När barndomen är hetsig

UNDER en mulen himmel dånade motorn på det enmotoriga flygplanet, när det ökade farten och lyfte från startbanan. Det hade varit en mediahändelse med nyhetsbevakning, fotografering och reportrar som fulla av beundran ställde frågor och gav översvallande komplimanger. Vem var det som drog till sig all denna uppmärksamhet? Det var inte den ende piloten ombord som hade certifikat och inte den ende passageraren – en vuxen man – utan i stället var det passagerarens dotter. Hon var sju år.

Den lilla flickan skulle flyga planet. Hon skulle överträffa ett tidigare rekord och hade ett pressat tidsschema framför sig. Representanter för medierna skulle vänta vid nästa landningsplats. Så trots det gråmulna vädret steg de tre ombord, med barnet sittande på en kudde, så att hon kunde se över instrumentpanelen, och för att hon med fötterna skulle kunna nå ner till pedalerna hade man förlängare på dem.

Flygturen blev sorgligt nog väldigt kort. Ett oväntat vindkast gjorde att planet plötsligt ändrade riktning, tappade fart och störtade, och alla tre ombord omkom. Medierna gav nu plötsligt uttryck för sorg och klagan i stället för lovord. Några reportrar och redaktörer frågade sig om medierna till viss del medverkat till tragedin. Många människor började insistera på att inget barn borde få flyga ett plan. I USA antogs lagar till följd av detta. Men bakom sensationerna och de lättvindiga lösningarna döljer sig allvarligare problem.

Denna tragedi fick en del att tänka allvarligt på en tendens som finns i vår tid. Numera blir  barn hetsade genom barndomen, tvingade att ta ett alltför stort ansvar vid mycket unga år. Det är sant att konsekvenserna inte alltid är så dramatiska eller tragiska. Men de kan vara djupgående och bestående. Låt oss se på några av de faktorer som kan göra barndomen hetsig.

Framstressad utbildning

Föräldrar är naturligtvis angelägna om att se sina barn göra framsteg. Men när denna iver blir överdriven, kan föräldrar lägga en alltför stor börda på sina barn och pressa dem för hårt och för tidigt i livet. Processen börjar ofta ganska oskyldigt. Det har till exempel blivit allt vanligare att föräldrar låter sina barn delta i aktiviteter efter skolans slut, allt från sport till lektioner i musik eller balett. Ofta görs det med hjälp av en särskild handledare.

Det är förstås inte fel att uppmuntra barn att utveckla sina förmågor eller intressen. Men finns det en risk för att detta drivs för långt? Det gör det uppenbarligen, eftersom en del barn verkar ha nästan lika många krav på sig som stressade vuxna. I tidskriften Time sägs det: ”Förr hade barn en barndom, nu har de bekymmer för sina studier. Barn som borde röra sig med en spontan, ungdomlig energi rör sig nu med samma målmedvetenhet som ett arbetsbi.”

Vissa föräldrar hoppas att deras barn skall börja en karriär som idrottsmän eller musiker eller som underbarn inom underhållningsbranschen. Innan barnen är födda har föräldrarna redan skrivit in dem i förskolan, i hopp om att förbättra deras utsikter att lyckas. Förutom detta går en del blivande mödrar på ”prenatal universities”, som erbjuder musikutbildning för ofödda barn. Målet är att stimulera fostrens växande hjärna.

I vissa länder betygsätter man barns förmåga att läsa och räkna innan de är sex år. En sådan utveckling har väckt farhågor för att det kan leda till känslomässig skada. Vad händer till exempel med ett barn som ”misslyckas” i förskolan? David Elkind, författare till boken Det hetsade barnet, konstaterar att skolan alltför snabbt sätter etiketter på barn. Elkind menar att det görs av organisatoriska skäl snarare än av skäl som har att göra med undervisningsmetoder som är bra för barnen.

Vad leder det till att barn pressas till att i praktiken bli duktiga minivuxna innan de är mogna för det? Elkind är bekymrad över att samhället har anammat idén att få barn att bli kompetenta att axla en vuxen persons ansvar. Han säger: ”Det återspeglar vår tendens att betrakta den ökade och ihållande  stressen på unga människor i vår tid som ’normal’.” Ja, uppfattningar om vad som är normalt för barn verkar snabbt förändras.

Hetsade till att vinna

Många föräldrar verkar tro att det är normalt, ja till och med förståndigt, att lära sina barn att det viktigaste av allt är att vinna – framför allt när det gäller idrott. Många barn i vår tid motiveras av tanken på att vinna olympisk medalj. För att få njuta äran av några få ögonblick av seger och för att trygga en framtida inkomst tvingas vissa barn att stressa igenom barndomen eller att helt avstå från den.

Tänk på kvinnliga gymnaster. De börjar redan som mycket unga med mycket hård träning som utsätter deras små kroppar för en enorm fysisk påfrestning. De använder många år till att mentalt och fysiskt förbereda sig för de olympiska spelen. Det är förstås bara några få som kommer att vinna. Kommer de som förlorar att känna att slutresultatet var värt att offra så mycket av sin ungdom för? Med tiden kanske även de som vinner tvivlar på det.

Känslomässigt kan dessa unga flickor bli hetsade genom barndomen av en stark längtan efter att bli idrottsstjärnor. Men fysiskt kan deras normala utveckling hämmas av en sådan hård träning. På en del flickor hindras skelettets utveckling. Ätstörningar är vanliga. I många fall leder det till att puberteten försenas – till och med flera år. Men nu för tiden ställs många flickor inför ett motsatt problem – att puberteten börjar tidigt. (Se rutan här ovan.)

Barn som har allt utom en barndom

Om man skulle tro underhållningsmedierna, kanske man tänker att en perfekt barndom är detsamma som att vara bortskämd med att få allt man önskar sig. Vissa föräldrar arbetar väldigt hårt för att ge sina barn allt när det gäller materiell bekvämlighet, däribland ett påkostat hem, underhållning och dyra kläder.

Trots att många barn har haft en sådan uppväxt blir de indragna i alkohol- och drogmissbruk och i ett hetsigt, upproriskt uppförande. Varför det? Många är fyllda av bitterhet och vrede, eftersom de känner sig försummade. Barn behöver föräldrar som finns till hands för att älska dem och ta hand om dem. Föräldrar som är alltför upptagna för att göra det kanske tror att de arbetar för att deras barn skall bli lyckliga – men det de gör kanske i själva verket får en motsatt effekt.

 Doktor Judith Paphazy nämner välbärgade familjer där båda föräldrarna arbetar, och hon säger att de ofta ”skämmer bort sina barn, eftersom de har en vag känsla av att deras jagande efter materiella ting kan skada familjen”. Som hon ser det försöker föräldrar i sådana fall ”köpa sig fria från att vara föräldrar”.

Barnen får ofta betala ett högt pris. Även om de materiellt sett kan ha ett överflöd, saknar de den mest grundläggande faktorn för en bra barndom – sina föräldrars tid och kärlek. Utan vägledning, fostran och riktlinjer behöver de alltför tidigt i livet ta ställning till frågor som de inte är mogna för, med liten eller ingen förberedelse. ”Skall jag använda droger? Börja med sex? Avreagera mig när jag blir arg?” De kommer förmodligen att hitta sina egna svar genom kamrater eller personer på TV eller i filmer. Resultaten leder ofta till att barndomen får ett plötsligt, till och med tragiskt, slut.

När ett barn blir sin förälders förtrogne

När en tvåföräldersfamilj plötsligt blir en enföräldersfamilj, vare sig det sker genom dödsfall, separation eller skilsmässa, tar barnen ofta känslomässig skada. Det är naturligtvis många ensamma föräldrar som klarar detta med framgång. Men i vissa fall tvingas barnen ta ett för stort ansvar.

Det är inte konstigt att en ensamstående förälder då och då kan lida av att vara ensam. Detta leder till att en del låter ett barn – oftast det äldsta – ta den andra partnerns roll. Föräldern kan, kanhända i desperation, anförtro sig åt en ung son eller dotter och tynga barnet med problem som det inte är moget att bära. Känslomässigt sett blir en del ensamma föräldrar alltför beroende av ett barn.

Andra föräldrar lämnar ifrån sig sitt ansvar helt och hållet och tvingar barnet att ta på sig den vuxnes roll i familjen. Carmen och hennes syster, som nämndes tidigare, lämnade en sådan situation bakom sig, när de började leva på gatorna. Trots att de var barn själva, hade de fått ta på sig uppgiften att vara som föräldrar för sina yngre syskon. Ansvarsbördan var större än vad de kunde klara av.

Att hetsa och pressa barn genom barndomstiden är farligt och något som skall undvikas så långt det är möjligt. Men det finns goda nyheter: Vuxna kan vidta konstruktiva åtgärder för att försäkra sig om att deras barn skall få uppleva lyckliga barndomsår. Vad kan de då göra? Låt oss undersöka några beprövade sätt.

[Ruta på sidan 6]

Tidig pubertet – en utmaning

Kommer flickor in i puberteten tidigare nu än vad de gjorde förr? Det här är en kontroversiell fråga bland forskare. En del menar att i mitten av 1800-talet var flickornas medelålder då de kom i puberteten 17 år, medan den i dag är knappt 13 år. Enligt en studie av 17 000 flickor som gjordes 1997, visade omkring 15 procent av de vita flickorna och 50 procent av de afroamerikanska flickorna i USA de första pubertetsförändringarna i åttaårsåldern! Men somliga läkare ifrågasätter dessa resultat och varnar föräldrar för att bara acceptera en extremt tidig utveckling som ”normal”.

Under alla omständigheter utgör en tidig pubertet en utmaning för både föräldrar och barn. Tidskriften Time kommenterar: ”Något som kan föra med sig betydligt större problem än de fysiska förändringarna är den eventuella psykologiska verkan en för tidig sexuell utveckling kan ha på barn som borde läsa sagor, inte försvara sig mot sexuella närmanden. ... Barndomen är kort nog som den är.” Artikeln väcker denna oroande fråga: ”Om unga flickors kroppar gör att de ser vuxna ut innan deras hjärta och sinne är redo, vad kommer då att för alltid ha gått förlorat?”

Det är ofta det oskuldsfulla som går förlorat – på grund av sexuell exploatering. En mamma sade rakt på sak: ”Flickor som ser mer mogna ut än de borde göra för sin ålder blir som honung [för ett bi]. De blir tilldragande för äldre pojkar.” Priset för att bli pressad till att ha sexuella relationer vid en tidig ålder är högt. En ung flicka kan förlora sin självaktning, sitt rena samvete och till och med sin fysiska och emotionella hälsa.

[Bild på sidan 5]

Ett alltför strikt tidsschema kan orsaka problem

[Bild på sidan 7]

Att pressa barn till att bli extrema tävlingsmänniskor kan förstöra nöjet med lek och idrott

[Bild på sidan 7]

Materiella ägodelar kan aldrig ersätta föräldrarnas goda fostran