När barndomen går förlorad

”En barndom [är] den mest grundläggande rättigheten för barnen.” (”Det hetsade barnet”)

DU HÅLLER säkert med om att alla barn borde få ha en bekymmerslös och harmonisk barndom. Men sorgligt nog kommer många unga pojkar och flickor aldrig att få en sådan barndom. Tänk bara på de tusentals, kanske miljontals barn som fått sina förhoppningar och önskningar krossade, när de blivit offer för krig. Föreställ dig också alla de barn vars liv blivit förstört av slaveri och fysisk misshandel.

För de flesta av oss är det svårt att föreställa sig hur det känns för ett barn att tvingas leva på gatorna, därför att det känner sig tryggare där än hemma. Just när de som mest behöver all den kärlek och det skydd de kan få, tvingas dessa barn att lära sig överleva på gatan, så att de skall kunna skydda sig mot hänsynslösa, aggressiva människor som är helt inställda på att utnyttja dem. Ofta är det den problemfyllda tid vi lever i som gör att barndomen påverkas negativt.

”Jag önskar att jag kunde få tillbaka min barndom”

Carmen, som är 22 år, kämpade sig igenom sin barndomstid. * Hon och hennes syster tvingades leva på gatorna för att slippa att bli misshandlade av sin far och för att deras mor inte brydde sig om dem. Trots faran med att leva så, lyckades båda flickorna undvika några av de fallgropar som så många unga som rymt hemifrån faller i.

Men Carmen känner ändå en stor sorg, eftersom hon upplever det som om hon inte har haft någon barndom. ”Från att ha varit ett litet barn blev jag 22 år direkt”, säger hon sorgset. ”Nu är jag gift och har ett eget barn, men jag längtar ändå efter att göra sådant som små flickor gör, till exempel leka med dockor. Jag längtar efter att bli älskad och kramad av föräldrar. Jag önskar att jag kunde få tillbaka min barndom.”

Det finns många barn som i likhet med Carmen och hennes syster far illa. De lever på gatorna, fullständigt berövade sin barndom. Många av dessa gör sig skyldiga till brott för att överleva. Nyhetsrapporter och statistiska uppgifter visar att barn blir inblandade i kriminell verksamhet vid en förvånansvärt låg ålder. Det problemet förvärras av ett annat: Många flickor får barn medan de fortfarande är i tonåren – och egentligen själva är barn.

En dold social kris

Det är därför inte förvånande att allt fler barn till slut hamnar i fosterhem. En ledarartikel som publicerades i tidningen The Weekend Australian rapporterade: ”När det gäller fosterhem har det långsamt och utan att vi har märkt det utvecklat sig till en kris. Det är fler och fler barn från splittrade familjer och upplösta hem som kommer i kläm.” I tidningen sades det också: ”Somliga fosterbarn har under månader, ja till och med år, ingen kontakt med någon socialarbetare,  medan andra flyttas från det ena fosterhemmet till det andra utan att någonsin få ett permanent hem.”

Ett fall som det rapporterats om gäller en 13-årig flicka som under tre år varit placerad i 97 fosterhem – i några av dem bara en enda natt. Hon minns hur intensivt hon led av känslan av att vara utstött och otrygg. För henne, liksom för många andra fosterbarn, har barndomen gått förlorad.

Det är därför inte förvånande att sakkunniga numera talar om den allt större tragedin som en förlorad barndom innebär. Om du är förälder, bör du mot denna bakgrund vara lycklig över att kunna ge dina barn ett hem och det de behöver i livet. Men det finns en annan fara. I dagens värld är inte barndomen alltid helt igenom förlorad. Ibland är den helt enkelt bara hetsig och stressig. I vilket avseende är den det, och vad får det för följder?

[Fotnot]