Fantastiska sinnen i djurvärlden

DEN lilla musen känner sig säker när den kilar runt på jakt efter mat i mörkret. Men musen räknar inte med näsgropsormens förmåga att ”se” värmen som strålar ut från den varma kroppen – en livsfarlig missbedömning. En flundra ligger fullständigt dold under ett lager sand i botten av en bassäng när en hungrig haj simmar mot den. Hajen kan inte se flundran, men plötsligt stannar den, kör ner nosen i sanden och slukar bytet.

Ja, näsgropsormen och hajen är exempel på djur med specialiserade sinnen som vi människor inte har. Sedan finns det många djur som har sinnen som liknar våra men som är skarpare eller som kan uppfatta sådant som våra inte kan. Synen är ett bra exempel på det.

Ögon som ser en annan värld

Den färgskala som våra ögon kan registrera är bara en liten del av hela det elektromagnetiska spektrumet. Våra ögon kan till exempel inte se infraröd strålning, som har längre våglängd än rött ljus. Näsgropsormar däremot har två små organ, eller gropar, mellan ögonen och näsöppningarna som kan uppfatta infraröd strålning. * Därför kan de även i mörker hugga ett varmblodigt byte utan att missa.

Över den violetta delen av det synliga spektrumet ligger ultraviolett (UV) ljus. Även om våra ögon inte kan uppfatta UV-ljus, är det synligt för många djur, bland annat fåglar och insekter. Bin orienterar sig med hjälp av solen – även en molnig dag när den är dold – genom att leta reda på luckor i molntäcket och se det mönster som polariserat UV-ljus skapar. Många blommande växter har mönster som är synliga bara i UV-området, och en del blommor har till och med en ”nektarmarkering” – ett område som reflekterar UV-ljuset annorlunda – för att visa insekterna var nektarn finns. Vissa bär och fröer gör sig synliga för fåglar på liknande sätt.

Eftersom fåglar ser UV-strålar och eftersom det här ljuset ger deras fjäderdräkt extra glans, ser de förmodligen mer färggranna ut i varandras ögon än i våra. De har ett ”särskilt djup i färgerna som vi inte ens kan föreställa oss”, sade en ornitolog. Möjligen kan även förmågan att se UV-ljus hjälpa tornfalkar och vissa hökar att lokalisera sorkar och skogsmöss. Hur då? Jo, sorkhanar ”producerar urin och spillning som innehåller kemiska ämnen som absorberar UV-strålar, och de markerar sina vägar med urin”, sägs det i tidskriften BioScience. Fåglar kan därför ”se vilka områden som har ett rikt bestånd av sorkar” och koncentrera sina ansträngningar på dem.

 Varför har fåglar så bra syn?

Fåglarnas synförmåga är ett under. ”Den främsta anledningen till det”, sägs det i boken All the Birds of the Bible, ”är att den bildregistrerande vävnad som täcker ögats insida är rikare på synceller än ögat hos andra varelser. Antalet synceller avgör ögats förmåga att se små föremål på avstånd. Näthinnan i ett människoöga innehåller omkring 200 000 synceller per kvadratmillimeter, men de flesta fåglar har tre gånger så många, och hökar, gamar och örnar har en miljon eller fler per kvadratmillimeter.” Dessutom har vissa fåglar fördelen av att ha två centrala gropar – områden för maximalt detaljseende – i varje öga, vilket ger dem en överlägsen förmåga att uppfatta avstånd och hastighet. Fåglar som fångar flygande insekter är utrustade på samma sätt.

Fåglar har också en ovanligt mjuk lins som gör det möjligt att snabbt fokusera blicken. Föreställ dig hur farligt det skulle vara att flyga omkring, särskilt i skogar och snår, om allt bara var suddigt och otydligt. Ja, tänk vilken vishet som fågelögats konstruktion visar prov på! *

Elektrisk sinnesfunktion

Scenariot som beskrevs tidigare med den dolda flundran och hajen har faktiskt inträffat under en vetenskaplig studie av hajar. Forskarna ville veta om hajar och rockor kan känna de små elektriska fält som levande fiskar alstrar. * För att ta reda på detta gömde de elektroder i sanden i botten på bassängen och såg till att elektroderna hade rätt spänning. Vad blev resultatet? Så fort hajen kom nära elektroderna gick den till våldsamt angrepp mot dem.

Hajar har vad man kan kalla passiv elektroreception – de känner alltså av elektriska fält ungefär som örat passivt hör olika ljud. Elektriska fiskar däremot har aktiv elektroreception. I likhet med fladdermöss som sänder ut en ljudsignal och läser av ekot sänder de här fiskarna ut elektriska vågor eller pulser, beroende på art, och känner sedan av alla störningar i de elektriska fälten med hjälp av särskilda receptorer. * På det här sättet kan elektriska fiskar upptäcka hinder, möjliga byten och även en partner.

En inbyggd kompass

Tänk hur livet skulle vara om din kropp var utrustad med en inbyggd kompass. Att gå vilse skulle definitivt inte ställa till problem! Hos vissa djur, bland annat honungsbin och laxfiskar, har forskare hittat mikroskopiska kristaller av magnetit, som är ett magnetiskt mineral. Cellerna som innehåller de här kristallerna är kopplade till nervsystemet. Därför har bin och laxfiskar visat sig kunna upptäcka magnetfält. Bin använder faktiskt jordens magnetfält när de tillverkar honungskakor och när de navigerar.

Forskare har också hittat magnetit i en bakterieart som lever i bottensediment i hav. När sedimentet rörs upp, påverkas magnetiten av jordens magnetfält så att bakterien riktas in på ett sådant sätt att den kan ta sig tillbaka ner i sitt trygga hem i havsbottnen. Annars skulle den dö.

Många djur som flyttar mellan olika platser – till exempel fåglar, sköldpaddor, laxar och valar – kan också ha ett magnetiskt sinne. Men de verkar inte vara beroende av enbart det här sinnet, utan de tycks navigera med hjälp av flera olika sinnen. Laxen använder förmodligen sitt goda luktsinne för att hitta vattendraget där den föddes. Staren navigerar med hjälp av solen, och vissa andra fåglar gör det med hjälp av stjärnorna. Men det är som Howard C. Hughes, professor i psykologi, skriver: ”Vi har uppenbarligen en lång väg kvar innan vi förstår dessa och andra mysterier i naturen.” (Sensory Exotica—A World Beyond Human Experience)

Hörselförmågor att avundas

Jämfört med människan har många djur en fantastisk hörsel. Vi kan höra ljud som har en frekvens mellan 20 och 20 000 hertz (svängningar per sekund), men hundar kan höra i området  40 till 46 000 hertz och hästar mellan 31 och 40 000 hertz. Elefanter och nötkreatur kan även höra i infraljudsområdet (strax under människans hörområde) till så lågt som 16 hertz. Eftersom låga frekvenser färdas längre, kan elefanter möjligen kommunicera på en halv mils avstånd. En del forskare säger att vi skulle kunna iaktta reaktionen hos sådana djur för att få en tidig varning om jordbävningar och svåra väderförhållanden, vilka båda ger upphov åt infraljud.

Även insekter har ett stort hörområde, och vissa kan höra i ultraljudsområdet, mer än två oktaver över vår hörselförmåga, och vissa i infraljudsområdet. Ett fåtal insekter hör med hjälp av tunna, platta, trumhinneliknande membran som finns nästan överallt på kroppen utom på huvudet. Andra insekter hör med känsliga hårstrån som inte bara reagerar för ljud, utan också för de allra minsta rörelser i luften, till exempel de som uppstår när vi rör handen. Den här känsligheten är förklaringen till att det är så svårt att smälla till en fluga!

Tänk dig att du kunde höra insekternas fotsteg! Världens enda flygande däggdjur, fladdermusen, besitter en sådan fantastisk hörsel. Naturligtvis måste fladdermusen ha specialiserad hörsel för att kunna navigera i mörker och fånga insekter med hjälp av ekolokalisering. * Professor Hughes säger: ”Föreställ dig en ekolodsanläggning som är mer sofistikerad än de som finns i våra mest avancerade ubåtar. Tänk dig nu att den anläggningen används av en liten fladdermus som lätt får plats i din handflata. Alla beräkningar som gör att fladdermusen kan bedöma den jagade insektens avstånd, hastighet och till och med art utförs av en hjärna som är mindre än din tumnagel!”

Exakt ekolokalisering är även beroende av egenskaperna hos ljudsignalen som sänds ut, och fladdermössen ”har förmåga att reglera röstläget på ett sätt som kan göra vilken operasångare som helst avundsjuk”, sägs det i en bok. * Vissa arter kan även rikta ljudet i en stråle, förmodligen med hjälp av de hudveck de har runt näsborrarna. Allt det här ger en ekolokalisering som är så sofistikerad att den kan skapa en ”ljudbild” av så tunna föremål som ett hårstrå!

Det finns dessutom åtminstone två typer av fåglar – salanger i Asien och Australien samt oljefåglar i tropiska Amerika – som också använder  ekolokalisering. Men det verkar som om de använder den här förmågan enbart till att navigera i de mörka grottor där de sover.

Ekolokalisering till havs

Tandvalar använder också ekolokalisering, även om forskare ännu inte vet exakt hur det här fungerar. Delfinens ekolokalisering börjar med tydliga klickljud, som man tror härrör från nässystemet och inte från struphuvudet. Melonen, dvs. utbuktningen av fettvävnad i delfinens panna, riktar ljudet i en stråle som ”lyser upp” området framför djuret. Hur hör delfinerna sina ekon? Tydligtvis inte med öronen, utan med underkäken och tillhörande organ som ansluter till mellanörat. Det är intressant att det här området innehåller samma slags fett som finns i delfinens melon.

De klickljud som delfinen använder vid ekolokalisering har slående likheter med en matematisk vågform som kallas Gabors funktion. Den här funktionen, säger Hughes, visar att delfinernas klickljud är ”matematiskt sett en näst intill idealisk ekolodssignal”.

Delfiner kan justera klickljudens styrka från en tyst viskning till en ljudnivå på hela 220  decibel. Hur hög ljudnivå är det? Ja, hög rockmusik kan nå 120 decibel och artillerield 130 decibel. Utrustade med det här mycket kraftfulla ekolokaliseringssystemet kan delfiner upptäcka så små saker som en knappt tio centimeter stor boll på cirka 120 meters håll och kanske ännu längre bort i lugna vatten.

När du tänker på vilka fantastiska sinnen som finns i världen av levande varelser, fylls du då inte av vördnad och förundran? De som är ödmjuka och välinformerade känner det vanligtvis så – vilket leder oss tillbaka till frågan om hur vi är formade. Visserligen förbleknar ofta våra sinnen i jämförelse med dem som vissa djur, även insekter, har. Men det är bara vi som rörs av det vi ser i naturen. Varför har vi sådana känslor? Och varför försöker vi få kunskap om levande varelser och även få reda på själva syftet med dem, och varför försöker vi förstå vår egen plats i tillvaron?

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 9]

Insekter: Håll er undan!

”Varje dag runt skymningstid händer något häpnadsväckande under de böljande kullarna i närheten av San Antonio i Texas”, sägs det i boken Sensory Exotica—A World Beyond Human Experience. ”Från långt håll kanske du tror att du ser ett enormt svart moln som stiger upp ur jordens inre. Men det är inget rökmoln som förmörkar den tidiga kvällshimlen, utan 20 miljoner mexikanska veckläppade fladdermöss som beger sig ut ur Bracken Caves inre.”

Enligt en senare beräkning kan det finnas 60 miljoner fladdermöss i Bracken Cave. Medan de beger sig 3 000 meter upp i kvällshimlen, äter de sin favoriträtt, insekter. Kvällshimlen måste vara helt uppfylld av fladdermössens ultraljudsrop, men det råder ingen förvirring, eftersom vart och ett av de här unika däggdjuren är utrustat med ett mycket sofistikerat system för att upptäcka det egna ekot.

[Bild]

Bracken Cave

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från Lise Hogan

[Bild]

Mexikansk veckläppad fladdermus – ekolokalisering

[Bildkälla]

© Merlin D. Tuttle, Bat Conservation International, Inc.

 [Bild på sidan 7]

Honungsbin – syn och magnetiskt sinne

[Bild på sidan 7]

Kungsörn – syn

[Bild på sidan 7]

Rocka – elektrisk sinnesfunktion

[Bild på sidan 7]

Starar – syn

[Bild på sidan 7]

Lax – lukt

[Bildkälla]

U.S. Fish & Wildlife Service, Washington D.C.

[Bild på sidan 7]

Sköldpadda – förmodligen magnetiskt sinne

[Bild på sidan 7]

Haj – elektrisk sinnesfunktion

[Bild på sidan 8]

Elefant – hör lågfrekventa ljud

[Bild på sidan 8]

Hund – hör högfrekventa ljud

[Bild på sidan 9]

Delfiner – ekolokalisering