Den taggiga lilla igelkotten

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

DIMMAN låg tät över Tynedalen i norra England, och i den tysta skymningen hördes råkornas avlägsna kraxande. Jag var ute på en skogspromenad när jag plötsligt hörde att det prasslade till bland de nedfallna löven, som låg som ett färgsprakande täcke i rött, brunt och gult. Jag skymtade ett par korta, smala bakben precis innan de försvann ner i en springa i den torra sluttningen längs ån som jag följde.

När jag tittade närmare såg jag en igelkott som med omsorg höll på att förbereda sitt vinterbo. Den hade redan burit in löv, torrt gräs och ormbunksblad och gjorde nu i ordning sin bädd, där den skulle sova under vinterns kalla dagar och nätter.

Det går inte att ta miste på den söta lilla igelkotten, som trivs i kuperade områden, på öppna fält och i skogen. Igelkottens huvud och hals är täckta av borstig, brunspräcklig päls, men det mest iögonenfallande är de skyddande taggarna med sina gräddvita toppar. De cirka 2 centimeter långa, sylvassa taggarna är en fortsättning på pälshår och är ordnade i strålformiga grupper för att täcka kroppen. Varje tagg har mellan 22 och 24 längsgående räfflor och växer i nästan rät vinkel från en halvklotformig bas. Vid basen har varje tagg en tunn hals som är kraftigt böjd. Eftersom taggarna är vinklade på det här sättet, kan de inte tryckas in i kroppen och döda igelkotten, om den skulle falla ner från en höjd. Vilken fantastisk konstruktion!

När igelkotten blir skrämd, intar den försvarsställning genom att rulla ihop sig till en boll. Kraftiga muskler drar den taggiga huden tätt över hela kroppen – inåt på sidorna och neråt i ändarna – ungefär som ett dragsnöre i en mjuk skinnväska. Den skyddande  pälsen täcker huvudet, bakdelen, benen och undersidan med ett hölje av vassa taggar. Djuret kan stå kvar i den här försvarsställningen under ganska lång tid.

Vid skymningen är igelkotten ofta hungrig. Kvällsmaten, som framför allt består av insekter och maskar, kan kompletteras med möss, grodor, råttor, ödlor och ibland nötter och bär. Igelkottens hörsel är mycket god liksom även luktsinnet, vilket man kanske förstår när man ser den spetsiga nosen och de fuktiga näsborrarna.

Fiender – naturliga och onaturliga

Igelkotten har inte många naturliga fiender förutom rävar och grävlingar. En grävling kan med sina kraftiga framklor lätt rulla upp en igelkott utan att göra sig illa på taggarna. Jag har många gånger stött på igelkottsskinn – förmodligen de enda resterna efter en grävlings kvällsmål. En räv däremot klarar inte av taggarna, utan kan i stället försöka rulla ner igelkotten i vattnet där igelkotten måste räta ut sig för att inte drunkna. Men igelkotten är en bra simmare, så chanserna är goda att den hinner söka skydd bland stenblock eller i hål i strandkanten innan räven lyckas få tag på den.

Bland zigenare och folk på landet har man ätit igelkottar bakade i lera. När leran avlägsnas efter att ha svalnat följer taggarna med, och kvar återstår bara det tillagade köttet – ”en läcker maträtt”, enligt Jean-Paul Cléberts bok Les Tziganes. Tyvärr dödas i dag många igelkottar i trafiken. De tycks vara särskilt utsatta just när  de har vaknat ur vinterdvalan och letar efter mat. Men om en igelkott lyckas överleva trots alla de här naturliga och onaturliga fienderna, kan den leva i ungefär sex år och bli 25 centimeter lång.

Fortplantning, övervintring och sökande efter mat

Fortplantningen försiggår någon gång mellan maj och juli, och ytterligare en parning sker längre fram på säsongen. Dräktighetstiden är fyra till sex veckor, och kullen kan bestå av tre eller fyra ungar som var och en väger knappt 30 gram. Eftersom de föds blinda och döva, är de mycket utsatta de första två veckorna. Därefter börjar deras mjuka hår ersättas av taggar, och de får också förmågan att rulla ihop sig fullständigt. Om de blir störda innan de fått den förmågan, hoppar de plötsligt upp i luften och ger ifrån sig ett skarpt väsande ljud. Det här överraskningsmomentet avskräcker många rovdjur.

Fettet som igelkotten lagrar upp när den äter under de varma månaderna förser den med näring under vinterdvalan. Kroppstemperaturen sjunker då drastiskt, och andningen blir så svag att den knappt är märkbar. Djuret har en speciell körtel som styr kroppstemperaturen. Om kroppstemperaturen under vinterdvalan skulle sjunka markant, ser körteln till att alstra värme, tillräckligt för att väcka igelkotten så att den kan hitta en varmare, mer skyddad plats. Under vintersömnen är igelkotten aldrig helt bortkopplad från yttervärlden. Varje ljud i närheten registreras och resulterar i små kroppsrörelser.

Om en igelkott blir instängd i en trädgård, klättrar den snart upp på en vägg, ett staket eller ett stuprör för att ta sig ut, eftersom den behöver stora ytor när den letar efter mat. Av den anledningen förblir den ett vilt djur och finner sig inte till rätta som sällskapsdjur. Och det är nog lika bra det, för igelkottar i vilt tillstånd är ofta fulla av loppor. Hur som helst är de söta små igelkottarna som promenerar omkring på den brittiska landsbygden ett fascinerande inslag som jag tackar vår Skapare, Jehova Gud, för.

[Bild på sidan 15]

En igelkott hoprullad som en boll

[Bild på sidan 16]

En teckning av Beatrix Potter ur hennes barnbok ”The Tale of Mrs. Tiggy-Winkle” från 1905

[Bild på sidan 16]

En vanlig igelkott, en vecka gammal

[Bilder på sidan 17]

En sydafrikansk igelkottart