De tecknar kända och ökända

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

HAR du någon gång försökt rita ett ansikte? Det är inte lätt. Men vad skulle du säga om att rita av en person som du precis har sett för första gången och då i bara några minuter? För att göra det ännu svårare får du bara teckna ur minnet. Slutligen måste din färgteckning vara klar inom en halvtimme och lämnas till ett väntande TV-team!

Det skulle vara omöjligt för de flesta av oss att klara av en sådan uppgift. Men i Storbritannien har en handfull män och kvinnor specialiserat sig på det här arbetet. Vilka är de? ”Court artists”, sådana som har till yrke att teckna av personer i domstolar.

Juridiska begränsningar

Rättsfall intresserar ofta allmänheten, och i många länder är det vanligt med foton i tidningar eller inslag på TV från rättssalar. Men i Storbritannien är det annorlunda. Det är strängeligen förbjudet att ”i någon domstol försöka göra ett porträtt eller en teckning av någon person”, inbegripet domare, jurymedlemmar, vittnen, åtalade och häktade. * Det är här som tecknarnas skicklighet kommer in i bilden, eftersom de återger för massmedierna vad som händer i rättssalen.

För att få veta mer om det här fascinerande yrket besökte jag en konst- och designmässa i London. Vid en välbesökt monter träffade jag Beth, som ingår i den här speciella gruppen konstnärer. ”Hur mycket tid har du på dig i domstolen att studera den åtalade?” var min första fråga.

Tid och syfte

”När en häktad står i förhörsbåset under det inledande förhöret, är han normalt inte där mycket längre än två minuter, men det räcker”, försäkrade Beth mig. ”Det ger mig tid att registrera hans huvudform och frisyr och vad han har för form på näsan, ögonen, läpparna och munnen. Jag måste också memorera bredden på ansiktet, längden på pannan och storleken på örsnibbarna och även andra kännetecken, till exempel skägg och glasögon. Det är först då som jag har fått de grundläggande dragen som jag behöver för att göra en bra bild.

Ibland blir mitt jobb svårare. För inte så länge sedan var det ett rättsfall där jag skulle teckna av 12 män i förhörsbåset! Visst, de var där i cirka 15 minuter, men det krävs stor koncentration för att kunna teckna 12 ansikten. Jag har vad man kallar synminne, men det är något jag har fått utveckla under åren. När jag lämnat rättssalen, måste jag tydligt kunna minnas ansiktena om jag blundar.”

”Hur mycket tid lägger du ner på att ta reda på fakta om dem som du ser i rätten?” frågade jag sedan. Beths svar kom som en överraskning.

 ”Till skillnad från en reporter gör jag inga efterforskningar alls. Jag kommer till rätten utan förutfattade meningar och anstränger mig att inte tolka in något i mitt arbete. Jag försöker helt enkelt återge domstolsförhandlingar, där uttrycken kan skifta från dag till dag. Jag måste komma ihåg att juryn kanske ser mina teckningar, antingen på TV eller i tidningen, och jag vill inte påverka någon av dem så att de säger: ’Titta vad skyldig han ser ut!’ Så det här är en viktig skillnad mellan teckningar från domstolsförhandlingar och vanliga porträttmålningar.”

”Det rätta ögonblicket”

När jag frågade Beth vad som är hemligheten bakom hennes framgång, svarade hon: ”Jag söker efter ett ögonblick – ’Det rätta ögonblicket’, kallar jag det – som fångar atmosfären i förhandlingarna. När en som var anklagad till exempel sjönk ner med huvudet i händerna, var det en bra summering av fallet mot honom. Vid ett annat tillfälle var en kvinnas ansiktsuttryck vid frågan ’Är du en bra mamma?’ mer talande än hennes svar. Och på samma sätt kan inre känslor avslöjas om någon till exempel torkar bort en tår med en näsduk.

En domstolstecknare måste också fånga atmosfären i domstolen, och det innebär att teckna domaren, advokaterna och vakterna men även böckerna, belysningen och inredningen. En sådan fullständig bild är något som de flesta aldrig får tillfälle att se, så det är intressant för dem. Var tecknar jag då mina bilder? Ibland i pressrummet i domstolen, men oftast i en tyst trappa någonstans. Men när ett nytt vittne kallas in eller när försvarsadvokaten talar inför domstolen, måste jag rusa tillbaka till rättssalen och lägga till fler ansikten till min bild.” Leende tillade Beth: ”Jodå, jag är medveten om att många av mina teckningar nu hänger på advokaters kontor.”

Jag tittade intresserat på bilderna i hennes monter. De fick mig alla att tydligt komma ihåg rättsfall med både kända och ökända som jag har läst om de senaste åren. Efter tio minuter eller så, när jag var på väg att gå, gav Beth mig en färgteckning. Den föreställde mig.

[Fotnot]

[Bilder på sidorna 14, 15]

Teckning från en rättssal och hur den användes i en tidning (vänster)

[Bildkälla]

© The Guardian