Paniolos – Hawaiis cowboys

Från Vakna!:s medarbetare på Hawaii

MÅNGA som besöker Hawaiiöarna blir förvånade när de får veta att boskapsnäringen blomstrar här, speciellt på den största ön i gruppen, Big Island, som även kallas Hawaii. Även om besökarna är bekanta med socker- och ananasplantagerna och kaffet från Kona, så verkar livs levande cowboys, eller paniolos, egendomliga och besynnerligt malplacerade för dem. De frågar sig: Hur hamnade boskap och cowboys på Hawaii?

Boskapen anländer

Boskap kom till Big Island redan 1793, när den engelske sjökaptenen och upptäcktsresanden George Vancouver tog med sig några djur som en gåva till kung Kamehameha I. Kapten Vancouver var inte obekant med Hawaiiöarna, eftersom han hade varit där tidigare tillsammans med kapten James Cook, en berömd brittisk upptäcktsresande, när de två blev de första européer som besökte öarna.

Kungen tog emot gåvan och var så belåten att Vancouver återvände året därpå med mer boskap och får. Vancouver hoppades att djuren skulle trivas och föröka sig och på så sätt bli en extra ekonomisk tillgång för Sandwichöarna, som de kallades på den tiden. För att lyckas med detta föreslog han att kung Kamehameha skulle utfärda ett kapu (tabu) som förbjöd slakt av de här djuren, så att de skulle kunna föröka sig snabbt. Kungen insåg direkt fördelarna med detta och utfärdade ett 10 år långt kapu.

 Boskapen blir en plåga

Den boskap Vancouver förde in var av långhornsras från Kalifornien. (Se bilden på sidan 18.) Det var stora, skräckinjagande djur med långa, böjda horn. Hawaiianerna gav dem snabbt smeknamnet pua‘a pipi (ordagrant: biffgris), och av respekt för kapu höll de sig på behörigt avstånd från djuren. Eftersom djuren lämnades i fred, strövade de omkring över stora områden och förökade sig snabbt.

Det dröjde inte länge förrän boskapen blev en plåga! Eftersom djuren strövade fritt och inte hade några naturliga fiender, gjorde de stor skada på den inhemska skogen i maukaområdena (bergsområdena), och de sökte ofta efter föda i trädgårdarna i makaiområdena (de lägre, kustnära områdena) där byborna odlade sötpotatis, jams, taro och andra grödor. Boskapsstängsel av vulkanisk sten och till och med papipi (stängsel av kaktusfikonbuskar) visade sig vara ett otillräckligt skydd mot de här starka, vildsinta och beslutsamma bjässarna.

Det var först omkring 1815 som John Palmer Parker, en handlingskraftig man från USA, fick kung Kamehameha I:s tillåtelse att använda sin nya amerikanska musköt för att börja skjuta av en del av den talrika boskapen som nu var en plåga på Big Island. Den framsynte kungen insåg snabbt att köttet, talgen och hudarna från djuren var en värdefull ekonomisk tillgång, och mycket riktigt kom salt kött att ersätta sandelträ som den viktigaste produkten från Big Island.

Från vaqueros till paniolos

I början av 1830-talet hade de vilda boskapshjordarna blivit så stora och farliga att något måste göras. Kung Kamehameha III insåg att man måste få dem under kontroll. Så han skickade en överhövding till Kalifornien, som då hörde till Mexico, för  att värva män som hade erfarenhet av boskapsskötsel. Det blev deras uppgift att samla ihop boskapen och att lära hawaiianerna att göra samma sak. Vid det här laget fanns djuren inte bara på Big Island, utan också på Oahu, Maui och Kauai.

År 1832 hade spanska, mexikanska och indianska vaqueros – färgstarka, erfarna cowboys som hade lärt sig yrket på spansk-mexikanska haciendor – anlänt till Hawaii. På grund av deras karakteristiska sombreros, sadlar, rep och sporrar dröjde det inte länge förrän de fick smeknamnet paniolos (från español, spanska). Namnet fastnade, och de kallas fortfarande paniolos.

Paniolos var hårt arbetande och levnadsglada cowboys som inte bara gick upp i sitt arbete, utan också tyckte om att sjunga och spela. De hade erfarenhet, mod, uthållighet och en aldrig sviktande stolthet över sitt arbete. En paniolo med mångårig erfarenhet uttryckte deras inställning så här: ”Om man arbetar hårt, lever man länge.” Och de arbetade verkligen hårt! Det blev långa dagar, från soluppgången till långt efter mörkrets inbrott, med att driva ihop, skilja ut och fånga in boskapen med lasso och brännmärka den. Och naturligtvis var man tvungen att bygga och reparera stängsel, för nu skulle boskapen tämjas.

Men vad skulle en cowboy vara utan en häst? År 1803 hade Richard J. Cleveland tagit de första hästarna till Hawaii på briggen Lelia Byrd. Det var arabiska hästar och berberhästar, och kung Kamehameha I var den förste hawaiianen på öarna som red en häst.

De här hästarna var snabba, graciösa och härdiga, och de anpassade sig bra till den ojämna terrängen. De var oumbärliga för paniolos i det krävande arbetet med att hålla ordning på och tämja boskapen.

Precis som boskapen strövade en del hästar fritt till en början, och med tiden parade de sig med hästar som förts in från Storbritannien och USA, däribland fullblod och arabiska hästar. Den här blandningen gjorde att paniolos hade en intressant variation av hästar att välja bland. Men om man frågar dagens paniolo vilken häst som är hans favorit för att samla in boskap och för rodeo, skulle han förmodligen välja en quarterhäst. Varför det? Paniolos har kommit fram till att deras snabbhet vid start och stopp och deras snabba gensvar på kommandon gör dem svårslagna.

Världsmästerskap i rodeo

Paniolos på Hawaii behärskade de färdigheter som cowboys överallt är kända för – ridning, lassokastning och kapplöpning med hästar. De blev så skickliga att flera av dem, däribland Ikua (Ike) Purdy och Archie Ka‘au‘a, deltog i USA:s största rodeo 1908. Det var den verkligt prestigefyllda Frontier Days Rodeo i Cheyenne i Wyoming.

Med sina färgrika kläder, sin eldiga stil och sina hawaiiska blomsterkransar fångade dessa paniolos den västerländska cowboyvärldens uppmärksamhet. Och de utmärkte sig verkligen! Ike Purdy blev världsmästare i en gren i rodeo, och Archie gjorde också väl ifrån sig. En förvånad värld hade fått upp ögonen för Hawaii och ögruppens fascinerande paniolos. Ike Purdy blev längre fram, 1996, nominerad till National Cowboy Hall of Fame.

Nutida paniololiv

Hur ser livet ut för en paniolo i dag? Lite lugnare kanske, men på en modern ranch finns det fortfarande mycket hårt arbete som behöver göras. Parker Ranch i Waimea på Big Island är ett bra exempel. Den har stora områden, hundratals kilometer stängsel och många tusen nötkreatur. Det finns mycket för en paniolo att göra, och tillsammans med sin favorithäst för han boskapen mellan de olika betesmarkerna.

Nu för tiden kan det hända att man får se en grupp paniolos ta igen sig vid något ”vattenhål” i Waimea efter en dags arbete – klädda i blå jeans, cowboystövlar och cowboyhatt, kanske med en hawaiisk blomsterkrans virad runt den – och de kanske lyssnar på den karakteristiska slack-key-gitarrmusiken som är typisk för Hawaii eller stämmer upp i en populär hawaiisk sång!

[Bild på sidan 17]

Kung Kamehameha I

 [Bild på sidan 18]

Brännmärkning av boskap

[Bild på sidan 18]

Långhorn

[Bild på sidan 18, 19]

Från vänster till höger: Archie Ka‘au‘a, Eben Low och Ike Purdy

[Bildkälla]

Paniolo Preservation Society/Dr. Billy Bergin

[Bildkälla på sidan 16]

Hawaiiöarna: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bildkälla på sidan 17]

Parker Ranch/John Russell

[Bildkälla på sidan 18]

Parker Ranch/John Russell