Hur en olycka förändrade mitt liv

BERÄTTAT AV STANLEY OMBEVA

År 1982 blev jag påkörd av ett fordon som kom i mycket hög hastighet. Jag fick behandling och kunde snart återgå till vardagen, trots att jag periodvis led av smärtor på grund av ett diskbråck nedanför nacken. Men 15 år senare ställdes jag inför mitt livs största trosprov.

FÖRE olyckan, och i viss mån efter den, var jag full av energi. Jag var i god kondition, eftersom jag joggade 10 till 13 kilometer varje helg, spelade squash och hade ett krävande kroppsarbete. Jag hjälpte till med att bygga Rikets salar för Jehovas vittnen och även en stor sammankomsthall i Nairobi i Kenya, där vi bor.

Längre fram, 1997, började smärtorna i bröstet bli regelbundna och mer intensiva. En läkarundersökning visade att en mellankotskiva hade kommit ur läge och tryckte på ryggmärgen. Detta kunde sättas i samband med den olycka som jag hade varit med om.

Innan min hälsa började försämras hade jag precis fått ett arbete som försäljare. Arbetsgivaren stod också för en sjukförsäkring för familjen. Mina framtidsutsikter inom affärsvärlden verkade ljusa. Men i mitten av 1998 började jag få svåra domningar från bröstet ner till fötterna. Min hälsa blev allt sämre dag för dag.

En kort tid därefter förlorade jag mitt arbete och alla förmånerna. Våra döttrar, Sylvia och Wilhelmina, var då 13 respektive 10 år. Nu när jag hade blivit arbetslös var vi tvungna att klara oss på det som min fru, Joyce, tjänade. Under de här nya omständigheterna fick vi anpassa oss genom att skära ner på onödiga utgifter. Vi lyckades få det att gå ihop.

Negativa känslor

Jag måste erkänna att när det gick upp för mig hur allvarligt mitt tillstånd var, blev jag negativ, självcentrerad och lättretlig. Ibland kände jag mig arg och bitter och reagerade för minsta sak. Jag var hela tiden på gränsen  till depression. Ingen i familjen kunde undgå de känslomässiga påfrestningarna. Min fru och våra döttrar ställdes inför en helt ny situation som de inte hade någon erfarenhet av.

På den tiden trodde jag att jag var i min fulla rätt att ha sådana känslor. Jag gick upp i vikt. Jag led svårt av tarmrörelser och av att inte kunna hålla urinen. Jag kände mig ofta väldigt förlägen. Det var inte ovanligt att jag bara satt i ett hörn och grät. Ibland blev jag så arg att det nästan var komiskt. Jag förstod att jag inte reagerade särskilt balanserat på min situation.

Som äldste i en församling av Jehovas vittnen hade jag ofta gett mina medkristna rådet att aldrig lägga skulden på Jehova för något slag av lidande. Ändå stod jag där och frågade mig själv – och inte bara en gång – varför Jehova lät det här hända mig. Trots att jag hade använt bibelställen som 1 Korinthierna 10:13 för att styrka och uppmuntra andra, kändes det som om mitt eget lidande helt enkelt var för mycket att stå ut med!

En medicinsk utmaning

Att få bra läkarvård visade sig inte vara det lättaste. Jag besökte en sjukgymnast, en kiropraktor och en akupunktör under en och samma dag. Den lindring jag fick, om ens någon, var mycket tillfällig. Jag besökte ett antal läkare, däribland en ortoped och en neurokirurg. Alla var överens om en sak: Det var nödvändigt med en operation för att lindra smärtan och för att avlägsna mellankotskivan. På grund av min tro på Bibeln förklarade jag för de medicinska specialisterna att jag inte under några omständigheter ville ta emot blod. (Apostlagärningarna 15:28, 29)

Kirurg nummer ett sade att han skulle utföra operationen genom att öppna mig i ryggen. Jag fick veta att operationen var ganska riskabel. Den här kirurgen kunde dessutom inte garantera att man inte skulle använda blod. Honom gick jag inte tillbaka till.

Kirurg nummer två sade att han skulle komma åt ryggraden genom ett ingrepp i nacken. Metoden lät fruktansvärd. Även om han inte hade något emot att jag vägrade blod, ville han utföra operationen så snart som möjligt och gick inte in på några detaljer. Honom ville jag heller inte gå tillbaka till.

Till sist hittade jag en tillmötesgående läkare tack vare de Jehovas vittnen som ingår i sjukhuskommittén. Metoden som den här tredje kirurgen rekommenderade liknade den som den andre kirurgen hade föreslagit, den innebar ett ingrepp i nacken. Kirurgen menade att riskerna var minimala.

Den ingående förklaringen av hur man skulle gå till väga vid operationen gjorde mig vettskrämd. Vetskapen om att operationen skulle utföras i närheten av sådana livsviktiga organ som hjärta och lungor var det som skrämde mig mest. Skulle jag överleva? Sådana negativa tankar gjorde mig naturligtvis inte lugnare.

Den 25 november 1998 gick jag igenom en lyckad, fyra timmar lång operation på ett sjukhus i Nairobi. Operationen innebar också att man tog bort en liten bit av bäckenbenet. Benbiten formades och fixerades sedan vid platsen för skadan med hjälp av en metallplatta och skruvar. Det hjälpte. Men det gjorde inte att jag blev av med alla besvär. Jag hade mycket svårt att gå, och jag lider fortfarande av ständiga domningskänslor.

Positiv attityd

Som jag nämnde tidigare hade jag grubblat och oroat mig en hel del över min dåliga hälsa. Ironiskt nog var det många i sjukhuspersonalen som berömde mig för mitt lugn och min optimism. Hur kom det sig? De märkte att jag, trots mina svåra smärtor, ändå talade med dem om min tro på Gud.

 Även om jag tidvis kände mig arg och bitter på grund av det jag gick igenom, förtröstade jag på Jehova. Han stödde mig hela tiden – så mycket att jag ibland skämdes över mig själv. Jag ansträngde mig hårt för att läsa och meditera över bibelställen som jag visste skulle vara tröstande i min situation. Några av dem är:

Uppenbarelseboken 21:4: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” Att begrunda Bibelns löfte om en ny värld där tårar och smärta kommer att vara borta för alltid var verkligen tröstande.

Hebréerna 6:10: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” Trots att jag nu hade blivit fysiskt begränsad, visste jag att Jehova skulle värdesätta mina insatser i hans tjänst.

Jakob 1:13: ”Låt ingen under det han prövas säga: ’Jag prövas av Gud.’ Med onda ting kan nämligen Gud inte prövas och prövar inte heller själv någon.” Så sant! Även om Jehova tillät att jag fick lida, var han inte på något sätt orsaken till mitt lidande.

Filipperna 4:6, 7: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras  kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter med hjälp av Kristus Jesus.” Böner hjälpte mig att få den frid i sinnet som jag så väl behövde, så att jag kunde hantera min situation på ett bättre sätt.

Jag hade använt de här bibelställena för att uppmuntra andra som upplevde svåra situationer – och de hjälpte verkligen! Men jag insåg också att det var först nu som jag förstod deras fulla värde. Jag var tvungen att bli så här sjuk för att förstå vad ödmjukhet är och lära mig att helt och fullt förtrösta på Jehova.

Annan styrkande hjälp

Många talar om det kristna broderskapet som ett stöd och en hjälp i olika svårigheter. Men ändå är det så lätt att ta våra kristna bröder och systrar för givna! Det är sant att de kanske är begränsade i fråga om vad de kan göra för att hjälpa, men de finns alltid där för oss. Det här visade sig vara sant i mitt fall. Det var inte ovanligt att de satt där vid sidan av min säng på sjukhuset, ibland redan tidigt på morgonen. De erbjöd sig till och med att bidra till mina sjukhusräkningar. Mitt hjärta sväller av tacksamhet mot alla dem som visade mig medkänsla och kom för att ge hjälp.

De som tillhör min församling vet att jag nu är begränsad i fråga om vad jag kan göra. För tillfället tjänar jag som presiderande tillsyningsman och arbetar tillsammans med en mycket förstående äldstekrets. Jag har aldrig blivit oregelbunden i predikoarbetet. När jag mådde som sämst, kunde jag ändå hjälpa två personer att komma så långt som till att överlämna sina liv åt Jehova. En av dem är nu biträdande tjänare i en av Jehovas vittnens församlingar i Nairobi.

Jag kan fortfarande inte hitta ord för att tacka min fru som har varit ett stöd för mig under hela den här perioden. Hon har stått ut med min ilska, mina känsloyttringar, min oresonlighet och mina frustrationer. Hon har uppmuntrat och tröstat mig i alla mina stunder av smärta och gråt. Hennes styrka och anpassningsförmåga i svåra situationer fortsätter att förundra mig. Hon har hela tiden visat sig vara en ”sann kamrat”. (Ordspråken 17:17)

Våra döttrar har lärt sig att hantera den här situationen. De gör allt de kan för att hjälpa mig. De vet vad jag behöver och ger mig snabbt assistans för att se till att jag mår bra, när deras mor inte är i närheten. Sylvia har varit min ”krycka” och hjälpt mig att förflytta mig i huset, när jag har känt mig svag.

Hur är det då med Wilhelmina, min yngsta dotter? Jag kommer ihåg när jag var oförmögen att resa mig efter att ha fallit omkull inomhus. Hon var den enda som var hemma. Hon samlade all sin kraft, lyfte upp mig och ledde mig sakta till mitt rum. Hon kan fortfarande inte förstå hur hon kunde klara det. Denna uppvisning av styrka har etsat sig fast i mitt minne.

Att stå ut med den här skadan är den svåraste kamp jag någonsin har utkämpat i mitt liv. Det är fortfarande en kamp. Inget annat har varit en så stor utmaning för mig och min tro. Jag har lärt mig mycket om ödmjukhet, resonlighet och empati. Att fullständigt förtrösta och lita på Jehova har hjälpt mig att uthärda.

Jag har insett sanningen i aposteln Paulus ord: ”Denna skatt har vi i lerkärl, för att den kraft som är över det normala må vara av Gud och inte från oss själva.” (2 Korinthierna 4:7) Jag hämtar stor tröst av Guds löfte om ”nya himlar och en ny jord” som skall komma. (2 Petrus 3:13) Jag ber att Jehova skall fortsätta att stödja mig på vägen mot den nya ordningen, för jag är fortfarande svag och kan inte göra mycket av egen kraft.

[Bilder på sidan 20]

Kristna aktiviteter tillsammans med min familj har hjälpt mig att uthärda