och lätt och används till möbler och kanoter, medan innerbarken ibland används till att göra ett slags tyg som är känt över hela Stillahavsområdet och kallas tapa. Den mjölkiga saven används som impregneringsmedel, och i vissa fall har saven använts till att lägga om brutna ben och till och med som ett lim som man använder när man fångar fåglar.

[Bild på sidan 24]

Målning av Robert Dodd som föreställer myteriet på Bounty

[Bildkälla]

National Library of Australia, Canberra, Australia/Bridgeman Art Library

[Bilder på sidan 26]

Brödfrukten kan tillagas på många olika sätt